Hormonerna dundrar vidare!

Nytt år, nya tag är ju ett par veckor för tidigt att säga. MEN, trots att årsskiftet är en bit bort, är det dags för en nystart för vår del redan nu.

Men, frukta icke! Det är egentligen inga större konstigheter än att vi byter portal. Från och med nu hittar ni bloggen här hos United Influencers. Det blir fortsatta dråpligheter, kriser och fiaskon, allt i en härlig, humoristisk och hjärtlig kompott (hoppas dock på mindre hemorrojder, om jag ska vara ärlig).

Så, efter 4 år på mama lyfter vi på hatten och tackar för oss! Nu är ni så goda och ändrar era digitala bokmärken (använder man fortfarande det?) och lägger in denna webbadress istället.

Och! Ni följer väl oss på facebook? Om inte, GÖR OM OCH GÖR RÄTT! Och instagram? @hormonerhemorrojder – så, följ, följ, följ och tipsa alla ni känner och alla ni inte känner också för den delen.

Och passa på att titta in hos de nya bloggarna här på mama – Vanja Wikström och Emily Slotte! Vanja väntar nu sitt andra barn och Emily har nyligen blivit mamma till en liten prematurbebis.

VÅR NYA BLOGGADRESS HITTAR NI HÄR >>

LOADING..

Hur mycket älskar man någon egentligen?

I eftermiddags stuvade vi in oss i bilen för att åka på middag. På vägen dit avhandlade vi det här med vad man älskar egentligen.

Mira har fått en storasysteruppgift på sitt bord som hon utför väldigt väl, dock oftast under stök och stånk och högljudda protester.

Det handlar alltså om att hjälpa Morris på med säkerhetsbältet i baksätet. Nu var det bara vi tre i bilen idag då Johan vandrat iväg med minstingen i vagnen istället.

Mira frustar och tillrättavisar Morris skarpt medan hon barskt drar och sliter i bältet. Morris är inte 100% följsam och det får han höra. Eller ja, det får hela garaget höra.

Medan Mira håller på att slutföra uppgiften frågar den bökige:

-Mira, älskar du mig?

Mira stånkar och fräser.

-Mira, älskar du mig? undrar Morris igen.

-MENJAGVETEINTEJAGÄRFÖRUPPRÖRD!

Jag tycker att Morris förtjänar ett svar på sin fråga och försöker släta över till dess att den upprörda förmår svara.

-Morris, jag är ganska säker på att Mira älskar dig, för det brukar man göra när man är syskon. Och vi, vi älskar ju er mest av allt i hela världen, maler jag på.

-Älskar ni oss mer än våra kompisar?undrar Mira.

-Vi älskar er mer än allt annat, svarar jag.

-Va? Mer än allt?

-Ja, svarar jag.

-Allt? kontrollfrågar Mira.

-Japp, bekräftar jag.

-MER ÄN ÖL?? frågar Mira

-Well. Pratar vi ljus lager på fat? frågade jag inte tillbaka utan frustade istället till av skratt vid ratten.

-Mer än allt öl i världen, konstaterade jag och mötte Miras belåtna min i backspegeln.

(Undrar såhär i efterhand, givet frågan, exakt HUR nöjd jag måste ha sett ut när jag drack min första öl efter att ha levererat Kasper?)

  1. Hahaha!

    I fredags frågade min 3åring om hon kunde få en storasyster i julklapp. Jag svarade att det var svårt men att hon kunde få bli storasyster själv någon gång.
    Det var okej men bara om hon fick en lillasyster. Och det svarade jag att vi inte kunde bestämma i förväg utan det kunde bli vilket som.
    Då konstaterade hon (väldigt bestämt) att vi skaffar en katt till istället för då kunde hon bestämma att det var en tjej OCH den vill inte äta mina pannkakor 🙂

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Nu håller vi tummarna…

Idag har jag och Kasper slirat runt på stan mest hela dagen. Sista stoppet blev BVC.

Att vara iväg och snurra är det som funkar klart bäst med lilla mr Klister. Han verkar, precis som sina syskon, vilja vara med där det händer grejer. Jag har tidigare funderat på om det kan vara så att han kanske mår bäst av färre intryck men efter att ha provat såväl hemmadagar som dagar på vift, verkar det sistnämnda göra honom (och därmed mig) nöjdare.

Idag blev det en arla morgon (well, i föräldraledighetsmått mätt, heh). Frulle på Bonti med Britax och Ebba von Sydow. Kasper var ovanligt välartad och lät sin mor mula bagels i godan ro.

Den lilla herrn fick givetvis sin beskärda del av den mobila frukostbuffén

 

Sen drev vi runt som två utekatter och jag hann pimpla kaffe OCH amma i några provrum (och bränna föräldrapenning……….).

Hursomhelst, denna rafflande dag avrundades med ett besök på BVC där lillbossen skulle få stelkramps/difteri/osvosvosvosv-vaccin. Jag passade då på att bolla vidare om rotavaccinet och det hela slutade med att Kapser fick en riktig vaccincocktail inklusive rota.

Det var helt ärligt lätt ångestladdat när vår BVC-syrra sakta sprutade in vaccinet i munnen. Lite som som en (väldigt) lindrig variant av rysk roulette. Kommer magen (och tillvaron) slå bakut eller kommer vi glida igenom det hyfsat friktionsfritt?

Well, det återstår att se. Om inte annat får vi glädjas åt att vi slipper en magsjuka.

Håll tummarna, okej?

Vänta, ni måste se några bilder från morgonen:

Den här uppsynen alltså. VAD SKA DET BLI AV DENNA UNGE?

 

Här måste jag ha sagt något väldigt skojigt.

 

Jag fortsätter skratta urskiljningslöst och kan såhär i efterhand konstatera att badrumsbelysningen var lite väl snäll mot min rougeapplicering. 

 

Och börjar sedan…..gråta? Eller?

Jaja. Någon modellkarriär har ju ändå aldrig varit på tal.

  1. Min yngsta trivs också helt klart bäst med liv och rörelse omkring sig!! 🙂

    Liten varning om rotavaccinet: tvätta händerna suuuupernoga efter blöjbyte!! Man kan nämligen FÅ rotaviruset av nyligen vaccinerade småttingar. Det hände en kompis till mig och han satt på toan lutad över tvättstället för det liksom sprutade ur båda öppningarna samtidigt så att säga..
    hoppas ni slipper det!

    Mr klister är för övrigt supergullig!’

  2. Hej! Kom på att du skrev tidigare att du skulle på ditt livs första mammografi, jag är nyfiken på hur du upplevde undersökningen.

  3. Har kolikbarn och för oss så gick det bra med rotavaccinet ingen skillnad i skrik eller magknip. Håller tummarna för det går/gick bra för er

  4. Håller tummarna!
    Om det funkar bra att vara ute och flänga med den lille just nu, gör det! Ingenting blir ju roligare av att sitta hemma en hel dag med en missnöjd liten som kräver konstant sysselsättning…

  5. Håller tummarna här med! Och jag tycker du är så jefla modig och stark som vågar ta med dig ungen på såna där grejer! Min fyramånaders är världens snällaste men jag orkar/vågar inte ge mig ut på stan eller så ifall han börjar protestera och skriker sig blå och jag blir genomsvettig och BARA VILL GÅ HEM!! If you know what I mean… 😉

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Häpnadsväckande partytrick

När vi inte tjatar hål i huvudet på oss själva om att sitta still, att koncentrera sig på maten, att äta med bestick osv osv osv osv osv osv så brukar vi samtala vid middagsbordet. Alltså med barnen.

Ikväll var en hyfsat vanlig kväll. Johan guppade Kasper till sömns på bollen, vi blev akut optimistiska och försökte lägga ner en sovande Kasper i den mjukt bäddade bilbarnstolen. Mr K vaknade i samma sekund som försöket inleddes och Johan svor en harang medan jag gnisslade tänder för att sedan göra något så konstruktivt som att placera Kasper på The Best Place On Earth – vid vänstertutten.

Därefter lastade vi upp pasta på tallrikarna. Magneten Morris som började middagen på cirka 40 centimeters avstånd från mig, hamnade på de märkligaste av vis, snart tätt, tätt intill mig, mer eller mindre hängandes i min arm. Efter en hyfsat intensiv helg där Morris har levt i symbios med mitt byxben, var mitt tålamod lite..tärt och jag fann snart mig själv i en monolog om att jag minsann aldrig får vara i fred, att jag har TVÅ barn typ i famnen när jag försöker äta, och JAG FÅR JU INTE ENS GÅ PÅ TOALETTEN SJÄLV.

