Separationsångest.

20190605131940_IMG_5908
20190605132014_IMG_5915

I helgen har jag och Christian varit på tumanhand på Malta. En spontan resa som vi båda kände att vi verkligen behövde för att få lite tid själva och för att bara få vara vuxna. Det har varit en intensiv tid med inskolning, tillbyggnad och en miljon andra projekt jag knappt orkar namnge. Jag är lite trött på mig själv om jag ska vara helt ärlig. Att jag alltid skapar ett nytt projekt innan mina tidigare är avslutade. Idag tänkte jag tex börja kalka om hela vardagsrummet när tvätten svämmade över, huset är skitigare än skitigast och jobben hopar sig. Ja ni förstår kanske att jag hann hejda mig själv, andas och se mig omkring och inse att detta skulle ta knäcken på mig att starta upp. Överläggningen landade i att jag ska vara klar innan midsommar, vilket tydligen var nästa vecka. Suck!

Hur som helst så har barnen varit hos sin farmor och farfar vilket efter mycket om och men har gått över förväntan! Det var på håret att vi kom iväg under natten när Vinnie gnällde och skrek efter mig tills 20 min innan vi var tvungna att hoppa in i bilen för att hinna. Vi hann tom packa om väskorna för att jag bestämde mig för att stanna hemma tills C sa åt mig på skarpen att det inte var ett alternativ och att vi MÅSTE detta för vår skull, som par. Vi åkte och jag grät så jag hulkade i säkert en timme. Jag har aldrig känt en sådan stor ångest över att lämna mina barn samtidigt som Christians ord ekade i mig. Vi behövde detta.

Vi har haft en helt magiskt härlig helg med Christians kusin och fru som är beyond gästfria och har gett oss allt vi behövt. Så tacksam att ha sådana människor i vår närhet, wow! Även om det till en början kändes lite konstigt att gå med fria händer långt från snoriga barnnäsor, skrik och gnäll så skulle jag ljuga om jag sa att jag inte uppskattat det. Jag har försökt insupa varje sekund och verkligen ta in intryck och upplevelser.

Jag satt med Linnea i lördags när vi var ute med deras båt i 35 gradig värme, små rusiga av bubbel och värmen och diskuterade just det överskrivna. Hur njuter vi? Hur gör vi för att faktiskt vara hundra procent närvarande och verkligen njuta? Vi kom fram till att det säkerligen är en av livets stora frågor då det är så otroligt svårt. Vi är alltid på väg, i tanken eller i steget och att TA IN ögonblick och skeenden är svårt. Jag kämpar varje dag och försöker göra mig själv medveten och var jag är NU men det är svårt. Om du sitter på lösningen så skriv livets bok till mig!

När vi väl kom hem och mötte barnens utsträckta armar och Vinnies nästintill chockade uppenbarelse över att vi faktiskt fortfarande fanns så rann det små tårar. Jag har njutit av den här resan men jag har framför allt fått en distans och ett break i vardagen som var nästintill nödvändig. Jag har mer energi nu och känner at jag orkar ge barnen mer närvaro.

Nu märker vi på Vinnie väldigt tydligt att han är orolig att vi ska lämna honom. Han har svårt att somna på kvällarna och sover oroligt. Jag tog till och med en jobba-hemma-dag idag för att jag kände att det skulle ta för hårt att lämna honom på förskolan. Imorgon måste jag dock, jag bävar redan.

  1. Sandra skriver:

    Hej! Ville bara säga att det var fint av dig att skriva om separatipnsångesten. Vi lämnade vårt barn för första gången igår o hon är 1år o 10 månader. Det gick jättebra men det var jobbigt precis i början😊

    1. Emsloo skriver:

      Åh ja det är verkligen inte helt lätt det där <3

  2. M skriver:

    Vad lyxigt att ha möjligheten till en helt egen helg utan barn! Har två barn, den minsta lika gammal som Vinnie och det är verkligen intensivt. Har börjat jobba efter föräldraledigheten och tiden är knapp. Orken tryter stundtals.Har dock väldigt svårt att få barnvakt en hel helg men drömma går ju😊

    1. Emsloo skriver:

      Jag håller med dig, det var verkligen SÅ lyxigt! Och behövligt. En hel helg kanske inte alltid är nödvändig men om man kan försöka få till en kväll, några timmar av egentid så tror jag att man hinner tanka massor av energi till det där små intensiva ungarna 🙂 Kram!

  3. Tack för att du alltid delar med dig av det personliga. Känner igen mig själv så väl i det du skriver. Till helgen skall jag iväg på egentid och seprationsångest från barnen kommer var stor! Men välbehövligt😊
    Det jag gillar så mycket med din blogg är att du inte visar att livet är perfekt alla stunder som många andra bloggar gör och det uppskattas verkligen som läsare.
    Vill också passa på att fråga om du kan tipsa om lite barnböcker till en 2,5 åring och 4 åring?😊

    1. Emsloo skriver:

      Men så fint av dig att skriva det! Vad glad jag blir! För mig är det så viktigt att du som läsare ska känna igen dig och faktiskt få ut något av att läsa det jag skriver – TACK!

      Böcker, här hemma går Pettson varm! Alfons är också poppis! Jag har kvar många av mina böcker från när jag var liten så det är främst dem vi läser. Kram!

      1. Och det förmedlar du verkligen! Och Det visar att man inte är ensam i hur man känner i vissa lägen vilket det ibland kan kännas som.
        Tack för tipset! 😊 kram!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..