ANNONS

Det här med inskolning.

/

LRM_EXPORT_20190502_093840
LRM_EXPORT_20190502_093955
LRM_EXPORT_20190502_094115
LRM_EXPORT_20190502_094307
LRM_EXPORT_20190502_094502
I måndags var det så dags. Vinnie började sin inskolning i förskolan. Den där konstiga känslan av att ens barn ska få en egen värld, ha egna upplevelser och sättas i nya situationer och konstellationer – utan mig. Det känns konstigt, värdefullt, super jobbigt och helt fantastiskt.

Jag har svårt att greppa att Vinnie är så stor som han faktiskt är då han varit vår forever bebis. 7 veckor för tidigt född, sen med att gå och inte den största lilla muskelknutten direkt. Min lilla bebis som ammat så jag blivit galen, han som hållit mig sömnlös nätterna igenom med sitt eviga snuttande och närhetssökande, han ska nu börja på förskolan.

Jag har tidigare skrivit om hur jag behöver förskolan, vi behöver förskolan. Om känslan av att inte hinna någonting och konstant binda upp livet runt en annan människa. Om så bara för en timme eller två så behöver vi alla andas, få vara vår egen person och inte konstant uppassande och omhändertagande. Mina barn är mitt allt, hela mitt liv! Med det sagt så erkänner jag att det här kommer bli bra. Jag kommer få tid att slutföra saker, göra saker i tid och vem vet, kanske äta en lunch eller dricka en kaffe utan att serva, torka spillt vatten och kladdiga munnar. Jag kommer njuta och försöka minnas den tid som varit. Den intensiva period som nästan kvävt mig. Jag har redan börjat glömma efter 3 månader amningsfri. Hur va det nu igen? Hur var det att aldrig kunna sitta i soffan på kvällen, sova om nätterna eller aldrig vara hemifrån vid nattning. Läser jag det här så kan jag får jag sådana flashbacks men jag blir glad över att jag vågat dela med mig av baksidorna av föräldraskapet, föräldraledigheten och amningen.

Vinnie hann gå en dag på inskolningen sedan har jag varit hemma med båda pojkarna, sjuka. Idag missar jag både en pressfrukost och en presslunch men jag ser ljuset. Om ett par veckor kommer Vinnie vara inskolad, trygg på sin nya plats och jag kommer få tid att jobba och vara människa. Jag längtar samtidigt som jag räds. Att komma till den här punkten och allt detta nya innebär att en annan tid är förbi. Jag kommer troligast aldrig ha en bebis igen, iaf inte om ni frågar min man. (Men som sagt – människan glömmer, man ska aldrig säga aldrig!) Men bebistiden är nu officiellt slut. Tiden som delvis föräldraledig är över. Den här tiden kommer aldrig tillbaka igen och jag tror ändå trots gropar i vägen att jag även njutit.

6
50

Genom att klicka på "Skicka" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00