Mira tittar då allvarligt på mig och säger med en lika allvarsam ton:

-Men mamma, förstår du inte att det är för att vi älskar dig?

Ljuvliga, jobbiga, världshärliga, påfrestande ungar, alltså.

Morris fortsätter sen snacket med att rapportera att han kan klia sig i rumpan med näsan. Vi alla blir lika delar avskräckta som imponerade och jag kan ju inte tygla min nyfikenhet och frågar om han inte kan visa oss detta spektakulära ormmänniskotrick.

-Tyvärr, svarar Morris. Tyvärr.

Här sitter jag för ovanlighetens skull, alldeles själv på toaletten.

LOADING..

En hyllning är på sin plats!

Hur bebisen som landar i just er familj blir, kan du påverka föga. Det här är en hyllning till alla er (oss) som fått exemplar av den mer krävande sorten.

För när du står där, vansinnesfrustrerad av vanmakt, ska du komma ihåg att du tillhör föräldrakollektivets Special Forces (eller Främlingslegionen, om du vill vara lite mer franskorienterad som jag)

Vi som dagligen – och nattligen – kämpar med små bebisar som sätter sig på tvären. Som tjurar, gastar, gapar och stökar. Som bökar, gnäller, knölar och prövar oss till förståndets ytterkanter.

Du som sitter på toalettlocket i halvdimrad badrumsbelysning och guppar babysittern framför den centrifugerande tvättmaskinen för att det har visat sig vara ett ljud som din bebis blir lugn av.

Eller du som står med en svettig, gastande arvsmassa i en bärsele på balkongen, långt efter att resten av världen somnat.

Du som kväll efter kväll sätter dig i bilen och kör varv på varv, trots lamslående trötthet, bara för att få tyst på mistluren i spädbarnsskyddet.

Eller du som sitter med krökt rygg på en pilatesboll, kväll efter kväll, och guppar dig svettig till dess att avkomman äntligen somnar in djupt till hårtorksbruset på din nykomponerade Spotifylista.

Min vapendragare och medlegionär <3

Vi som provat white noise-repertoarer och delfinljud, bärsjalar och bärselar, varma vetekuddar och frisk luft, allsköns bäddningar och babynest, vagnar och bilbarnstolar, öronproppar och hög musik. I en tillvaro där egentid är ett teoretiskt begrepp, långt bortom vår verklighet just nu.

Helvete vad vi kämpar. Ledbrutna och uppgivna, men samtidigt så tåliga och uthålliga. Och, inte minst kreativa i vårt sätt att krampaktigt försöka göra våra bebisar nöjda, om så bara för en stund.

Helvete vad vi kämpar. Vi som hålögt glor på andra föräldrar som lägger ner dästa, nöjda bebisar i sina sängar. Vi som förundrat studerar en sömnig nykomling som liksom slumrar in av sig själv, utan en pilatesboll eller bärsele i sikte. Vi som gång på gång funderar på om vi ändå inte gör något fel ändå.

Helvete vad vi kämpar. Mot frustrationen, besvikelsen och avundsjukan.

Men, det är även vi som gläds med en närmast berusande innerlighet för minsta framsteg. För varje gång något blir lite, lite lättare. När vi får andas ut en stund och på allvar känna att det kommer att bli bättre.

Vi borde få en egen högtidsdag i kalendern, banne mig. Eller i alla fall en dag av lugn och ro.

Till dess: Honneur et Fidélité

  1. Känner igen mig helt och fullt och kan fortfarande, trots att barnen nu är 2 och 4 år, nästan börja gråta när jag läser texter som så väl beskriver vår verklighet under bebistiden och lite efter. Det var så tungt att hela tillvaron gick ut på att hålla bebisen något så när nöjd (inte skrika/gråta) inget var gratis, allt var en kamp. Att se alla nöjda (nöjda av sig själva!!) bebisar i mammagruppen/öppna fsk var tungt, att aldrig få slappna av och njuta, utan bara längta tills bebisen blev större, var tungt och väldigt sorgligt när jag ser tillbaka på det. Trodde risken var minimal att få en till lika krävande bebis, men så blev det. Men som sagt, det fina är att det blir lättare, när alka andra säger ”vänta bara tills hen börjar krypa/gå/whatever då blir det slut på lugnet!” är det skönt att känns att för varje utvecklingssteg blir det lite, lite lättare.

  2. Med tanke på hur påfrestande ”normalvarianten” kan vara i sina stunder så är jag full av beundran för alla föräldrar som får kämpa med mer krävande bebisar. Önskar jag kunde komma och avlasta en liten stund för att ge en kämpande mamma eller pappa en välbehövlig paus.

  3. Exakt så är det! Tack för detta fantastiska inlägg!

    Nu är vår förstfödda 1,5 år och det börjar sakta men säkert bli liiiiite lättare, men SATAN vad tufft det har varit. Och hur många gånger har man inte betraktat andra föräldrar med förundran (slash bitterhet) över hur de bara kan lägga ifrån sig sina bebisar och så sover de lite hux flux.

  4. Kämpa på. Har spenderat många dyrbara timmar till ovan nämnda aktiviteter; pilatesgung, gungat babysitter m.m.
    Även gungat gungstol m. baby, gjort benböj m. baby, rullat runt med vägen inomhus i timmar m.m.
    Båda mina barn har blivit mycket nöjdare när jag uteslutit mjölk ur deras kost. Ett tips! (Om du vill ha tips☺)

    1. Tack! Äter mjölkfritt sen 2 månader och hoppas det hjälper! Tar tacksamt emot tips, för övrigt 🙂 kram!

  5. Kärlek till alla oss som kämpar/kämpat! Vår äldsta hade kolik sina första 3 månader, aldrig låg i vagnen, använde mitt bröst som napp, fick sövas med att man satt med henne i famnen och studsade i sängen eftersom det lindrade magknipet. Sov endast 45 minuter i sträck, även på natten sen var det dags att vandra runt i köket lyssnandes på musik tills hon somnade igen. Hon sov endast på oss eller väldigt nära, när vi slutade amma så gick vi över till välling och varje kväll fick vi preppa 4 flaskor välling för klara natten. När hon var 2 år blev vi gravida igen (hur vi lyckades med att få till en liten intim stund är för mig en gåta) och denna gång var det tvillingar som låg i magen. När det beskedet kom var det både tårar av fasa och glädje som kom. Hur skulle det gå? Tänk om dessa två också krävde denna massiva arbetsinsats? Jo rå mycket riktigt. Det var bara att ta repris på allt ihop igen, denna gång till två. Men vet ni, konstigt nog överlevde vi och vårat äktenskap denna intensiva period. I dag är mina tre barn stora och vet ni, tryggare och finare barn kunde jag inte ha fått. Jag är så stolt över dem och tror nog att allt slit vi fick lägga ner i början har gjort att vi värdesätter vår familj stort. Det är det viktigaste i livet. En annan sak som slår mig är att jag nu när jag skriver detta inte minns småbarnstiden som jobbig, är inte det lite underligt, för det var fasa många stunder på dagen, jag minns bara alla de ljuvliga stunderna och att det var fantastiskt att ha små barn.

  6. Vårt första (har 2 barn) skulle vaggas och gungas jämt och ständigt. Gick inte sova annars. Vårt andra vill absolut inte gungas! Somnar bäst själv! Underbart att ha en sådan bebis.. att få uppleva det! För vårt första krånglar fortfarande när kvällen stundar 😂
    Keep up the good work 👍

  7. Mycket igenkänning. Hatar när sk kändisar som måste berätta hur duktiga deras barn som sover som de ska och aldrig bråkar.

  8. Vilken igenkänning! Den där texten hade jag kunnat skriva. Båda mina barn hade/har kolik och reflux, och jag har tillbringat deras första tid med att se fram emot att de ska bli äldre. Kramar från en sliten mamma till en annan!

  9. Heja er!!!! Tack för ärligheten!!
    Mitt bästa tips: lägg till Autobahn ja den typ 20min långa versioner av kraftverk!!!! Det var det enda som fungerade här. Ja och vyssjanlulltassar sen när försökte få att somna om utan amning.

  10. Kommer ihåg en intervju i en tidning med dåtidens guru i barnuppfostran Anna Wahlgren. Hon sa att om man hade ett skrikigt barn berodde det på att man som förälder inte lyckades förmedla till sitt barn att jorden är en bra plats. Well, inte många som skrivit här som skulle applådera henne förstår jag.

