Den totala tröttheten och amningshetsen.

1
2
3
4
5
6

Just nu känns det som mina dagar är ett töcken. Jag glömmer saker jag ska göra, glömmer saker som länge är planerade och känner mig så orimligt trött. Ni vet sådär trötta så att det enda som faktiskt hjälper är att sova. Vinnie ammar hela nätterna igenom och det har gått över från att jag för en vecka sedan fann det ganska mysigt och helt okej till att jag nästan får panik av det ständiga sugandet och dragandet. Famlandet efter bröstvårtan som kläms och dras i medans den andra ammas på. Är det bara Vinnie som håller på så här? Jag får liksom panik inifrån och det är helt orimligt många nätter som jag fått bita mig i tungan och bara dragit ut bröstet ur hans mun för att andas, andas. Jag vill skrika. Är det normalt? Ibland får jag känslan av att det är något som stimuleras som gör att den känslan dyker upp. Har jag fel? Det är aldrig i början av amning utan när den pågått en längre stund.

Detta har iaf lett till att jag vaknar till mitt i natten på tok för mycket och då inte kan somna om. Jag maler tankar, funderingar, utmaningar, vad vi ska äta för mat till tankar kring vår amortering på lånen. Ni vet ALLT! Min hjärna går på högvarv och jag kan inte få ro att somna om. Sov på dagen, tänker ni nu. Vet ni att Vinnie har nu i flera dagar VÄGRAT att sova på dagen. Det har tagit säkert 3 försök och otaliga timmar vilket tillslut känns orimligt och det är mer än en gång han helt enkelt fått vara vaken till kvällen.

Imorgon blir Vinnie 1 år och 4 månader. Jag trodde aldrig att jag skulle amma så här länge. Även om jag kan finna stunder av harmoni kring amningen och faktiskt se det som en mysig stund så är jag så färdig med det. Jag vill så gärna ha min kropp tillbaka och jag vill känna mig utvilad och pigg! Listan på antalet nätter med det överksivna scenariot och/eller knöl och drömmar börjar bli lång och ta ut sin rätt.

I helgen ska jag och Christian åka ner till Skåne för att gå på en fest och då ska vi vara barnfria! Drygt 24h utan barn! Förstår ni! Detta har inte hänt på över 1.5 år! Trots det så sms:ade jag min syster att jag kanske skulle vara hemma trots allt, att C kanske kunde åka själv. Jag vet inte men likväl som jag vill skrika mitt i natten när min kropp är täckt av små händer och fötter så får jag ångest av bara tanken på att våra ifrån barnen, speciellt Vinnie. Hej beslutsångest. Det här med att vara mamma är då ingen enkel match alla dagar.

  1. Åhh vad jag känner igen mig i det du skriver. Ammade mitt tredje barn till hon var 2 år. Hon vägrade både flaska och napp. Min man reste massor och jag var ensam med barnen utan någon avslatsning alls. Ammade hela nätterna. Var såå trött och just då kändes det så mycket enklare att bara lägga henne till bröstet när hon vaknade. Ville bara att hon skulle vara tyst så jag fick sova. Men sov ju inte så bra ändå under tiden jag ammade henne. Tillslut sa min kropp stopp. Fick en dag mitt livs första panikångestattack och trodde jag skulle kvävas. Mådde så dåligt. Kroppen och hjärnan fungerade inte. Min mamma fick ta hand om min dotter i några dagar. Bara så att vi skulle kunna avsluta amningen. Jag var bara tvungen att få sova. Har varit sjukskriven nu i fyra månader och känner mig mycket bättre men fortfarande inte helt återställd. Dottern sover hela nätter i egen säng nu och det är helt fantastiskt. Älskade att amma henne också och kan ibland sakna den där närheten men det gick överstyr. Usch sömnbrist kan verkligen göra en sjuk. Tycker absolut du ska åka iväg med din man en helg. Önskar att jag hade gjort detsamma. Det kommer göra gott för både dig och dina fina barn. Ta hand om dig!

  2. I freaking hear you! Kände precis så med storasyster och nu kommer exakt samma känsla med lillasyster som nu är 9 månader snart. Kan bli rädd för mig själv hur ARG jag kan bli. Vill ibland bars skrika Låt mig vaaaa! Vill egentligen avsluta amningen men får samtidigt ångest för detta är min sista bebis. Sista amningen. Samtidigt som jag ju vet att jag inte är någon bebismamma. Trivs SÅ mycket bättre med större barn. Men dom tankarna ger en också ångest. Ja, käre värld. Der är INTE lätt att vara mamma…..

