En plan, tårar och några tankar.

LRM_EXPORT_20181218_115452
LRM_EXPORT_20181218_115015
LRM_EXPORT_20181218_115152
LRM_EXPORT_20181218_115332
Livet som föräldraledig är verkligen inte rosenskimrande, det är vi uppenbart många överens om! Jag har gråtit en hel del efter att ha läst era kommentarer på mitt tidigare inlägg då jag förstått att jag är långt ifrån ensam med mina tankar och känslor. Vi är så många som under föräldraledigheten mår dåligt av sömnbrist, brist på egentid för en sekund, brist på kommunikation och saknaden av jaget. När jag la ut mitt inlägg kunde jag inte för en sekund tänka mig den responsen det fick, det gör mig både glad och ledsen. Som vi alla kämpar, vänder ut och in på oss själva för dessa små liven som vi älskar besinningslöst, de är rörande. Vi hinner tappa bort oss själva sjuhundratrettio gånger och lite där till också plötsligt är de där små stora. Jag vill innerligt inte stå där och undra var tiden tog vägen, hur den bara kunde försvinna utan att jag faktiskt var närvarande både psykiskt och fysiskt, den tanken gör mig rädd. Jag behöver distans för att kunna vara en bra mamma och för att vara närvarande i stunden.

Det här är min mans sista vecka med intensivt resande på ett bra tag och ingen är lyckligare än jag! Vi har vänt och vridit på era råd och tankar kring vår situation och i nästa vecka börjar kraftansträngning nummer ett. Jag ska sluta amma! Min man ska ta över nattningarna av Vinnie och möjligen om det blir ohållbart så sover jag och de större barnen borta. Det är en början och jag tror att det är en riktigt bra början. Jag känner mig fokuserad och nästan lite pirrig, vad kommer fungera för oss? Vad kommer att vara det avgörande steget?

För er som har ifrågasatt min mans roll i detta så kan jag bara säga att han gör det han kan. Under den här perioden av året har han inte haft möjlighet att ta föräldraledigt och har tyvärr varit tvungen att resa nästan varje vecka. Om vi har otur och inte får ett positivt besked från förskolan om inskolning till våren så kommer vi dela på föräldraledigheten. Jag behöver verkligen börja jobba. Det kanske är i egot som allt ligger och inte i att Vinnie behöver en annan stimulans som jag uttryckte tidigare. Flera av er ifrågasatte just det. Det kanske stämmer att det räcker att vara hemma och få stimulans men JAG orkar inte ge den. JAG orkar inte det. Det får vara så enkelt att jag är egoist i detta men det måste få vara okej! Jag har vänt in och ut på mig själv detta år och det går till en viss del men min kropp skriker; INTE LÄNGRE. Jag är övertygad om att detta provocerar till kommentarer i stil med ”men du har valt själv att skaffa barn, ta hand om dem då”. Men livet är inte så enkelt och som många av er skrev så älskar jag mina barn mest av allt på jorden men jag är ingen bra mamma om jag inte får distans, om jag inte bara får vara mig själv utan titeln ‘mamma’ som till slut känns som en börda att bära istället för en glädje.

  1. Bella skriver:

    Du är inte ensam. Jag är en mycket bättre mamma när jag får vara mig själv en stund. Att bara vara mamma är inte bra för varken mig eller mina barn. Jag insåg det redan med första barnet. Skönt att veta detta med andra barnet. Och jag är så öppen om det och pratar om det. Jag skäms inte längre för detta utan det försöker normalisera det genom att ta upp det. Kram till dig som tar upp det och står för det. Heja oss och våra kids!

  2. Cissi skriver:

    Amen!
    Tack för att du lyfter detta ämne. Jag tror att jag blev en bättre mamma när jag efter de första sex barnlediga månaderna, började att jobba en dag i veckan. Mitt jag fick komma till liv igen… Vi är alla olika med olika behov. Amen…igen!

  3. Anna skriver:

    Exakt så känner jag! Mådde dåligt när jag var hemma med första barnet och vi kom överens hemma att med nästa barn måste jag börja jobba tidigare. Nu är mitt andra barn 6 månader och jag ska börja jobba om ett par veckor. Känns så skönt att vi kan dela på föräldraledigheten.

  4. Jessica skriver:

    Hej! Läste ditt inlägg. Brukar inte kommentera men så glad att jag läst sitt inlägg. Känner med dig i det du skriver.
    Alla borde göra det som man upplever bäst för sig själv och sin familj. Ingen annan har rätt att säga något om hur man ska leva sitt liv.
    Fortsätt göra det som passar dig och din familj bäst 💕

  5. Johanna skriver:

    Vet precis hur du känner! Jag blev så totalt.. vet inte vad jag ska använda för ord.. utbränd när vi gick från att ha varit två föräldrar på ett barn till en förälder på två barn, min kille började resa massor i nya jobbet. Jag vägde till slut 45 kilo och hade så svår ångest att jag fick ångestestsyndrom, dvs panikångestestatacker 30 gånger om dagen. Gör det Du känner att Du vill och behöver, man blir sjuk av att vara för långt ifrån sitt Jag för länge. Ta hand om dej!

Lämna ett svar till Bella Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..