  11. Alla ni kämpande mammor <3 (och pappor, men de hänger ju sällan i kommentarsfälten). Vilka hjältar ni är. Gråter när jag läser era kommentarer. Tänk om världen styrdes av er.

    Ni är fantastiska ❤️

  12. Hög igenkänning. Min son som nu är 2,5 år hade kolik som höll i sig bortom 3 månader. Han sov inte en hel natt förrän han närmade sig två år. Det finns musik jag inte kan lyssna på, mat jag inte kan äta för att jag så mycket förknippar det med min otillräcklighet, panikkänslorna, tröttheten. Nu väntar vi ännu ett barn. Det känns nervöst. Det tröstar att det finns folk därute som vet hur det är att vara i det, men som också vet att man kommer ur det. Det tröstar att man i den här tråden kan läsa att nästa barn är en ny person, en person som kanske kan åka vagn, sova en bit ifrån och som inte har ont i magen.

    1. Mitt andra barn sov bättre än sitt storesyskon från 10 dagars ålder. Dvs hon sov bättre än vad storerbror (1,5år) gjorde inte bättre än vad han gjorde vid 10 dagars ålder. Barn är inte lika. Ingen idé att oroa sig nu ifall du får en andra som sover som det barn som avses i uttrycket ”sover som ett barn” och inte så som barn i allmänhet sover. ;P

      Och skulle det bli ett andra barn som inte heller sover gott på nätterna så är du iaf oändligt mycket mer rutinerad andra gången! Heja!

  13. Fy jag ryser, för 2 år sen låg jag och grät och undrade om mardrömmen nånsin skulle ta slut. Hoppades nästan
    På att bli svårt sjuk så att jag var tvungen att ligga på sjukhus för då skulle jag få vara i fred och sova. Idag har jag en ljuvlig mycket bestämd 2- åring. Det blir ingen 2.a, vågar inte..

  14. Känner igen mig extremt mycket! Enda anledningen till att jag inte vågar skaffa en 3a är pga att mina första två varit extremt krävande första 6-8 månaderna och 2an var värre än 1an. Att 2an var värre beror nog lite på att man redan hade en att ta hand om. Men det är fortfarande traumatiskt att åka bil med barnen om 2an skriker. Hennes första 6 månader skrek hon hysteriskt, som att jag slog henne, i stort sett varje gång vi åkte bil. Och då åkte vi bil varje dag för att hämta och lämna på förskolan. Tack och lov skriker hon betydligt mindre nu, men om hon blir uttråkade eller trött så skriker hon. Likadant med vagnen. Min värsta kommentar är: ”Men ALLA barn älskar ju att åka bil ”. Nej, inte mitt!!

    Fram till hon var typ 8 månader åkte hon aldrig vagn, utan det var bärsele som gällde. Utan min älskade bärsele hade jag gått under!

    2an är nu 16 månader och har gått från att skrika sig till sömns varje gång hon ska sova till att bara göra det ibland. Men för att det ska gå bra krävs det att vi sjunger konstant och att vi sjunger precis den sången hon vill höra.

  15. Jag rös över hela kroppen av detta inlägg. Av igenkänning och lite sorg över att bebistiden , med båda mina barn, förknippas med så jobbiga minnen. Men också över hur fantastiska vi föräldrar är, trots att en ibland vippar på gränsen så ger vi inte upp. Det är egentligen ofattbart starkt.

  16. Vi är bäst!

    Vet du, har redan glömt tvåans kolikperiod och han är bara 1,5 år.
    Så pass att jag skulle kunna tänka mig en trea.

    Mina vänner och familj säger typ ”neej” och ”det är bara kroppen som vill, gör det inte” när jag berättar om tankarna på ett till barn. De minns nog hur skitdåligt jag har mått mitt i all lycka och vill förstås mitt bästa.

    Kram, ni fixar det!

  17. Igenkänning på varenda punkt!

    Att människor sedan har mage att exempelvis kommentera att ”det där är inte bra för din rygg” när det enda sättet att få bebisen att somna är att gunga babyskyddet i ena handen… Nu väntar jag barn nr två och kommer att lämna hårblåsar på halva nätterna, gunga babyskydd, låta sova i babyskydd, acceptera att bebisen inte vill sova någon annanstans än i bärsjal osv utan att känna att jag behöver be om ursäkt för det.

    Nu har ju i och för sig de flesta i min omgivning berättat att vi kommer få en lugn bebis eftersom den kommer känna att vi är trygga och lugna den här gången. Det har inget att göra med magont eller annat som man lätt kan inbilla sig när man har ett s k ”kolikbarn”.

    1. Herregud, vad är det för kommentar, har ju jättemycket att göra med föräldrarnas lugn? Dock kan ni få ett nöjt barn som tvåa, se min kommentar nedan! *nyper mig i armen igen* Lycka till!

      1. Jag menar att omgivningens kommentarer var idiotiska alltså. Så min kommentar inte missförstås, i skrift såg det lite konstigt ut! 🙂

    2. Nej, självklart har det varken med barnets person eller mående att göra. Bara med föräldrarnas psykologiska terror på grund av att de är oroliga. Den där oron de utstrålar när de bär runt sitt barn och vaggar lugnt och sjunger favoritsången. Dööh…

  18. Aaah pilatesbollen, vilka minnen! Minns fortfarande smärtan i ländryggen efter att ha guppat på bollen i ett antal kvartar. Har bilder på bekanta som fick sitta på bollen med skrikmaskinen en stund… minns den första middagen vi fick sitta tillsammans med en glad bäbis i babysitter på golvet och tänkte ”Är det värsta över nu? Kommer vi få äta tillsammans ibland?” Det var kanske 12 veckor in i föräldraskapet.

    Och inför nästa bebis hade vi ännu fler strategier än förra gången, massa nya ”håll bebis nöjd-prylar” och så får vi bara världens lugnaste bebis. Visst har den ont i magen ibland men gallskriker inte då utan stånkar lite för sig själv. Ligger och är nöjd på golvet hela morgonen, sover trots att vagnen är stilla, sover själv i sin säng i timtal! I över två månader har vi gått och förundrats över att det finns bäbisar som är nöjda… och det är sån skillnad! Väntar fortfarande på när ska vända, när kommer bakslaget? Första skriknatten? Första otröstlig vagnspromenaden? Med det vill jag säga: jag glömmer aldrig! Och ursäktar typ min bebis beteende och lugnhet med att mina första minsann var en skrikhals! Så att folk inte ska tro att jag inte vet hur tur vi har haft i denna första period!

    Det går inte att föreställa sig hur enkelt det är att ha en enkel bäbis när man inte haft det likaväl som det är svårt att föreställa sig livet med en krävande bebis när man aldrig provat. Som natt och dag. Det enda som är säkert är att kärleken är lika stark!

    Heja er nu, och glöm inte att onöjda bebisar ofta blir framgångsrika vuxna!

  19. Pepp till alla er! Ni är ju tamejtusan mer föräldrar än de som ”bara lägger” sina barn och sjunger blinka lilla. (Själv ”tvångs-”ammar jag till söms och liksom glider ur sängen…)

    Men kan en få lite pepp för matointresserade barn? För nu har jag en sjumånaders som inte tycker nån mat är spännande. Inte flaska, inte pure, inte bitar, inte vatten, välling eller gröt. Knappt bröstet heller. Tips? Känner mig som en väldigt dålig mamma. (Nummer ett har alltid ätit med god aptit, så detta är helt okänt för mig.)

    1. Min lilla var detsamma förutom att amma och sedan välling var intressant. I övrigt åt hon minimalt fram till ca 4-5årsåldern. Minimalt som inte ens en hel liten barnmatsburk åt gången. Jag tänker att så länge hen inte ligger oroendeväckande långt efter i tillväxtkurvorna eller visar näringsbrist så är det bara att slappna av och go with the flow. Det enda vi har krävt är att hon ska smaka och inte lägga mer på tallriken än hon äter upp.

  20. Åh!! Fick fasen tårar i ögonen. Har en 2,5åring som är helt ljuvlig nu, men helvete vad kämpigt det var första året (eller första 1,5 åren rättare sagt). Kolik, återkommande öronproblem och noll sömn. Är lite rädd men glad för bebisen i magen som beräknas anlända i vår. Rädd för att gå igenom samma sak igen, men ändå nånstans trygg i att det går över, det blir ju bättre även om det kanske tar lite längre tid än man först tror. Glad för att detta med att bli förälder är det största som hänt mig, trots allt jobbigt. Viktigt viktigt att prata om alla olika känslor som man kan få. Tack för detta inlägg, underbart!