  3. Sista månaden innan vi slutade amma när Bonnie var 10 månader ammade hon hela natten igenom. Höll på att bli helt knäpp i huvudet och ville bara slita mitt hår och skrika mitt i natten. Tillslut bosatte jag mig på kontoret i en veckas tid under nattetid och mannen fick ta henne. Första natten var kaos och sen blev det bara bättre och bättre. Nu sover hon i sin säng till 12-1 (hurra bara det) sen ger jag henne grötklämmis eftersom hon vägrar flaskan och sen sover hon i vår säng till 6 och sen till 8. Halleluja! Hoppas det snart blir bättre.

  4. Hej! Fy vad jobbigt… jag känner igen mig typ… jag fick panik av att min dotter bara ville snutta på min tutte hela nätterna. Men till sist bestämde jag att nu ska jag sluta och då blev det ca 3 tuffa nätter för min man, (det vara bara att stå ut) sedan var amningen över! Jag sov borta dom två första nätterna! Den tredje natten i ett annat rum med öronproppar. Lycka till!

  5. Du sätter ord på en annan känslor! Känner hur det kryper i skinnet vid amning, hur det slits l andra bröstet (nope, Vinnie är inte enda) och allt jag vill göra är att vända mig om och sova.. Om dagarna känner jag mig som sämsta mamman i världen för man skriker oförskämt mycket på storasystern (hemma med både 2 åring och 10 månaders.. hur tänkte jag?) istället för att ta det pedagogiskt.. blir rädd för hur arg jag blir av ingenting och arg för att jag inte är den mamma jag vill vara. Eller rättare sagt är när jag får sova iaf fyra timmar sammanhängande.
    Men känns det också såtudelat för länge kände jag bara ”yes amningen funkade denna gång” och var inte två månaders gråt och förtvivlana samt känslan av misslyckande för det.

  6. Hej låter riktigt jobbigt för dig att ha det så här, jag kan inte alls relatera till detta med amning då min dotter max ammade i 2 månader efter att hon var född, hon blev bekväm med att dricka ersättning på flaska för då behövde hon inte jobba så mycket för det. Men jag kan försöka tänka mig ini situationen du har och det låter jobbigt.
    Jag förstår att det känns jobbigt att vara ifrån sina barn, men vet du det kanske är precis det du behöver för att ladda om lite och få lite ny energi för att orka lite till. Jag tycker absolut att du ska ta chansen att åka iväg och bara få vara vuxen och vara du.
    Hoppas verkligen att allt löser sig för dig med amningen så du kan få sova om nätterna snart.
    Kram Linda

  7. Vad skönt att höra någon som tänker precis som mig själv!
    Jag har en Viggo på 11 mån som jag har ammat hela tiden sedan dag ett.
    Jag känner mig så lyckligt lottad att amningen funkar för mig för samtidigt som det är mysigt och skapar en fantastisk connection mellan oss så har det varit det bästa för honom med.
    Nu känner jag dock att det räcker och jag känner igen mig i precis allting du skriver, vissa nätter har Viggo vaknat upp till 10 ggr och man är så trött och känner sig så maktlös! Ibland har jag undrat om han någonsin skulle lära sig att somna utan amning! Ibland har jag blivit rädd och förbannad på mig själv för att man är så frustrerad att dom inte vill somna att man tar ut det över dom och då känner man sig misslyckad och ledsen när man går och lägger sig….
    Det är fantastiskt men verkligen inte lätt att bli mamma.
    Nu har jag bestämt mig för att sluta med amning då jag bara ammar på natten och även åkt på mjölkstockning🤦🏼‍♀️Som tur är har Viggo börjat acceptera nappen igen och jag har börjat introducera välling igen (då han vägrade ta flaskan ett par månader) det är tufft men det är kampen man får ta.
    Det som håller mig uppe är att jag vet att det bara är faser och att det blir bättre ❤️

  8. Emily, nu är det din tur. Din tur att sova, din tur att känna dig pigg, din tur att må bra. Långvarig sömnbrist och upphackad sömn är en grogrund för psykisk ohälsa och försatt vara en mamma som orkar måste du få förutsättningar att må bra.

    Som kvinna och mamma drivs man av så mycket instinkter och även pålagda föreställningar om hur man ska vara. Som att man är en dålig mor för att man åker bort en natt och har roligt. MEN vet du, jag upplever att det kan vara helande att göra det. Inre bara för att du kommer få sova utan för att du då kommer se hur bra det går att Vinnie inte BEHÖVER amma (man kan ju ge närhet på andra sätt) hela nätterna och finna styrka i att ta tag i det.

    Jag känner igen mig så mycket i det du skrivet men jag var absolut inte så uthärdlig som du. När mitt mellanbarn var tio månader och vi låg där ammandes hela natten kände jag bara fröken natt till den andra, att NU får det vara slut, inre en natt till. Ont i ryggen, ont i axlarna, huvudvärk, dålig sömn, sur o grinig. Min man fick ta honom och det tog EN natt, sen var han avvänjd. Sen fortsatte jag amma honom på dagarna och det fungerade fint.

