Mamma, mamma … MAMMA!

LRM_EXPORT_20190416_211739
LRM_EXPORT_20190416_092312
LRM_EXPORT_20190418_081436
LRM_EXPORT_20190416_211642
LRM_EXPORT_20190416_092930
LRM_EXPORT_20190416_211514

Jag minns så väl när jag väntade Engla och tänkte på den tid som skulle komma när en liten människa skulle kalla mig för mamma. Jag kunde drömma om den tiden och att hör de mjuka orden formas av ett litet barn. Jag längtade. Med åren och ytterligare två barn har ordet nötts och kan vissa dagar helt och hållet upplevas som ett rent och skärt skällsord.

Vet ni hur jag menar? När barnen inte verkar ha ett slut på tjatet och ordet mamma nästan sprängs i mitt huvud. Jag kan bli så provocerad att höra det gång på gång på gång på gång. Som ett evigt mantra som skapar obehag.

I början av veckan hade jag just en sådan dag. Blake ropade konstant på mig och pockade på uppmärksamhet, Vinnie som forfarande har ett rätt begränsat ordförråd härmade glatt Blake i nötandet. Jag bokstavligen slet mitt hår samtidigt som jag försökte parera och ge uppmärksamhet som stillade samtidigt som mat skulle lagas, bord skulle torkas och ja kaoset iordningställas så gott det gick. I sådana lägen vill jag bara skrika.

Ibland öppnar jag dörren och bara går ut, vankar en stund, andas några gånger extra för att sen återvända till nötandet och blötandet av ordet mamma en stund till. Det ger mig några sekunders överläggande med mig själv i hur jag ska hantera kaoset. Ibland har jag inte självbehärskningen till detta och saker som ”sluuuuuuta skrik mamma!” flyger ur mig, lite högra än planerat. Det måste få vara okej det med! Att inte vara perfekt och fullt behärskad i alla orimliga lägen. Mamma, mamma, mamma kan verkligen ge mig panikkänslor och jag tror och hoppas stilla att vi är flera med samma känslor?

Tur är att det finns kontraster och flera sidor av varje mynt. På kvällen vid läggning när Blake säger ”vet du mamma, jag älskar dig”, då är mamma de mjukaste, finaste och mest ärofyllda ord jag kan tänka mig. Fina, underbara, tjatande barn!

  1. Linda skriver:

    Hög igenkänning!
    Mina barn blir 11 och 13 i år och jag har dem varannan vecka. De håller fortfarande på ibland att tjata mamma mamma mamma och jag blir liksom du såå frustrerad.
    Jag har vid tillfällen sagt: sluta säg mamma!
    Då har de med snopna miner frågat: men vad ska vi säga då? När jag har hävdat att de inte behöver ha min uppmärksamhet och säga mamma SÅ ofta ser de bara frågande ut och sen kommer det: Linda, Linda, LINDA!

    1. Sarah skriver:

      Hoppas du inte tar illa upp Linda men det var så roligt skrivet. Exakt så som föräldraskapet är, när man tror att man ”satt ner foten” kommer barnen på en vändning som gör en stående med gapande mun, svarslös.

      Jag har tre barn 9, 7 och 1. De har tre olika versioner av ”Mamma”: 1. ”Men Maaaaammmmmaaaaaa”. 2. Mellanbarnet sjunger liksom hela tiden ”Mamma, Mamma, Mamma, Mamma”, det började han med förra sommaren när jag satt där med en nyfödd i ett extremt varmt Sverige och ammade och absolut inte kunde röra mig ur fläcken. 3. Minsta har börjat ge av ett gällt skrik när han vill ha uppmärksamhet. Och det vill han jämt.

      Men när de sover är de underbara!!!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..