  21. Åh vad jag behövde dessa ord. Just nu. När tårarna rinner ner på pepparkakan med ädelost. Tårar av trötthet, utmattning och sviktande självförtroende. Dottern på fyra månader har äntligen somnat efter timmar av knöl, bök och skrik pga magknip. Sen 05 imorse har hon varit ur min famn 45(!) minuter. Jag är helt slut …

    1. Hej Hanna! Jag läste din kommentar och fick tårar i ögonen. Förra året vid denna tiden satt jag precis som du och grät på , verkligen PÅ, min pepparkaka. Så knäckt, så emetionellt och kroppsligt ursketen och min tro på att det skulle bli bättre fanns inte. Men jag vill försöka trösta och säga att det på riktigt blir LITE bättre. Och sen blir det lite lättare igen och ytterligare lite lättare. Sen helt plötsligt får du se en serie igen. Du får ork att inte bara överleva utan leva lite. Och en dag äter du en kaka utan tårar. Håll ut lite till bara, det kommer bättre dagar, lovar!

        1. Åh får tårar i ögonen av både blogginlägget och era kommentarer.
          Tröttheten, skriken, uppgivenheten, det orättvisa jämförandet som man försöker nonchalera men som ligger där och gnager någonstans (pga tröttheten vet man ju inte riktigt var), ja också bebisen då. Denna fantastiska, envisa lilla varelse som man ska försöka ”njuta av” mitt i allt.
          Just kommit ut på ”andra sidan” med barn nr 2.
          Nu kan jag njuta. Nu kan jag andas. Vi överlevde. Barnen överlevde.
          Kan inte låta bli och ändå säga bra kämpat till dig som kämpar nu. Heja dig! Det är okej att bryta ihop och inte orka. Det är okej att be om hjälp.
          Och ja, det blir bättre.

  22. Åhh, skickar en virtuell kram!
    Den här bloggen har räddat mig så många gånger, ni verkar alldeles underbara som föräldrar och det får mig att känna mig lite bättre när jag(vi) misslyckades att få till den där lugna fina bebistiden. Istället kämpade vi på. Helvete vad vi kämpade på. Kram till alla som kämpar på där ute

  23. Vi måste bestämma en högtidsdag. NU! För hjältar är vad ni är. Och jag tycker det är så fint det ni gör. Herregud vad kreativa ni är. Jag har gungat min onge på en kudde och blivit helt galen för att jag inte kom på någon annan lösning och trodde hon skulle skrika typ till hon var 14. Hon är 4 snart och hon skriker av helt andra anledningar nu. Vilket engagemang. Jag tänker Nobelpris. Jag minns första gången vi skulle vara barnfria och sonen var bebis. Det slutade med att han och mostet hängde vid diskbänken och lyssnade på rinnande vatten medan mor lyssnade på Lars Winnerbäck. Jag hade aldrig kommit på den idé. Så nobelpris till er. För er kreativitet och villkorslösa kärlek. NI ÄR FANTASTISKA. Detta inlägg ska bara vara peppande. Kram bästa ni.

  24. Tack, exakt så. ”Vi som gång på gång funderar på om vi inte gjort något fel ändå” Livrädd för att göra det igen 💔

  25. ”Helvete vad vi kämpar. Mot frustrationen, besvikelsen och avundsjukan.”
    Det är så sant. Och även nu när barnen snart är 3 och 5 och allt är mycket lättare på alla sätt så får jag dämpa raseriutbrott och typ bita i en kudde så fort jag hör eller läser saker som ”nämen, det är så enkelt, vi har lärt barnet att sova i egen säng och somna i vagnen från start” (jag lovar att ditt barn inte skrek så den kräktes när du lärde den att sova i egen säng eller i vagnen och gjorde hen det och du körde på i alla fall så är du en barnmisshandlare och inte mycket att ta råd ifrån) och ”nämen, det är enkelt, vi har kört fasta rutiner från start” (i motsats till oss andra då som dukar fram middag kl 03 a.m., tar på pyjamasen till lunch och kör salsa med bongotrummor på max kl 22).

    1. EXAKT! Det är nio år sen nu och det kokar fortfarande i mig när jag tänker på såna kommentarer vi fick med bebis nr ett. Bebis nr två somnade själv från start och vi fick delar av självförtroendet tillbaka.

      1. Det är precis det man måste få höra! För det bevisar ju att det inte är något ni som föräldrar gjort annorlunda utan att det är helt olika individer med olika behov och temperament. Skönt att ni har fått känna på en av varje iallafall 🙂

        1. Nej, det är ju inte så mycket man hinner göra annorlunda under första dygnet, att det skulle märkas på bebisens sovande, menar jag. De är fortfarande två helt olika personer och en är nattuggla, den andra kvällstrött.

    2. Men åååh, du skulle ha sagt till barnet att nu är det natt och då ska man sova. Har ingen förklarat den magiska frasen som fått ungar att sova sedan urminnes tider?

      Kan vara det dummaste råd jag fått i hela mitt liv.

  26. Just det där med att känna: gör jag något fel? Är jag lat eller för klen som inte tål att mitt barn skriker och inte orkar träna med vagnen? Och avundsjukan… och stressen och förundran jag känner när någon lägger ner sitt barn i säng/vagn. För jag fattar inte hur det går till! Ellerbara ligga lugn och nöjd!

  27. Tack för den texten! Min dotter är nu två och allt är så mkt enklare men jag kan fortfarande känna frustration över att de som inte haft en HNB verkligen inte fattar. De FATTAR bara inte och kommer aldrig göra det. Bara det faktum att min mamma ringde mig lite då och då under spädbarnstiden för att ”snacka lite”, när i helvete skulle jag ha tid att snacka??

  28. Haha, ja fy vad tufft det kan vara! Jag funderade PÅ RIKTIGT på hur många timmar jag var från att dö en gång. På fullaste allvar. Inte för att jag trodde att jag skulle dö, för då hade jag väl ringt på hos en granne först, men för att kroppen var så slut, jag var så trött och jag tillhör tyvärr inte skaran som har jordens nätverk omkring mig som kunde stötta upp första tiden. Men jag dog inte. Och nu väntar jag andra barnet (!) Men ne, här var det också tufft.. Vi får väl se hur det blir den här gången, men jag tror jag är mer mentalt förberedd nu iaf 🙂

    1. Åh, jag får flashbacks och tårar i ögonen av din kommentar. Jag har brutit ihop bölandes jag orkar inte, jag orkar inte… men vad skall man göra, man har ju inget alternativ? Och ens partner var lika utmattad som en själv. 🙁 Jag funderar ibland på hur det påverkar ens relation till barnet när hen är större, att ha pressats så till utmattningens gräns? Jag kan i vissa situationer med min snart 5-åring få nästan PTSD-reaktioner, som t ex när han kräver för stunden orimliga saker (att jag skall sluta äta NU för att han vill ha sällskap när han leker i vardagsrummet och liknande), och inte för att han frågar en gång utan när han inte ger sig och står och får raptus och skriker för att han inte får som han vill. Situationer där han (orimligt) kräver att jag skall göra avkall på mina egna behov helt enkelt. Det triggar mig något så enormt och jag får nästan panikreaktion av det. Är det någon som känner igen sig? Han var high-need med grav sömnstörning och flera födoämnesallergier med matvägran… så hans första 3 år var tuffa till utmattningens gräns för oss föräldrar. Hans 3-åriga småsyskon var betydligt lättare i jämförelse (även om hen också ville vara nära dygnet runt, vägrade vagn etc).

      1. Ja, åh vad jag känner igen mig. Minns när jag suttit i flera timmar på natten/morgonen och gråtit och väntat på att BVC skulle öppna så jag kunde ringa och fråga vad fasen jag skulle ta mig till. Och möts av ”ja men oj, du verkar ju ha ångest, det borde du göra något åt”. Sedan inget mer. Och visst hade jag ångest. Över att vara ensam med skrikhalsen, över fasen när kvällen över går till natt och HELA världen sover utom vi. Överallt, hela tiden. Än idag, åtta år senare, kan jag inte höra musiken som jag spelade då, som var det enda som gjorde hen någorlunda lugn, utan att få hjärtklappning och kallsvettningar. Och skrikande barn klarar jag inte av, hjärtat rusar och jag söker genast efter en väg ut och bort. Har inte ens tänkt på att det liknar PTSD, men du har helt rätt, och det är väl inte så konstigt egentligen att kroppen och sinnet minns och reagerar instinktivt, när man har varit så utmattad att man nästan tappat allt sans och vett.

