mitt livs resa

 

 

Det här är den sista bilden jag har på mig och magen, tagen ett par dagar innan Nils ville komma ut lite för tidigt. Att det nu

gått redan 3 veckor sedan han kom den där dagen på min bästis födelsedag, på min lyckodag och tippade förlossningsdag

den 9 augusti 2012, det känns fortfarande helt overkligt.

 

Att föda barn är inga rosa moln, inte när man ligger där, för det gör ont och det känns. Men det är inte det som är det häftiga

med att ha fött barn tycker jag, utan alla kännslor och tankar som uppstår runt omkring, det är det häftigaste jag har

varit med om!

 

Jag tänkte inte berätta om någon förskönad förlossningshistoria här inte, eller skräckupplevelse

utan bara lite kort om min resa från Frida – till mamma.

 

 

 

 

 

Det var onsdagkväll och jag stod hemma och hejade på det spännande slutet av OS-handbollsmatchen Sverige-Danmark.

Det var så spänande att jag tog i och pang! så gick vattnet…precis som på film, med 1,5 liter vatten över hela vardagsrummet

och jag i ett stort gapskratt framför en mycket förvånad Hampus. Utan värkar åkte vi in för en koll på BB Stockholm.

Väl hemma nån timme senare kom första värken när jag försökte äta en något försenad middag. Värkarna kom direkt 5-6 st

på 10 minuter. Det var först då som jag fattade, att här ska det bli en bebis i natt! Efter helt okej hanterbara värkar men täta

och en dusch så var det läge att åka in. Kl 02.30 mitt i den ljumma sommarnatten fick vi vårt rum där vårt barn skulle komma

till världen. Värkarna fortsatte att komma lika tätt, vilket var jobbigare än värkarnas styrka. Jag fick lustgas och epidural

vid kl 05.00 och sen hade jag ett par lugna timmar. Hampus vilade bredvid mig och jag låg och drack nyponsoppa.

Jag tänkte, men herregud, ska det vara så hääär enkelt?! ja då kan jag minsann föda alla andras barn oxå, jag kände mig

lurad på smärtan på något sätt. Men sen, ja då slapp jag fundera på hur det skulle kännas att föda barn. Från kl 8-10.30

väntade de värsta timmarna. Smärtan av värkarna var borta men trycksmärtan gick inte att hantera, den var ofattbart jobbig,

men samtidigt aldrig outhärdlig. Jag var hela tiden väldigt medveten och fokuserad tror jag, med stort stöd av Hampus som 

hela tiden hjälpte mig under de jobbigaste timmarna. Jag hade regelbundna långa och täta tryckvärkar och det tyckte jag nog

var värst, jag fick aldrig chans att vila mig mellan dem. Sen vid 11-12 var lugnet före stormen kan man säga. Kl 12.00 frågade

de mig om jag var redo att krysta. Om!?  ja men nu kör vi sa jag! 3-4 värkar senare, på drygt en kvart kl 12.29 var mina första

ord – det är en pojke! Så fin, så mjuk, så ny och oförstörd. Den närmsta timmen var omtumlande och den ljuvliga

frukostbrickan som alla talat om fick jag inte i mig, det var så mycket andra intryck. Lill-killen undersöktes och jag med.

Jag mådde prima och det gjorde han med, 51 cm lång och 3650g. Vi visste ju inte vem det skulle bli och Nils var heller inte

bestämt sen innan. Vi tog varje minut som den kom, som den den första i resten av våra liv.

 

 

 

För så är det verkligen, det var timmarna där efter som är mitt livs häftigaste, det var där och då som vår resa började med

vår nya familjemedlem. Det är känslorna som infinner sig i kroppen som för mig har gjort det här med att föda barn till min livs

bästa upplevelse. Jag njuter och uppskattar verkligen att jag har fått möjligheten till att få det här underverket i mitt liv,

att få en son som gör mig till världens stoltaste. Samtidigt som jag skriver det här sneglar jag till höger,

där hör jag en liten suck från Nils som än en gång får mina tårar att trilla av lycka….

 

 

 

  1. Emelie skriver:

    Underbart att läsa detta, så personligt och fint, jag kan sätta mig in i varenda känsla du beskriver, då jag själv går och väntar på att vår lilla dotter ska kika ut snart.

  2. Åh men jag blir alldeles tårögd Frida! Stort grattis till er:)

  3. Fanny skriver:

    Tack för att du har förmågan att vara så familjär och dela med dig ett så fantastiskt minne.Mitt första är beräknat till mars och lyckoruset är totalt men rädslor smyger sig även in.Tack för din ”rakt-på” berättelse utan krusiduller men med en osande kärlek!

  4. Tina skriver:

    Hej Frida, jag och min man hade själva den obeskrivliga glädjen att bli föräldrar för exakt 1 år sedan till vår lille prins. Och även om det nu känns som denna fantastiskt underbara lilla människa alltid varit min ständige vapendragare ) så kommer de där kännslorna som du beskriver över mig, jag får tårar i ögonen när han sussar i min famn över hur fantastiskt livet är och hur lycklig och stolt mamma jag är…Faktum är att livet har aldrig varit bättre!!! Kramar från oss!

  5. Då jag födde barn tyckte jag smärtorna var så mäktiga, som stora vågor som slog emot stranden.
    Andra förlossningen var mycket lättare och snabbare
    än den första. Har själv ljusa, fina minnen från dem båda.
    Du kommer att få fälla många glädjetårar och känna den där
    otroliga stoltheten man känner över sitt underverk många, många gånger. Njut av varje ögonblick!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..