  9. Åh alltså jag kan riktigt känna den där kliande panikkänslan i kroppen när man suttit/legat och ammat en längre stund! När man känner att man inte orkar mer! Jag har dock inte ammat mina barn så länge (runt 6 månader) men haft liknande känslor i kroppen när jag ammat dem på nätterna men ibland även på dagarna!

    Hoppas att du snart ska få sova ❤️

  10. Förstår din känsla precis.
    Jag har nu ammat min dotter i ett år och nio månader. Jag har senaste halvåret försökt dra ner på/sluta med amningen men det har hela tiden blivit bakslag. Det tuffa är just nätterna, att inte få sova, få ont i kroppen av konstiga sovställningar under nattamningen.
    Jag vet själv i nuläget inte hur jag ska få till det då jag inte har någon som kan avlasta och en dotter som blir skogstokig om hon inte får bröstet på natten.
    All kärlek och kraft till dig

  11. Hej! Bra för dig att du orkat så länge. Men känns det som du beskrivs är det la dags att trappa ner. Kanske mår V också bra av att inte äta sig igenom nätterna. Obs! Sagt i välmening eftersom du verkar lida i onödan. Inkluderat mig själv innan, det är lustigt vad mycket vi mammor utsätter oss psykologiskt .Tack för ärligt inlägg. Kram

  12. Hej.
    Jag känner så igen mig i det du skriver Emily och även Therese…Jag ammar fortfarande tredje barnet som just blivit 18 månader och är så otroligt trött på det. Vissa nätter sover jag knappt då han vaknar långt över 10 gånger per dygn vissa nätter.Då är jag så grinig och har sådan värk i axlar och rygg att jag knappt orkar stiga upp ur sängen. Känner mig långt ifrån som den glada mamman jag skulle vilja vara.Jag har ju själv valt att amma men mina tidigare barn kunde jag emellanåt trösta med napp vissa gånger på nätterna men denna gång slutade han använda napp redan efter 2 månader! Antagligen för att bröstet kändes bättre….och visst är det mysigt och praktiskt att amma till en början då det fungerar men i och med att barnet blir större och vägrar ersättning, är det tydligen många av oss som lider…
    Jag har också en man som reser mycket och ofta är borta, samt då han är hemma jobbar han nattetid.Därför har det blivit så att jag ensam fått stå för läggningen av barnen och matandet på natten.Ett par gånger har jag skrikit av trötthet och skrämt mitt barn och det är inget jag är stolt över.Om jag som du hade möjligheten att åka bort över en helg utan baby, skulle jag absolut ta den chansen! Utan dåligt samvete.Bra för barnet med en piggare mamma och kanske han avvänjer sig under tiden;) Vi har inga mor-farföräldrar nära så vi kan inte ens få den hjälpen.Bara att hålla ut alltså…
    Mina två första ammade jag i 1, 5 år och dottern i över två år, dock endast dagtid.Fick henne att klämma på brösten istället och eftersom de tog napp så de slutade över en natt nästan.Nummer tre är envisare och biter emellanåt hårt i bröstet då han ska sova, helt omedveten om vad han gör.
    Som tips, vår son sover aningen bättre då han rör sig mer utomhus dagtid så att han är rejält utmattad.Jag har tagit vitamintillskott och tycker det blivit bättre med sömnen.

    Styrkekramar till er alla som kämpar.Snart är amningen blott ett minne och då börjar man väl sakna de mysiga stunderna och glömmer hur tungt det var.

  13. Det är en väldigt känslig fas och fråga det där med amningsavslut. När jag var i samma situation hjälpte det mig att en bekant sa följande: ”Det är inte särskilt snällt att bjuda barnet bröstet och sedan må dåligt. Barnet känner av din motvilja men har inget ansvar eller skuld i det. Det blir oerhört dubbelt och oschysst. Man bjuder med ena handen och avvisar med andra.” Jag tyckte det var väldigt hårt och svårt att höra det men det hjälpte mig att ta beslut. För bara du kan ta beslutet. Hoppas ni finner er väg! Kram!

    1. Vilken bra kommentar. Det är inte schysst mot vare sig en själv eller barnet att redan tidigt i dess liv snurra in sig i skuld och känslor av otillräcklighet.

      Om det som verkar vara det bästa för barnet är det absolut sämsta för en själv, ska man tänka om. Du vill inte minnas hela den här tiden som i ett töcken. det är viktigt att du orkar vara en stark mamma. Din hälsa är otroligt viktig för dina barn. Så är det bara.

      (Jag har tre barn och väldigt olika erfarenhet av amning).

      Fredagskram.