      2. Usch ja jag känner igen mig! Har så dåligt samvete för att jag har så mycket sämre tålamod med storebror än lillebror. Känner mig som världens sämsta mamma när jag kan vara förstående och pedagogisk med en och få ett utbrott på den andre för samma situation 🙁
        Storebror skrek i månader i sträck, sov väldigt lite och i mycket korta stunder. Bärsele och reggae, alltid reggae! Jag fick en allvarlig post partum depression men inför lillebrors ankomst fick jag hjälp av mödravårdens fantastiska psykolog, psykiatrin och antidepressiv medicin. Nu fyra år senare kan jag till och med lyssna på Bob Marley igen utan att det triggar ångesten 🙂
        Kärlek till dig och alla andra fantastiska föräldrar som härdar ut! Det BLIR bättre jag lovar och det finns hjälp att få!!

      3. ..å jag som trodde jag var den enda. Vi fick 3 på 4,5 år..varav en är HSP/autism. Vi hade noll hjälp. Bokstavligen. Min pappa bara skrattade åt mig när jag bad om hjälp att ”men det här är väl inget svårt för dig”. Det ursinne det väckte. Den ensamheten och maktlösheten. Vi fick barnvakt första gången när den äldsta var 2,5 för vi behövde åka på ett föräldramöte. Men ärligt..även om den äldsta nu är 7 så sitter ångesten ff i. Inte dagligen längre..men när de behöver saker/tid/bär bär!/ork av mig som jag inte har..då kommer samma panik tillbaka. Från noll till tusen på en sekund. Och det jag mest sörjer är tanken på vad jag missade..allt ”bebismys” som utlovades från alla håll..när det bara blev tårar och ångest. Att deras bebistid bara försvann i en enda dimma av panik. Nånting i mig gick sönder där och då..och åratal senare är jag ännu inte mig själv. Jag är inte deprimerad eller så..men förändrad..

    2. Känner igen mig helt. Tänk att någon annan också undrat hur länge kroppen och psyket faktiskt pallar innan man dör. Jag hade inte heller någon avlastning och tyckte inte att jag mötte någon som helst förståelse från vänner, bekanta mammor eller sjukvården (BVC-sköterskor och -läkare). Så traumatiskt. Min äldsta är 2,5 år nu och det första året med konstant missnöje, skrik och sömnsvårigheter var ett rent helvete. Nu har hon en lillasyster som är ett år som är lugn och nöjd. Kände skillnaden i temperament redan i magen (!) och första dygnet. Det har bevisat för mig att svårigheter med små barn inte går att påverka mycket. Så jäkla trött på kommentarer från folk som hade mer ”normala” barn och INTE FATTAR.
      Hittat begreppen autonoma barn, spirited children, high need children nu och äntligen känt att jag fått en slags förklaring.

      1. Åh så befriande och nästan som terapi att läsa era svar. Tack för att ni delade med er!! ❤ Vi är inte ensamma! ❤

      2. Stor igen känning. Mitt första barn var så krävande, och jag trodde det var jag dom gjorde fel när jag inte kunde göra dom andra- gå på fick och dricka latten med ingen sovande i vagnen. Han fick en syster 3 år sedan och hon var helt annan redan från start- redan från den flesta ögonkontakt vi gick på BB. Hon sov och sov och tog tillvaron som den var. Storebrorsan är nu 12 och vi har kämpat mycket med honom men han mognar och det blir bättre- känns som vi redan har gått igenom en tonårsperiod under hela hans uppväxt- inga diagnoser men vi har fått ta hjälp med coaching för oss föräldrar- ett riktigt high need child! de enda som förstår är de dom själva har ett high need child! Det har varit tufft för honom själv och vi har pratat mycket om vi är olika med olika temperament mm!!!!! Oj det blev långt men så är livet!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Hur ser kvällarna ut hos er? Frågar åt en kompis.

Läggningarna är ju mer eller mindre mysiga, mest beroende på dagsformen hos den vuxna som får hedersuppdraget och de två barnen i hushållet som fontanellen har vuxit ihop på.

Oftast är det jag som styr upp det med Mira, Morris och John Blund medan Johan sitter och guppar Kasper på pilatesbollen.

På plussidan: både Mira och Morris gillar att vi läser nuförtiden (kommer att återkomma med boktips!) En lång period var Morris mer intresserad av att göra konfetti av boken än att lyssna till sin mors ljuva stämma. Och det har ju funnits stunder då läsningen blivit lätt tålamodsprövande.

Och de stunderna återkommer. Eller ja, det är kanske inte bara läsningen som prövar tålamodet utan läggningsprocedden i sin helhet.

Ni vet i PowerPoint när man infogar en figur för just en process? Ofta pilformade sekvenser där saker sker i en given ordning för att nå någon form av önskat tillstånd?

Så går det aldrig till hemma hos oss. Skulle man rita upp vår ”process” skulle den se ut som något en treåring rafsat ner med en trubbig krita.

Men grejen är att det i världen där jag bor FINNS en tydlig process. Men den delas inte riktigt av Mira och Morris.

Såhär ser det ut i min värld:

Vi kommer överens om att det är läggdags

Vi går och borstar tänderna

Vi kissar

Vi byter om till pyjamas

Vi dricker vatten

Vi väljer en bok

Vi lägger oss i sängen och läser

Vi kliar lite på ryggarna och säger urgulliga saker som ”godnatt mina älskade små galningar”

Vi somnar

För Mira och Morris del ser det mer ut som följer:

Vi kommer överens om att det är läggdags

Morris ändrar sig och försöker förhandla

Misslyckad förhandling leder till plan b – Morris springer och gömmer sig

Mira börjar byta om till nya kläder

Morris inleder sen ett viktigt byggprojekt

Jag påminner om överenskommelsen för döva öron

Morris föreslår att vi ska äta glass

Jag föreslår att vi borstar tänderna istället

Morris rasar

Mira hjular

Jag säger myndigt att vi nu ska borsta tänderna och får med barnen till badrummet

Morris föreslår att vi ska bada

Jag föreslår att vi gör det dagen därpå

Morris rasar

Mira försöker gå ner i spagat

Jag säger myndigt att vi nu ska borsta tänderna och börjar hjälpa Mira med tandborstningen

Morris rasar över att jag tog Mira först

Jag föreslår att Morris kissar under tiden

Morris sätter sig och kissar (!!!!)

Mira försöker gå ner i spagat

Jag ber Mira kissa

Mira ska visa ett trick

Morris vill också göra ett trick medan jag borstar tänderna i överkäken

Mira kissar

Jag ber Mira klä av sig

Mira hjular

Jag stånkar

Mira klär av sig

Jag tar fram en blöja och pyjamas

till Morris

Morris vill inte ha pyjamas

Jag lägger undan pyjamasen

Morris vill ha pyjamas…

..men inte pyjamasen jag har tagit fram

Jag frustar

Morris går storsint med på mitt pyjamasval

Vi dricker inte vatten

JAG väljer en (väldigt kort) bok

Mira leker med en fjording

Jag säger att vi ska gå till sovrummet

Mira lägger sig i sängen

Morris lägger sig i sängen

Mira och Morris börjar brottas

Jag särar på dem

Mira hittar inte sin filt

Morris vill ha välling

Jag imploderar

Jag hittar Miras filt

Morris glömmer bort vällingen

Jag börjar läsa

Morris avbryter vid varannan stavelse

Mira vill ha vatten

Jag vill ha en svinstark grogg

Morris måste bajsa

Jag försöker avleda men who am I kidding

Morris går och bajsar och jag följer med för att torka i och med att Johan sitter på pilatesbollen

Vi lägger oss i sängen och jag läser klart fort som satan

Morris vill ha vatten

Jag pulveriseras

Jag kliar dem lite på ryggarna och säger saker som ”nu måste ni faktiskt sova”

Morris somnar

Jag somnar

Mira somnar

Jag vaknar och går ut och fortsätter med barn numero tres

Jag och Johan nickar mot varandra i någon form av samförstånd kring att vår tid kommer åter

Kasper somnar

Jag somnar

Och med det säger jag godnatt.

Little mr Sunshine önskar er alla en underbar helg!!!

