Känslorna utanpå.

LRM_EXPORT_20181207_143646
LRM_EXPORT_20181207_134747
LRM_EXPORT_20181209_200450
LRM_EXPORT_20181209_200348
LRM_EXPORT_20181207_111856
I torsdags fick jag veta att Vinnie kanske inte har en plats på förskolan till våren. Där gick något sönder. Jag älskar mina barn och att umgås med dem men just nu är jag på bristningsgränsen. Till augusti är han garanterad, sa den ansvarige och jag sjönk ihop.

Får man egentligen tänka så här, får man SKRIVA det? Jag vet inte hur många fler sömnlösa nätter, skrikiga dagar och gnälliga nätter jag har i mig. Jag vet inte när den där bägaren som just nu känns sprängfylld kommer tippa över och vad som kommer ske då. I veckan började jag skaka när jag plockade undan efter frukosten, jag skakade okontrollerat och i vad som kändes som en evighet men säkerligen bara var några tiotal sekunder. Vi kommer ingen vart med att få Vinnie att sluta amma, vi kommer ingen vart med att jag ska få egentid. Vi står och stampar och jag känner hur trycket över bröstet kulminerar. Jag behöver mig själv, jag behöver få vara bara jag, andas och bara låta tankarna komma och gå, ge saker tid och inte bli konstant avbruten. Som sagt, jag älskar mina barn men 1 år och 2 månader utan en natt med sömn, utan mer än ett par gånger ifrån Vinnie i max några timmar. Det tär på mig inifrån och ut.

Att vara föräldrarledig är underbart och mysigt på så många vis men också sanslöst jobbigt och svårt på andra. Att konstant fokusera på en annan människa, alltid, i alla lägen sätta en annan människa i första rummet är tufft och en utmaning i sig. När resan med den lille inte heller blir helt okomplicerad så är det lätt att gå förlorad för en tid och hur inställd du än är på det så är det otroligt lätt att bli deprimerad.

Till augusti. Det känns som en evighet tills dess och jag känner oron mala. Vinnie behöver andra barn, fler intryck och rutiner än jag ensam klarar av. Tanken vara att han skulle börja långsamt, kanske halvtid den första tiden men just få den där extra boosten av stimulans som hans lille person kräver. Han behöver förskolan, jag behöver förskolan. Jag erkänner det och jag skäms inte för det. Vinnie skulle vara nästa 1.5 år till våren då vi ansökt om plats och för mig är det helt rimligt. Engla började när hon var 1 år på pricken, hon kunde inte ens gå. Jag kan idag se att det var tidigt men jag hade inget val. Jag skulle börja skolan i augusti och den väntade inte på mig. Det är så viktigt att vi pratar om sådana här känslor och att vi inte dömer varandra. Jag gör mitt bästa och ibland lite till men mer klarar jag inte. Jag är inte mer än människa och det är okej. Jag behöver få vara bara Emily för en stund, så mycket mer kräver jag inte. Jag tror verkligen att förskolan skulle kunna hjälpa oss att bryta osunda mönster.

Nu avvaktar vi. Jag försöker andas och ta dagarna en för en. Jag försöker inte se det som en ocean av tid jag ska fylla med givande aktiviteter för Vinnie samtidigt som jag ska jobba och försöka hitta mig själv igen, men det är svårt. Skulle vi inte få plats så blir det till att snickra ihop föräldrardagarna med min man, faktiskt be om hjälp och göra det bästa av situationen, såklart.

Jag ska rycka upp mig ur det här mörkret. Till imorgon ska jag ha bytt skepnad och blivit julpepp igen och njuta av dagen, för sådan är jag. Ombytlig, känslorna utanpå, uppepå och överallt. Jag är en känslomänniska som agerar på en sekund och har svårt att se gråzoner. Jag hoppas ni hänger med.

  1. Annika skriver:

    Tack för ditt inlägg. Jag känner så igen mig.
    Har kämpat med en en förlossningsdepression som snabbt övergick i svårt ångest när min dotter var 8-9 månader. Min man fick gå hem i 4 månader då jag ej klarade av att ta henne full tid. Jag har verkligen brottats med tankar om att ”vara den perfekta mamman” det blev inte riktigt som jag tänkt mig! Jag ska ju inte behöva säga att jag älskar henne villkorslöst och gör precistallt för henne, men ändå känner man att man behöver skriva ut just det. Har tappat bort vem jag själv är och har utmaningar med att ge mig själv riktig egentid för återhämtning då mitt dåliga samvete kommer in om jag ska lämna henne med familj etc.
    Ska börja jobba i slutet på februari eftrr drygt 1,5 år hemma. Min man går då hem 8 månader och hon blir två när hon börjar fsk. För mig har det varit jätteviktigt att hon ska vara minst 2 år innan fsk. Så jag har verkligen låtit mon egna hälsa få lida ngt fruktansvärt för detta😔. Skulle vi få ett barn till går jag inte samma väg till mötes.
    Tack igen för din ärlighet ❤️

  2. Frida skriver:

    Hej!
    Jag tror inte att någon redan har skrivit detta. Men enligt lag har du rätt till förskoleplats inom fyra månader efter att du anmält behov till kommunen, efter att ditt barn har fyllt ett år. Du kanske inte får precis den förskolan du vill, men du har trots det rätt till plats. Både du och ditt barn har rätt att må bra, och sen kan alla tycka precis vad de vill om barns behov. Min erfarenhet är dessutom att förskolepersonalen är väldigt duktiga och professionella och hanterar barn i olika åldrar på bästa sätt. Ni kanske inte heller behöver ha barnet på förskolan heltid.
    I vilket fall så hoppas jag att ni ställer krav på kommunen och bråkar lite, eftersom det är er rättighet. Lycka till!

  3. Moa skriver:

    Jag vill bara skriva att jag hör dig. Jag känner precis likadant ibland <3

  4. Melt skriver:

    Låter tufft! ❤️ Sömnbrist gör en lite knäpp till slut. Mitt recept för att orka har varit att strunta i hur de ser ut hemma, dra ner krav på eget utseende, dragit ner på socialt umgänge, sovit när/om bebis sovit på dagen. Små barn behöver inte aktiveras så de kravet kan man också släppa. För ett litet barn räcker de att vara med sin förälder hemma, de är stimulans nog. De är först vid tre års ålder barn har behov av att vara med och leka med andra barn.
    Be om barnvakt om de så bara är för en timme.

    1. Lina skriver:

      Jag köper absolut att barn inte ”behöver” mer stimulans än att vara hemma med en förälder, men min erfarenhet är att det fanns ett sånt missnöjde. Att vara hemma med mina små efter de fyllt ett år krävde att jag engagerade mig 100% i dem. Antingen det, eller gnäll, missnöje och en bebis som hängde i benen. Det var helt ärligt dränerande. Skitjobbigt. Och alldeles underbart ofta så KLART (man måste nästan gardera sig i en sån här diskussion). Jag avundades alla som hade bebisar som stundtals kunde lulla runt i hemmet, hälla ut nån låda, pyssla och leka lite själv medan mamman (i de fallen) fixade i köket, gjorde sig klar i badrummet osv…men det är såå olika på barn.

  5. Kristin skriver:

    Behövde verkligen läsa detta! Tack! Vår minsta har aldrig sovit. 2,5 år senare och jag är fan på bristningsgränsen. Har måndagspepp varje söndag pga vill komma bort från mina barn. Låter hemskt men just nu är det så. Skönt att höra att en inte är ensam!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..