Känslorna utanpå.

I torsdags fick jag veta att Vinnie kanske inte har en plats på förskolan till våren. Där gick något sönder. Jag älskar mina barn och att umgås med dem men just nu är jag på bristningsgränsen. Till augusti är han garanterad, sa den ansvarige och jag sjönk ihop.

Får man egentligen tänka så här, får man SKRIVA det?

Jag vet inte hur många fler sömnlösa nätter, skrikiga dagar och gnälliga nätter jag har i mig. Jag vet inte när den där bägaren som just nu känns sprängfylld kommer tippa över och vad som kommer ske då. I veckan började jag skaka när jag plockade undan efter frukosten, jag skakade okontrollerat och i vad som kändes som en evighet men säkerligen bara var några tiotal sekunder. Vi kommer ingen vart med att få Vinnie att sluta amma, vi kommer ingen vart med att jag ska få egentid. Vi står och stampar och jag känner hur trycket över bröstet kulminerar. Jag behöver mig själv, jag behöver få vara bara jag, andas och bara låta tankarna komma och gå, ge saker tid och inte bli konstant avbruten. Som sagt, jag älskar mina barn men 1 år och 2 månader utan en natt med sömn, utan mer än ett par gånger ifrån Vinnie i max några timmar. Det tär på mig inifrån och ut.

Att vara föräldrarledig är underbart och mysigt på så många vis men också sanslöst jobbigt och svårt på andra. Att konstant fokusera på en annan människa, alltid, i alla lägen sätta en annan människa i första rummet är tufft och en utmaning i sig. När resan med den lille inte heller blir helt okomplicerad så är det lätt att gå förlorad för en tid och hur inställd du än är på det så är det otroligt lätt att bli deprimerad.

Till augusti. Det känns som en evighet tills dess och jag känner oron mala. Vinnie behöver andra barn, fler intryck och rutiner än jag ensam klarar av. Tanken vara att han skulle börja långsamt, kanske halvtid den första tiden men just få den där extra boosten av stimulans som hans lille person kräver. Han behöver förskolan, jag behöver förskolan.

Jag erkänner det och jag skäms inte för det. Vinnie skulle vara nästa 1.5 år till våren då vi ansökt om plats och för mig är det helt rimligt. Engla började när hon var 1 år på pricken, hon kunde inte ens gå. Jag kan idag se att det var tidigt men jag hade inget val. Jag skulle börja skolan i augusti och den väntade inte på mig. Det är så viktigt att vi pratar om sådana här känslor och att vi inte dömer varandra. Jag gör mitt bästa och ibland lite till men mer klarar jag inte. Jag är inte mer än människa och det är okej. Jag behöver få vara bara Emily för en stund, så mycket mer kräver jag inte. Jag tror verkligen att förskolan skulle kunna hjälpa oss att bryta osunda mönster.

Nu avvaktar vi. Jag försöker andas och ta dagarna en för en. Jag försöker inte se det som en ocean av tid jag ska fylla med givande aktiviteter för Vinnie samtidigt som jag ska jobba och försöka hitta mig själv igen, men det är svårt. Skulle vi inte få plats så blir det till att snickra ihop föräldrardagarna med min man, faktiskt be om hjälp och göra det bästa av situationen, såklart.

Jag ska rycka upp mig ur det här mörkret. Till imorgon ska jag ha bytt skepnad och blivit julpepp igen och njuta av dagen, för sådan är jag. Ombytlig, känslorna utanpå, uppepå och överallt. Jag är en känslomänniska som agerar på en sekund och har svårt att se gråzoner. Jag hoppas ni hänger med.