  1. Alltsa jag inser ju att vi har sjukt lätta nattningar i jämförelse. Men vi har banne mig kämpat för att komma dit också. Nu följer de ungefär ditt dröm scenario, men fortfarande lite ofrivillig ‘kurra gömma’ innan bokläsningen som gör mig på så dåligt humör, fortfarande lite ‘gömma boken-för-det-är -så-kul’, och fortfarande mycket: ‘kan-du-klia-mig-på-ryggen’. Men vi har ju kört samma rutiner sen de var i princip 6 månader sa vi har aldrig stannat kvar för att de ska somna – de har fått lära sig det själv (och det var inte helt lätt för någon av oss).

    Men stressen på morgnarna tycker jag är värre – det här med att upprepa SAMMA sak 10 ggr – saker som borde vara självklara för en 8-och 5-åring, som att hämta egen-valda kläder (annars väljer monster-mamman mouhaha – hon som faktiskt kan färgkoordinera, åh hemska tanke), ta fram skolväskorna, hämta vantar etc. och slutligen, ta på sig ytterkläderna. Av någon anledning är det ALLTID någon livsviktig teckning som ska avslutas precis då när jag står med alla väskor på axlarna, redo att gå ut för att inte komma för sent.

    Säger bara LOVE & PEACE till alla föräldrar som orkar med alla dessa utmaningar (morgon, kväll, natt, helg, semester, allt).

  2. Har 2 barn 9+7 år. Tjejen som är nio har alltid strulat – sen hon föddes princip – medan pojken bara följt drömscenariot. Vi har samma rutin för båda och gör likadant men resultatet är helt olika! Att lyssna på saga (Spotify) och få tillåtelse att få tända lampan och rita eller läsa en stund med det absoluta kravet att inte kliva upp ur sängen tycker jag funkar hjälpligt men åker vi bort är det supersvårt igen!!

  3. Barnet somnar själv. Efter saga. Säger godnatt och lämnar rummet. Däremot tycker jag morgnarna är jobbiga. Jag vet att det funkar att han klär sig innan frukost. Men jag genomför det ju inte. Glömmer det varje dag. Skulle kanske funka att pappan tog varannan morgon. Men nej det genomför jag inte heller. Pappan städar köket och jag ska se till att barnet är rent och prydligt. Efter frukost är det tidsbrist och jag tjatar tjatar tjatar hotar hotar hotar barnet sölar sölar sölar och gnäller gnäller gnäller och jag blir konflikträdd, vill inte störa grannarna med skrik, och jättegrinig. Hämta tycker jag inte heller är roligt. Och när hämtningen blir fel är det ju jättekämpigt att ha en mysig eftermiddag tillsammans eftersom jag bara känner mig sur. Läggningarna är inget problem. Helgerna är inget problem. Men morgnarna och hämtningarna.

  4. 18.30 borsta tänder, gnäll o gråt, vi går upp,nu är dom glada igen. 4 åringen går in på sitt rum o byter om till pyjamas, väntar på mig, 3 åringen går in o vägrar pyjamas så där bråkar Jag inte, 3 åringen lägger sig i sängen med snutte o gosedjur, jag pussar godnatt och går ut. Sen samma med 4 åringen. Allt Klart till kl 19. Dom somnar 19.10. ALLTID läggning samma tid, alltid samma procedur, 3åringen vill först o sedan 4 åringen

  5. mina barn är så små. 2 år är älsta och den minsta 9månader.. har det superenkelt just nu……… Bävar dock inför när båda börjar prata och ska få sina viljor igenom. Tror dock stenhårt på rutiner. så vi arbetar som så att det är samma ritual varje kväll och det funkar än så länge( båda sover innan 20.00) ganska supertråkigt är det och många vänner tycker vi är tråkiga som ”knoppar” redan vid sju,, men vi klarar inte av att äventyra det som funkar då det enligt mig inte finns något värre än långdragna nattningar, de väcker djävulen i den snällaste själ ju.

  6. Har en 3 åring och en bäbis, så bara ett barn att natta på det traditionella sättet. I vår familj är vi långsamma. En läggning tar minst en timme och innefattar:
    Banan med mjölk framför TV. Timer!
    Toalett (ofta med tidning, tar en stund)
    Borsta och smörja med diverse.
    Läsa i sängen där en sedan ligger kvar tills barnet somnar. Det tar mellan 10-60 minuter.. Med pappan eller barnvakter klättrar barnet omkring i sängen och uppe på den vuxne, med mig ligger han ganska still men snickesnackar.
    Vi kör varannan kväll (med reservation för min ammning av bäbis). Barnen ska såsmåningom dela rum så då hoppas vi det funkar att söva båda samtidigt… Ingen aning om hur det ska gå till!

  7. Vi har också haft smidiga läggningar men ett tips är att ta tandborstningen och på med pyjamasen direkt efter kvällsmaten och innan barnprogrammen. Med hotet om att det inte blir något barnprogram brukar det gå ganska snabbt 😄

  8. Jag anser att våra nattningar går väldigt smidigt!! Alla tre barnen (6,4, snart 2 år) somnar ju innan mig.

    Vi börjar med att borsta tänderna, läser ibland saga i soffan, eller tar ett bad. Sedan får barnen gå och lägga sig i sina sängar (två yngsta delar rum) och lyssna på ljudsaga tills de somnar. Sen att de springer iväg, kissar på golvet (yngsta), bråkar om tandborstningen, ligger i en hög på golvet och hoppar i soffan under den här processen det har visst blivit så mycket vardag att jag inte ens reflekterar över det längre.

    De två yngsta somnar ganska så fort (ibland), men inte äldsta. Han har aldrig varit ett barn som vill sova tidigt. För ett år sedan sprang han upp från sängen hela kvällen, men nu ligger han kvar och läser lego-kataloger i en timme eller två. Men han är nöjd med det.

  9. Gud blir helt deppig (avundsjuk, bitter osv) av detta kommentarsfält idag 🙁
    Min son somnar iofs ganska lätt när vi väl kommit till sängen, men att ta sig dit är ju en rejäl språngmarsch och förhandling. Likaså att få på ytterkläderna när vi ska till förskolan. Hjälper ju inte att han är 3 år och snabb som en vessla och jag är gravid i vecka 34 och inte… så vesslig av mig.

    1. Hahaha! Håller med, det är mest VÄGEN till sängen som är eh..krokig. Tänker att mina kids nog har svårt att hålla fokus, är väldigt impulsstyrda och 6-åringen är överlag väldigt disträ nu. Det kommer alltid saker emellan som fångar deras intresse i synnerhet som alternativet (att gå och lägga sig) är så mycket tråkigare. Och som gravid är det ju inte direkt mer lätthanterligt, heh. KÄMPA! <3

  10. Kan rekommendera boken ”Kaninen som så gärna ville somna”. Köpte den först när E var 3 år. Då funkade den ett par gånger men sedan ville hon absolut inte läsa den mer (genomskådad…). Så då har den legat på paus. Men nu när hon är 6 och lillebror 3 så fick de plötsligt för sig att jag skulle läsa den en kväll för några veckor sedan. Båda somnade på typ 5 minuter. Sedan dess har jag läst ”vanliga” böcker först (de får välja en var) och sedan kör jag ”Kaninen”. Visserligen knorrar 6-åringen nästan varje kväll men jag säger att hon får välja: antingen släcker vi bara direkt eller så kör vi kaninen. Och jag tror att de båda tycker det är rätt mysigt att somna medan jag läser. (Vilket a l d r i g har hänt med andra böcker!). Sedan vi började med detta tror jag att de var sin gång har varit vakna hela boken, annars somnar de in i lugn och ro… <3 Får se hur länge det håller, hehe…

  11. Finns det ngt på tv som de gillar båda två en stund? Typ Astrid Lindgren? Och när de sitter där så tar ni på pyjamasen och borstar tänderna framför tv:n.

    Hos oss funkar det att när vi går och lägger oss släcka vi alla lampor i lägenheten, bara nattlampan i sovrummet är tänd. Då blir det mindre spännande att vara i lägenheten.

  12. Säger att läggdags närmar sig, pyjamasar tas på, tandborstning avklaras och sen säger vi god natt och så somnar kidsen själva inom några minuter.
    Haft samma rutiner med alla kids.
    Får inte helt ensamma kvällar då den äldsta lägger sig samtidigt som oss men det är bara mysigt att han sitter med i soffan eller i köket på kvällarna 😍

  13. Något är ju positivt med att tänka på hur omständiga läggningarna kan vara. Det finns en anledning till att man går runt och känner sig konstant bakfull, man håller inte på att bli dement och det känns ju bra. Plus att man hela tiden är på stående fot och kan räkna på fingrarna när man senaste året satt i soffan och kunde se ett helt avsnitt av något tvprogram på bästa sändningstid.