  14. Jag kände precis likadant, gick från att vara mysigt och ”nödvändig” matning till en besatthet från bebisens sida, till slut fick jag nästan panik av det. Det gör ju liksom ont när de håller på och drar och korvar och sliter i brösten! Pratade då med min fantastiska BVC-sköterska som stöttade mig i beslutet att sluta. Hennes tips (som funkade) var att pappan och bebisen åkte iväg tre nätter utan mig. När de kom tillbaka var amningen som helt bortglömd. Bör tilläggas att det också gick väldigt bra för dem utan mig, lite gråt första kvällen när hon skulle somna utan att amma men sen var det helt oproblematiskt. Sååå himla skönt.

  15. Det är en väldigt känslig fas och fråga det där med amningsavslut. När jag var i samma situation hjälpte det mig att en bekant sa följande: ”Det är inte särskilt snällt att bjuda barnet bröstet och sedan må dåligt. Barnet känner av din motvilja men har inget ansvar eller skuld i det. Det blir oerhört dubbelt och oschysst. Man bjuder med ena handen och avvisar med andra.” Jag tyckte det var väldigt hårt och svårt att höra det men det hjälpte mig att ta beslut. För bara du kan ta beslutet.
    Hoppas ni finner er väg! Kram!

  16. Läste detta igår och kände verkligen igen mig, både inlägget och kommentarerna. Jag mysammar min 16 månaders son fortfarande men att han inte vill somna utan amning när han vaknar på natten är ohållbart. Jag blir som en zombie dagtid efter att han vaknat mellan 6 och 10 gånger på natten. Förnuftsmässigt förstår jag att det inte håller och att han inte behöver ammas nattetid men ändå. Min sista bebis, jag känner mig så otillräcklig och har dåligt samvete för att jag inte är hemma med honom utan är på jobbet och tänker att han behöver sin mamma (trots att han har det jättebra med pappa som är föräldraledig). Det gör han såklart men givetvis är det så att han behöver en mamma som inte går under av trötthet. Han behöver inte nattammas för att förstå att jag älskar honom och alltid kommer göra mitt yttersta för honom. Det är snarare så att han behöver den mamman jag kan vara och kan bli när jag har fått sova. Så! Efter att ha läst detta beslöt jag mig för att ta en hemsk natt och det har varit jobbigt, jag är trött. Han verkade dock vara mer arg än ledsen natten till idag. Hoppas att det blir lättare inatt. Kram på er och kämpa på!

  17. Jaaa Åk Å bara Åk, fy fan vad kul det låter.
    Känner igen mig, ammar en 11mpnaders. Älskar det och hatar det. Får en konstig panikkänsla likt som du beskriver men ist som en helt galen ilska riktat åt andra håll, typ jag ammar och så kommer storasyster och hoppar/tjatar eller bara pratat med sin höga glada röst (som jag annars älskar) och jag blir GALEN och vill skrika att gon ska vara tyst, särskilt på kvällar och nätter pch samma köbsla nör min lilla vill dra eller pilla på andra bröstvårtan, det känns som nåt fysiskt relaterat till amningen, som en helt galen obehaglig pms-känsla typ som försvinner efter jag ammat klart. Känner du/nån igen det alls?
    kämpa på ❤

  18. Ååååk! Låter ju dom ett gyllene tillfälle! Och stanna en extra natt. Jag har också två små. Nu är bebistiden förbi sen ett tag och det är skönt. (Och sorgligt såklart) Men ett tag kände jag den där tröttheten som du beskriver. Då gäller det att vara hård och bestämd och ta ta i det…men det är assvårt. Tröttheten gör ju inte psyket starkare precis. Vi lämnade vår 1åring och 4 åring och åkte 2 nätter till Köpenhamn inbokat sen länge. Det var balsam för själen! Kändes såklart hemskt att lämna den lilla men hon klarade sig mer än bra med farmor.

  19. Ett tips är att försöka få barnet att ”nöja sig” med nappen på natten. När min dotter var ca 6 månader hade jag samma känslor som du, jag sov nästan ingenting och hon låg och snuttade hela nätterna.
    Fick då tips av en rutinerad barnmorska att rent fysiskt behöver bebisar inte äta på natten från ca 6 månaders ålder. Anledningen att de vill äta kan alltså vara att de vill ha tröst. Hennes råd blev att ge napp istället för att amma på nätterna. Det tog ca tre nätter av ganska mycket skrikande innan dottern till slut accepterade att endast få nappen mellan ca 23-05 på natten. Givetvis pratade jag och klappade på henne också när hon vaknade och fick nappen. Efter de tre första jobbiga nätterna sov hon hur bra som helst.

  20. Hej,
    Vilken fin blogg.
    Till något helt annat så undrar jag vart den fina taklampan i vitt tyg är ifrån?
    Mvh Emma

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..