Den totala tröttheten och amningshetsen.

1
2
3
4
5
6

Just nu känns det som mina dagar är ett töcken. Jag glömmer saker jag ska göra, glömmer saker som länge är planerade och känner mig så orimligt trött. Ni vet sådär trötta så att det enda som faktiskt hjälper är att sova. Vinnie ammar hela nätterna igenom och det har gått över från att jag för en vecka sedan fann det ganska mysigt och helt okej till att jag nästan får panik av det ständiga sugandet och dragandet. Famlandet efter bröstvårtan som kläms och dras i medans den andra ammas på. Är det bara Vinnie som håller på så här? Jag får liksom panik inifrån och det är helt orimligt många nätter som jag fått bita mig i tungan och bara dragit ut bröstet ur hans mun för att andas, andas. Jag vill skrika. Är det normalt? Ibland får jag känslan av att det är något som stimuleras som gör att den känslan dyker upp. Har jag fel? Det är aldrig i början av amning utan när den pågått en längre stund.

Detta har iaf lett till att jag vaknar till mitt i natten på tok för mycket och då inte kan somna om. Jag maler tankar, funderingar, utmaningar, vad vi ska äta för mat till tankar kring vår amortering på lånen. Ni vet ALLT! Min hjärna går på högvarv och jag kan inte få ro att somna om. Sov på dagen, tänker ni nu. Vet ni att Vinnie har nu i flera dagar VÄGRAT att sova på dagen. Det har tagit säkert 3 försök och otaliga timmar vilket tillslut känns orimligt och det är mer än en gång han helt enkelt fått vara vaken till kvällen.

Imorgon blir Vinnie 1 år och 4 månader. Jag trodde aldrig att jag skulle amma så här länge. Även om jag kan finna stunder av harmoni kring amningen och faktiskt se det som en mysig stund så är jag så färdig med det. Jag vill så gärna ha min kropp tillbaka och jag vill känna mig utvilad och pigg! Listan på antalet nätter med det överksivna scenariot och/eller knöl och drömmar börjar bli lång och ta ut sin rätt.

I helgen ska jag och Christian åka ner till Skåne för att gå på en fest och då ska vi vara barnfria! Drygt 24h utan barn! Förstår ni! Detta har inte hänt på över 1.5 år! Trots det så sms:ade jag min syster att jag kanske skulle vara hemma trots allt, att C kanske kunde åka själv. Jag vet inte men likväl som jag vill skrika mitt i natten när min kropp är täckt av små händer och fötter så får jag ångest av bara tanken på att våra ifrån barnen, speciellt Vinnie. Hej beslutsångest. Det här med att vara mamma är då ingen enkel match alla dagar.

  1. Emma H skriver:

    Hej,
    Vilken fin blogg.
    Till något helt annat så undrar jag vart den fina taklampan i vitt tyg är ifrån?
    Mvh Emma

  2. LT skriver:

    Ett tips är att försöka få barnet att ”nöja sig” med nappen på natten. När min dotter var ca 6 månader hade jag samma känslor som du, jag sov nästan ingenting och hon låg och snuttade hela nätterna.
    Fick då tips av en rutinerad barnmorska att rent fysiskt behöver bebisar inte äta på natten från ca 6 månaders ålder. Anledningen att de vill äta kan alltså vara att de vill ha tröst. Hennes råd blev att ge napp istället för att amma på nätterna. Det tog ca tre nätter av ganska mycket skrikande innan dottern till slut accepterade att endast få nappen mellan ca 23-05 på natten. Givetvis pratade jag och klappade på henne också när hon vaknade och fick nappen. Efter de tre första jobbiga nätterna sov hon hur bra som helst.

  3. Josefin skriver:

    Ååååk! Låter ju dom ett gyllene tillfälle! Och stanna en extra natt. Jag har också två små. Nu är bebistiden förbi sen ett tag och det är skönt. (Och sorgligt såklart) Men ett tag kände jag den där tröttheten som du beskriver. Då gäller det att vara hård och bestämd och ta ta i det…men det är assvårt. Tröttheten gör ju inte psyket starkare precis. Vi lämnade vår 1åring och 4 åring och åkte 2 nätter till Köpenhamn inbokat sen länge. Det var balsam för själen! Kändes såklart hemskt att lämna den lilla men hon klarade sig mer än bra med farmor.

  4. L skriver:

    Jaaa Åk Å bara Åk, fy fan vad kul det låter.
    Känner igen mig, ammar en 11mpnaders. Älskar det och hatar det. Får en konstig panikkänsla likt som du beskriver men ist som en helt galen ilska riktat åt andra håll, typ jag ammar och så kommer storasyster och hoppar/tjatar eller bara pratat med sin höga glada röst (som jag annars älskar) och jag blir GALEN och vill skrika att gon ska vara tyst, särskilt på kvällar och nätter pch samma köbsla nör min lilla vill dra eller pilla på andra bröstvårtan, det känns som nåt fysiskt relaterat till amningen, som en helt galen obehaglig pms-känsla typ som försvinner efter jag ammat klart. Känner du/nån igen det alls?
    kämpa på ❤

    1. Lisa skriver:

      Ohja.. Känns igen! Fruktansvärd känsla, jobbar så med att få bort den men svårt.

  5. Jenny skriver:

    Läste detta igår och kände verkligen igen mig, både inlägget och kommentarerna. Jag mysammar min 16 månaders son fortfarande men att han inte vill somna utan amning när han vaknar på natten är ohållbart. Jag blir som en zombie dagtid efter att han vaknat mellan 6 och 10 gånger på natten. Förnuftsmässigt förstår jag att det inte håller och att han inte behöver ammas nattetid men ändå. Min sista bebis, jag känner mig så otillräcklig och har dåligt samvete för att jag inte är hemma med honom utan är på jobbet och tänker att han behöver sin mamma (trots att han har det jättebra med pappa som är föräldraledig). Det gör han såklart men givetvis är det så att han behöver en mamma som inte går under av trötthet. Han behöver inte nattammas för att förstå att jag älskar honom och alltid kommer göra mitt yttersta för honom. Det är snarare så att han behöver den mamman jag kan vara och kan bli när jag har fått sova. Så! Efter att ha läst detta beslöt jag mig för att ta en hemsk natt och det har varit jobbigt, jag är trött. Han verkade dock vara mer arg än ledsen natten till idag. Hoppas att det blir lättare inatt. Kram på er och kämpa på!

Lämna ett svar till Josefin Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..