  14. Meddelar att det strax är sovdags, ställer tiden på ex. 10 minuter (borstar tänderna), när klockan ringer vet de det är dags att sova. Ska försöka få dom att kissa (2 barn). Vi vuxna nattar varsit barn, båda vill att man sitter hos dom tills dom somnar. Ibland tar det tio minuter, ibland 40 minuter. Vi körde ett tag att vi nattar varannan kväll men det tog mkt längre tid eftersom vi fick springa mellan rummen & de var ledsna. Testade ha dom i samma rum ett tag men det blev bara tjafs.

  15. 1. Någon vuxen bestämmer att det är sovdags.
    2. S, 3,5 år, säger att det är mammas tur. Ibland har han rätt och då går vi direkt vidare till steg 3, annars dividerar vi en stund om vems tur det var igår, vems tur det är i morgon och att pappa också är bra.
    3. Vi kissar.
    4. Vi sätter på pyjamasen.
    5. Vi borstar tänderna, tvättar händerna och ansiktet.
    6. Vi pratar lite i sängen om hur dagen har varit. Tills sonen säger ”kan vi läsa nu?”
    7. Vi läser. Flera böcker, minst tre.
    8. Vi släcker. Jag ligger kvar tills han somnar. Om han vill sjunger jag något. När han var mindre kunde det ta lång tid innan han faktiskt somnade men nu tar det oftast typ 5 minuter.

    Vi har alltid gjort lika och alltid tagit varannan kväll.

  16. Tar på pyjamas, lägger 3,5 åringen i hans säng och säger godnatt. Ger 1,5 åringen mjölk i sin säng. Hon somnar. Kvällen startar! 😀

        1. Vi har en hnb baby, hon är nu 3 år. Läggningen tar mindre än en minut. Vi säger godnatt, hon sjunger en sång och somnar alternativt somnar utan sången. Det blir bättre!

          1. Jag har ett 5-årigt high need barn. Nattningarna tar 1,5 timmar. Sedan följer natten, med massor med uppvak och meck. Jag är osmickrande svinavis på er med smidiga nattningar och nätter.

          2. Vi införde superfasta rutiner för både mat och sömn när hon var ca 9 månader och ruckade inte en mm på dem (om vi gjorde det återkom problemen). Dvs vi äter och sover alltid samma klockslag, det var det som behövdes för vår hnb bebis :). Nu när hon är lite större försöker vi ändå hålla ungefär samma tider men vi har också större möjlighet att diskutera med vår duktiga 3-åring.

      1. Vet inte vad HNB betyder? Men vi har ju bara två så vi brukar ta en var. Men när man är ensam går det fint att lägga äldsta först tillsammans med yngsta. Vi bara gör inget annat än att lägga när vi har sagt att det är läggdags. Och samma sak varje dag, alla dagar. Vi har haft skrik och härj med äldsta men ”lärde vad som var dumt” som vi gjorde med första och gjorde inte det med andra.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Vad är en mamagala på Oaxen?

Ikväll är det den årliga mamagalan här i Stockholm men bara en av oss är på plats.

Jag (Sofia) orkar helt enkelt inte. Själen pallar inte ens att gå på fest. För när jag är mentalt trött blir jag sällan piggare av träffa folk. En del blir ju det, men jag blir oftast bara stressad av att mingla om jag inte har energi.

Men jag hoppas att alla ni som är där har en fin kväll!

Ser istället fram emot att böka ner mig bredvid dessa mjukisar. Den ena har en galopperande ögoninflammation och den andra drar sig inte för att vända upp rumpan och lägga en rökare med jämna mellanrum.

Och ändå väljer jag dem.

Malte och Harry sover

  1. Men Gud, blir typ tårögd vad fin bild på herrarna! Såklart du väljer dom! Tänk alla dagar i livet innan barnen fanns som man inte kunde gosa ner sig mellan två snarkande och fisande gullegrisar utan gick på fest istället. Och tänk alla dagar i livet när de inte längre vill sova i mammas och pappas säng eller med varandra då den möjligheten inte längre finns.

    Var sak har sin tid, tycker inte du behöver förklara dig alls!

  2. Jag väljer också alla gånger att vara hemma med barnen istället för att gå på mingel. Bättre att lägga ”egentid” på att umgås med folk som man tycker om och som ger en energi. Alla älskar inte att mingla, och det borde egentligen inte behöva ursäktas tycker jag.

  3. Hej Sofia!

    Jag och en kursare skriver just nu en magisteruppsats om förlossningsdepression där vi analyserar bloggtexter om ämnet. Jag skulle gärna komma i kontakt med dig, har du någon mailadress jag kan nå dig på? Har försökt med hormonerhemorrojder-mailen.

    Hälsningar Frida Nilsson

  4. Vem kan beskylla dig? Vilka gosungar! Hoppas på att du får energi tillbaka snart (och självklart kan fortsätta välja mys med barn trots energi!) 🙂

  5. Bilden alltså, jag dööör! Så fin. Jag är periodare. I två års tid har jag varit för matt för att träffa folk, vi har haft galet mkt vab och allmänt tuffa tider. Men så plötsligt ville jag träffa folk nu i höst. Allt har sin tid, iaf för mig. Krama dina fina och ta hand om dig!

  6. Så rätt. Babbel och fisar känner jag igen, lämnar alltid sovrumsdörren lite öppen när jag går ut efter de har somnat så att det hinner vädra ut lite, hehe… Stor kram till dig och små!

  7. Du ska göra det du mår bra av. Punkt slut. Jag är likadan, att träffa folk innebär totalt mentalt overload när jag är sliten. Jag möts ofta av oförståelse över att jag periodvis inte orkar, prioriterar, vill socialisera. Förr blev jag ledsen, nu skiter jag i vad alla tycker och bäddar med glädje ned mig mellan en storfisare och en pratkvarn. Heja oss!

    1. Ja heja oss! När folk är oförstående brukar jag tänka att en dag kommer de att förstå. Hähä.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Sydafrika – så här har vi gjort hittills

Så kul att så många visat intresse för vår Sydafrikatripp! Planerandet fortskrider här hemma och nu har vi iallafall bokat delar av resan. Nu gäller det bara att komma iväg med förståndet och passet i behåll.

Det rasslade in kommentarer och mejl när jag skrev om vår inplanerade Sydafrikaresa så nu ska jag i sann medmänsklig anda dela med mig av våra tankar och planer so far.

Det är ju andra gånger vi beger oss söderut för en längre vistelse. Och detta lär inte bli den sista.

  

Varför Sydafrika kanske ni undrar? Här är några uppenbara fördelar:

-Klimatet: Så perfekt det kan bli, i min mening. Fräscha Atlantvindar gör att det inte blir Medelhavshett eller Thailandskvalmigt. Varmt och friskt på samma gång. Jag sa ju att det var perfekt.

-Maten: Oavsett var vi stövlade in var maten riktigt bra. Och när vi väl valde med omsorg var det helt fantastiskt! Så otroligt hög standard och dessutom ruskigt prisvärt.

-Vinet: Kallt, friskt, högkvalitativt och billigt. Vad mer kan man begära, vavava?

-Vyerna: Var du än vänder din solbrända snok bjuder landskapet på ögongodis. Det är så spektakulärt, så mäktigt och majestätiskt. Lite som att omgivningarna är en påfågel med utfällda vingar, jämt. Malligt, liksom. Och det med all rätt.

-Aktiviteterna: Det finns så otroligt mycket att hitta på! Och väldigt mycket är dessutom barn/familjevänligt. Storslagna vingårdar, mysiga marknader, picknickrestauranger, parker, stränder, stadshäng (Kapstaden!!!) och såklart – alla djurrelaterade grejer.

Det enda minus jag kan komma på är nog vattentemperaturen som får ett svensk sommarbad att kännas tropiskt. Vi pratar 14-15 grader…. MEN! I och med att det inte är smällvarmt så behöver man inte bada för att svalka sig på samma sätt som i t.ex. Thailand. Vi hängde på stranden jättemycket ändå, men visst, älskar man att bada så är ju denna punkt ett baksida av härligheten.

