Om sorgen och glädjen med att sluta amma.

LRM_EXPORT_20190228_192822
LRM_EXPORT_20190228_192947
LRM_EXPORT_20190228_193111
LRM_EXPORT_20190228_193433

Ni får stå ut med att det blir mycket fokus kring amning dessa dagar men det är just i det mitt fokus ligger för tillfället. Natten mellan fredag och lördag ammade jag sist och till och med igår har allt gått bra. Christian har lagt Vinnie och tagit nätterna. Vinnie har visserligen gnällt och skrikigt till men det har varit övergående men igår bröt helvetet loss.

Jag vet att ni alla som tidigare skrivit att det tagit en natt utan amning och poff så har er lille sovit hela natten bara har menat väl. Igår malde dock de orden i mitt huvud och jag grät av trötthet och maktlöshet. Det började redan på dagen med att Vinnie var väldigt svårsövd. Jag försöker alltid att han ska somna i sin egen säng vilket han också gjorde efter 40 minuter (då var man snabb med kameran!) men det blev en kortvarig sömn. Efter 20 min vaknade han igen och skrek, skrek och skrek tills han somnade PÅ mig i vår säng.

På kvällen var det dags igen och han var helt utom sig och skrek och grät på ett helt sanslöst sätt. Han var riktigt arg, det hörde vi på typen av gråt. Efter över en timme av kämpandes av Christan tog jag över men det hjälpte föga. Det slutade med att vi alla gick  och la oss innan klockan 20 och tur var det. Skriket fortsatte under natten och Vinnie sov bara stötvis. Natten känns som en enda dimma men jag minns att jag ville ge upp, skit i det här och bara ge honom det han ville ha – bröstet. Jag grät i kudden och undrade vad vi var för typ av människor som utsatte vårat barn för den här typen av traumatiserade upplevelse!? Om inte Christian hade satt ner foten och blivit arg på mig som så lätt ville ge upp så hade jag nog slängt fram de där bröstet.

Jag känner mig så skör i allt det här. Jag vill ha min kropp för mig själv, sova hela nätter och få en annan frihet samtidigt som jag vill att Vinnie ska vara en bebis för alltid för annars blir det så tydligt hur tiden passerar. Äh jag vet inte men jag är sentimental inför det här med att kanske aldrig mer amma, aldrig få känna den där känslan och bandet till mitt barn som amningen gjort. Det är inte så för alla men för mig har det verkligen varit så. Med en total misslyckad start med Engla vad gäller allt kring amningen och en Blake som självmant slutade amma vid 8 månader så kände jag att jag fick revansch med Vinnie.

Jag menar verkligen inte att jag vill fortsätta amma men någonstans är det en sorg att denna tiden är förbi. Lika väl är det en (viss) glädje att den där lilla spädisen blivit en viljestark lite kille med sin mors temperament. Han vet verkligen vad han vill och jag trot att den här separationen är sund för oss båda. Jag behöver hitta tillbaka till mig själv och Vinnie behöver klara sig utan ett evigt snuttandes. Nu ska jag försöka få mina ögon att sluta tåras och vända och vida på allt positivt detta frambringar!

  1. Linnea skriver:

    Åh! Jag känner igen mig så och var nyss där. Slutade amma för nästan exakt en månad sen efter att jag helt enkelt inte orkade mer. Läste tips om att fasa ut amningen, men det gick inte, snarare blev det tvärtom. Min 1-åring åt inget på dagarna och låg som ett plåster på mig (och mina bröst) på nätterna. Nytvättad sportbh och tshirt varje kväll i ca 5 dagar. Han grät och jag grät, men det gick tillslut och då kände jag mig ledsen över att det var över, inte för att jag ville amma mer precis som du skrev, men för att han inte var beroende av mig längre (så kluvet!). Det blev ett sånt bakslag för jag kände inget ”wow” att det var över, snarare tvärtom… ville bara säga att du är verkligen inte ensam och du gör alltid så gott du kan för din familj, det är det viktigaste! Heja dig!!!

  2. Lisa skriver:

    Vet hur jobbigt det är!! Men något som tröstade mig i när jag kände som du att jag ”traumatiserade” mitt barn genom att neka bröstet var att jag ger honom precis det han behöver nu: trygghet. Han är ledsen och arg, men då är ni där med en trygg famn. Det skadar inte honom ett dugg! Att lämna honom ensam i sin ledsenhet, DET hade varit att traumatisera. Men det ni gör är exakt rätt, är kärleksfulla och trygga föräldrar. Ibland får man inte precis som man vill, men det är livet och vi ska alla lära oss att hantera det.
    Stor kram och pepp, du gör precis helt rätt!

  3. Lovisa skriver:

    Min sömn var kass (!) när min son var mellan 5-11 månader. De månaderna var jag ”glad” när jag fick sova två timmar i sträck. Jag var nästan deprimerad av tröttheten.

    Jag tänker att det kanske är för mycket med både sluta amma och sova egen säng? Kanske ta sova i egen säng som nästa moment? Bara förslag då vår som efter detta sover 19-07.30 utan uppvak. Vet att vi är lyckligt lottade och det kanske är extremt men jag tror det är mycket för att han somnar om lätt om han ens vaknar då han sover mellan oss. Jag behövde verkligen sömnen och njuter än idag av att få sova. Sova i egen säng tar vi senare. Men det kan såklart finnas andra anledningar till varför mam tycker det är viktigt att sova i egen säng och då ska man såklart försöka med det.

    Så tufft att inte få sova det är tortyr. Stor kram

  4. Sara skriver:

    Kände exakt samma sorg och tudelade känslor när jag slutade amma min son. Det var en riktig sorg att lämna det kapitlet bakom mig, kan fortfarande titta på bilder från när jag ammade honom och blir så sentimental och saknar att den tiden är förbi. Men samtidigt kändes det ”rätt” och skönt. Hoppas den känslan tar över för dig snart!

  5. Åse skriver:

    Åh fina du 💗💔 Kämpa på vet precis hur du känner. Klart han blir förbannad och reagerar på förändringen. Men det blir lättare jag lovar. Men mammahjärtat går i kras i processen.
    Du behöver denna förändring för att vara den bästa mamman du kan vara 💗💞❤
    Styrkekram

Lämna ett svar till Lovisa Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..