Uppdatering debatt.

Tack för ert gensvar. Både goda och onda svar. Jag respekterar att folk gör olika val i livet och jag hoppas ni kan göra detsamma.

Min medverkan i debatt var för att påvisa att familjer ser olika ut idag. Och att någon måste stå upp för dessa svagare kategorier, som exempelvis ensamstående.

Jag står för mitt beslut att sätta Vilde på dagis när han var ett år. Det är absolut inget jag ångrar.

Tyvärr är det vissa av er som kommenterat som gjort riktiga påhopp på mig vilket jag tycker är omoget och tråkigt. Tänker inte heller försvara mig, för det anser jag inte att jag varken behöver eller vill.

Jag gjorde det som var bäst för min familj, mitt barn och för mig. Och jag anser fortfarande att det är tiden man är ihop som är viktig. Vad man gör och hur man tar tillvara på tiden man är tillsammans.

Må väl allihopa!

  1. sandra skriver:

    Hej Emma, först och främst, tack för en bra blogg! Blir det debatt i Sverige när man lämnar sitt barn på dagis som ett åring? Det är väldigt ovanligt att man ens kan stanna hemma så länge i de flesta länder. Jag bor i Australien och jag är gravid nu. Mamma ledigheten har precis förlängts men tror inte den är på mer än tre månader. Många lämnar sina barn på dagis efter tre veckor, menar inte att jag skulle vilja göra det. Jag får ingen hjälp från varken Sverige eller Australien för jag är student, vi ska klara oss på min fästmans inkomst så länge vi bara kan. Jag hoppas hoppas att jag kan va hemma med min bebis i ett år, om jag kan det hade jag varit väldigt lycklig och tacksam. Vill bara påpeka att det finns så olika situationer för olika familjer som du säger. Stå på dig! Du är en bra mamma till Vilde! Kram

  2. Elin skriver:

    Jag började dagis när jag var 10 månader (!). Tror att det gynnade mig. Inbillar att jag lärde mig att anpassa mig till den situationen som dagis och skola är och har aldrig haft svårt för vare sig det sociala eller det teoretiska vad gäller skolan (jag fick toppbetyg och kunde välja den utbildning jag ville mest av allt). Min mamma var dessutom ensamstående och hon hade inget val. Trots detta har jag valt (tillsammans med min man) att vara hemma med barnen ett år var och nu ska jag ta ytterligare ett tredje år med yngsta tjejen för att njuta av dom när dom är små. Tänker ibland att jag är självisk och att det kanske (i alla fall skolmässigt) hade varit bäst att lära barnen den situationen som ju liknar skolan tidigt. Men senaste tiden har jag märkt att min 3-åring är som en kopia av mig i den åldern både till utseende, socialt och intresset för bokstäver, matte ochpyssel. Så jag tror hemligheten är att mycket är genetiskt inbyggt i barn vad gäller socialt och lärande. Det finns nog som små frön i dom och bara man ger dom stimulans och kärlek så går det nog nästan på ett ut om man går på dagis eller inte de första åren.
    Att gå på dagis var i alla fall bra för mig, så jag tycker inte att du ska ha dåligt samvete. Det viktigaste för sig måste ju vara vad Vilde tycker nu och senare och inte vad alla vuxna tycker. (Dessutom tycker psykologer och pedagoger olika…).
    Tycker om din blogg!
    Kram

  3. Lina skriver:

    när vår son närmade sig ett år LÄNGTADE vi efter dagis. Vi hade inte en chans att tillgodose hans sociala behov här hemma, trots öppen förskola och vänner med barn. När han fyllt ett år började han, och han fullkomligt ÄLSKAR att vara där. Varje dag har han lärt sig nya saker och när han varit sjuk eller borta från dagis någon vecka, känner vi att han blir understimulerad. Nu kan vi utnyttja tiden tillsammans hemma på ett helt annat sätt, och vi har kommit ännu närmare varandra. Varför skulle detta vara dåligt…..?

  4. Fia skriver:

    Emma, du skriver så klockrent! min dotter började dagis vid 13-månaders ålder och jag har aldrig haft dåligt samvete för det. Där lär de ju sig massor av bra saker! Oftast är det nog föräldrarnas dåliga samvete som speglar igenom i denna debatt. Allt gott till dig och fina Vilde!

  5. Jag blev placerad på dagis vid 14 månaders ålder och har absolut INGA som heeelst men från det. Haha. Jag tycker det är löjligt att folk kan påstå vad som är rätt och fel gällande sådana frågor. För man känner sina barn & situation bäst och vet vad som är mest lämpligast för ens egen familj :-) Som sagt. Alla är vi människor olika och unika.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..