Den totala tröttheten och amningshetsen.

Just nu känns det som mina dagar är ett töcken. Jag glömmer saker jag ska göra, glömmer saker som länge är planerade och känner mig så orimligt trött. Ni vet sådär trötta så att det enda som faktiskt hjälper är att sova. Vinnie ammar hela nätterna igenom och det har gått över från att jag för en vecka sedan fann det ganska mysigt och helt okej till att jag nästan får panik av det ständiga sugandet och dragandet. Famlandet efter bröstvårtan som kläms och dras i medans den andra ammas på. Är det bara Vinnie som håller på så här? Jag får liksom panik inifrån och det är helt orimligt många nätter som jag fått bita mig i tungan och bara dragit ut bröstet ur hans mun för att andas, andas. Jag vill skrika. Är det normalt? Ibland får jag känslan av att det är något som stimuleras som gör att den känslan dyker upp. Har jag fel? Det är aldrig i början av amning utan när den pågått en längre stund.

Detta har iaf lett till att jag vaknar till mitt i natten på tok för mycket och då inte kan somna om. Jag maler tankar, funderingar, utmaningar, vad vi ska äta för mat till tankar kring vår amortering på lånen. Ni vet ALLT! Min hjärna går på högvarv och jag kan inte få ro att somna om. Sov på dagen, tänker ni nu. Vet ni att Vinnie har nu i flera dagar VÄGRAT att sova på dagen. Det har tagit säkert 3 försök och otaliga timmar vilket tillslut känns orimligt och det är mer än en gång han helt enkelt fått vara vaken till kvällen.

Imorgon blir Vinnie 1 år och 4 månader. Jag trodde aldrig att jag skulle amma så här länge. Även om jag kan finna stunder av harmoni kring amningen och faktiskt se det som en mysig stund så är jag så färdig med det.

Jag vill så gärna ha min kropp tillbaka och jag vill känna mig utvilad och pigg! Listan på antalet nätter med det överksivna scenariot och/eller knöl och drömmar börjar bli lång och ta ut sin rätt.

I helgen ska jag och Christian åka ner till Skåne för att gå på en fest och då ska vi vara barnfria! Drygt 24h utan barn! Förstår ni! Detta har inte hänt på över 1.5 år! Trots det så sms:ade jag min syster att jag kanske skulle vara hemma trots allt, att C kanske kunde åka själv. Jag vet inte men likväl som jag vill skrika mitt i natten när min kropp är täckt av små händer och fötter så får jag ångest av bara tanken på att våra ifrån barnen, speciellt Vinnie. Hej beslutsångest. Det här med att vara mamma är då ingen enkel match alla dagar.