ANNONS

En plan, tårar och några tankar.

/

LRM_EXPORT_20181218_115452
LRM_EXPORT_20181218_115015
LRM_EXPORT_20181218_115152
LRM_EXPORT_20181218_115332
Livet som föräldraledig är verkligen inte rosenskimrande, det är vi uppenbart många överens om! Jag har gråtit en hel del efter att ha läst era kommentarer på mitt tidigare inlägg då jag förstått att jag är långt ifrån ensam med mina tankar och känslor. Vi är så många som under föräldraledigheten mår dåligt av sömnbrist, brist på egentid för en sekund, brist på kommunikation och saknaden av jaget. När jag la ut mitt inlägg kunde jag inte för en sekund tänka mig den responsen det fick, det gör mig både glad och ledsen. Som vi alla kämpar, vänder ut och in på oss själva för dessa små liven som vi älskar besinningslöst, de är rörande. Vi hinner tappa bort oss själva sjuhundratrettio gånger och lite där till också plötsligt är de där små stora. Jag vill innerligt inte stå där och undra var tiden tog vägen, hur den bara kunde försvinna utan att jag faktiskt var närvarande både psykiskt och fysiskt, den tanken gör mig rädd. Jag behöver distans för att kunna vara en bra mamma och för att vara närvarande i stunden.

Det här är min mans sista vecka med intensivt resande på ett bra tag och ingen är lyckligare än jag! Vi har vänt och vridit på era råd och tankar kring vår situation och i nästa vecka börjar kraftansträngning nummer ett. Jag ska sluta amma! Min man ska ta över nattningarna av Vinnie och möjligen om det blir ohållbart så sover jag och de större barnen borta. Det är en början och jag tror att det är en riktigt bra början. Jag känner mig fokuserad och nästan lite pirrig, vad kommer fungera för oss? Vad kommer att vara det avgörande steget?

För er som har ifrågasatt min mans roll i detta så kan jag bara säga att han gör det han kan. Under den här perioden av året har han inte haft möjlighet att ta föräldraledigt och har tyvärr varit tvungen att resa nästan varje vecka. Om vi har otur och inte får ett positivt besked från förskolan om inskolning till våren så kommer vi dela på föräldraledigheten. Jag behöver verkligen börja jobba. Det kanske är i egot som allt ligger och inte i att Vinnie behöver en annan stimulans som jag uttryckte tidigare. Flera av er ifrågasatte just det. Det kanske stämmer att det räcker att vara hemma och få stimulans men JAG orkar inte ge den. JAG orkar inte det. Det får vara så enkelt att jag är egoist i detta men det måste få vara okej! Jag har vänt in och ut på mig själv detta år och det går till en viss del men min kropp skriker; INTE LÄNGRE. Jag är övertygad om att detta provocerar till kommentarer i stil med ”men du har valt själv att skaffa barn, ta hand om dem då”. Men livet är inte så enkelt och som många av er skrev så älskar jag mina barn mest av allt på jorden men jag är ingen bra mamma om jag inte får distans, om jag inte bara får vara mig själv utan titeln ‘mamma’ som till slut känns som en börda att bära istället för en glädje.

31
163

Genom att klicka på "Skicka" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00