Så, vi kommer alltså att flyga ner med Ethiopian Airlines. Vi hittade biljetter för strax över 20.000 kr för oss alla fem. Flygtiden är ju inte alldeles ljuvlig (vår flight tar 16-17 timmar inklusive mellanlandning), MEN, man slipper ju all form av tidsomställning och jetlag.

På plats kommer vi att hyra bil och vi håller just nu på att scouta runt bra priser och flurar på om vi behöver bilen under hela vistelsen. Just bilhyran blir en rätt saftig post i resebudgeten, men det är svårt att komma runt.

Vi kommer att börja i Kapstaden under två veckors tid. Vi har hyrt en lägenhet via Airbnb i ett område som heter Seapoint (där vi även bodde sist). Svinhärligt på alla sätt och vis.

Därefter dundrar vi österut till en stad som heter Hermanus. Eller nu ljuger jag lite, vi kommer att bo i en förort till Hermanus (sist hyrde vi lägenhet i stan) som heter Sandbaai denna gång. Där har vi också hyrt via Airbnb, men denna gång ett litet hus under hela fem veckor.

Tredje stoppet blir Stellenbosch där vi (som det ser ut nu) blir kvar i 4-5 dagar. Tillsammans med några kompisar kommer vi att hyra ett större hus, även denna gång via Airbnb.

Ja, det är ungefär så långt vi har kommit. Sen återstår drygt 3 veckor. Vi flyger hem från Johannesburg så vi ska ju röra oss ditåt, alltså nordösterut, men den rutten är inte spikad än. Och jag tror att vi tar det när vi är på plats, lite utefter hur vi känner då eller om vi får några grymma tips längs vägen.

Det var allt min trötta hjärna kunde krysta fram denna söndagskväll. Har ni frågor -shoot! Jag återkommer med lite mer detaljerad info plus praktiska tips inom kort! Till dess: godnatt.

  1. Hejsan,

    Vad hyrde ni för lägenhet i Seapoint? Är det säkert där? Vi håller på och planerar en resa till Sydafrika och vi kollar ju lite olika områden att bo i men fastnade för Seapoint, känns dom att det finns mycket att se och göra där.

  2. Hej! Sydafrika är ett fantastiskt ställe. Vill bara varna för en sak som ni kanske redan känner till: det är just nu stor vattenbrist i kapstadsregionen. Man tror att det i mars -maj kan finnas så lite vatten att strikt ransonering krävs. Bra att hålla koll på även för turister, googla ”Capetown water crisis” t ex.

  3. Eftersom i åker norrut också å måste jag tipsa om den helt fantastiska pärlan Knysna! Bara åk dit! Vi bilade Port Elisabeth – Kapstaden och då vi hört mkt fint om just Knysna då stannade vi där några dagar, underbart! Vattnet är för övrigt väldigt badvänligt när ni kommer längre upp efter kusten. Åker ni långt så finns en antastisk pärla längre norrut i St Lucia. Det är nära gränsen mot Moqambique och tropisk temperatur i vattnet. Att bila från St Lucia till Johannesburg tar dessutom bara en 7 timmar.. om ni inte varit i Joburg tidigare så tänk på att det inte är som resten av Sydafrika, åk inte till fel ställe på fel tid etc…

    Fan vad avundsjuk jag är!

    Kram!

  4. Åh, underbara Sydafrika! Kan starkt rekommendera safari också, finns ju flera områden, kanske framför allt lite norrut, som erbjuder guidade turer. Men det är också väldigt häftigt att åka runt i egen bil och spana efter lejon, giraffer och elefanter! Ta med kikare, de mest spännande djuren (lejon och leopard) kommer sällan nära.

  5. Hejsan. Så spännande att höra om er resa, ser fram emot många inlägg på temat. Drömmer själv om att åka dit men har inte riktigt vågat med barnen, men om ni vågar med tre barn varav en spädis så borde vi väl kunna pallra oss dit med en treåring och en sexåring. Min man har släktingar där som inte ens har träffat barnen så det är väl hög tid att vi kommer loss. Tack för inspiration 🙂

  6. Så coolt! Vill våga nåt liknande men pga katastroftankar och diagnos GAD känns det svårt. Tänker som flera här på säkerhet / sjukvård och önskar tips om hur man gör/tänker kring detta vid äventyrsresor. Jag låter som en torr hobbit. Jag är en torr hobbit.

  7. Jag undrar över bilbarnstolar! Tar ni med eller hyr med bilen? Om ni hyr på plats, hur ser ni på att andra länder har sina stolar framåtvända? Hur gör ni med buss? Undviker eller sitter med barnen i knät?

  8. Hej! Spännande att höra om er resa! Hur tänker ni kring säkerheten? Är det viktigt att veta var man rör sig? Och sjukvård när man reser med så små barn, hur funkar det om ngn blir dålig? Lycka till med planeringen!

    1. Det skulle jag också vilja veta! Tycker det verkar vara ett superspännande resmål! men har alltid tänkt att det är lite farligt med ex. Kapstaden?!? Antar att det mest är en fördom.

      1. Kapstaden är fantastiskt! Som alla storstäder finns det farliga områden och farliga ‘beteenden’ men man kan absolut åka dit med barn! Vi åker till Sheffield beach utanför Durban över nyår med en 4-åring och en 2-åring.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Att komma utanför dörren

Vissa morgnar fattar jag inte att man överlever alltså...

sms-bajskatastrof

Harpan har nu nått den – enligt honom – aktningsvärda åldern av 2 år och 8 månader. Trotsen, jag menar självständighetsmanifesterandet, står i full blom och jag känner mig lika poppis som den spanska regeringen just nu.

I går morse utspelade sig scenen ovan. Harry, som inte vill nånting någonsin numera förutom att revoltera, blev påklädd av sin svettiga morsa i trapphuset. Även om ni inte var där så vet ni precis hur det lät, luktade och såg ut.

Det spelar liksom ingen roll hur tidigt vi går upp och hur noggrant vi förbereder morgonens alla moment, just nu. Han skulle bli vansinnig även om han vaknade i ett badkar med glass.

Ännu en gång lyckades bara en streamad Diego lugna ner honom så att vi över huvud taget kom iväg. Tack gud för internet.

  1. Ja min skit är typ 3 mån äldre än din skit och han är oxå överjävlig.. dock så blir det inte så mkt brottningsmatcher i trapphus utan han flinar och sticker när jag står där redo med alla hans kläder. Han kan sticka in ien el vidare ut. Lite olika men alltid lika irriterande. jag brukar oftast hota med att lämna honomoch det funkar oftast även jag hört att ut pedagogisk hänsyn så ska man ansolut inte göra så… :/

  2. Been there, done that, got the t-shirts, over and over again. Älskar folk som säger att de ALDRIG ska stressa/ ALDRIG stressar när de har barn och ska iväg på morgonen 😂. Undrar vad de jobbar med och hur flexibla arbetstider de har. Ha en arbetsgivare som accepterar att man eventuellt dyker upp och kanske stannar en timme eller två är få förunnat! Kan trösta med att det blir bättre om några år om ni inte drar ut på det genom att skaffa fler barn 😉

  3. ✋️ Samma ålder, samma kamp… vill så mkt men får så lite (enligt honom, en annan känner sig som skolboksexempel av bortskämmande mamma). Ligger och drömmer om hur det kommer vara om 20 år när trotset FÖRHOPPNINGSVIS gått över.

  4. Hear, hear! Har redan behövt köpa mer surf två gånger denna månad…
    Tur att man inte behöver pengarna till sitt hektiska uteliv.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Rotavaccin – ja eller nej?

Jag är överlag positivt inställd till vaccinationer men nu känner jag viss osäkerhet inför Kaspers rota-vaccination.

Detta beror enkom på att jag har fått höra att bebisar som redan har stökiga kolikmagar kan reagera väldigt starkt på vaccinet. Barnmorskan som Kasper har fått akupunktur av vittnar om föräldrar som kommer tillbaka med sina kolikisar, sju resor värre efter vaccinet, än innan.

Och jag pallar inte det. Inte mer skrik i det här hushållet.

Morris fick vaccinet och jag minns inte hur han reagerade. När Mira var så liten erbjöds inte rotavaccinet på BVC så hon har inte blivit vaccinerad mot viruset.

Har vi några skrikmagbarnsföräldrar som kan delge sina erfarenheter av vaccinet och efterföljande reaktioner?

Skrik-triggers är ej efterfrågade. Mr Klister har skrikit nog för en livstid.

  1. Ang. uppskjutning av vaccin: ”En något ökad risk för tarminvagination har observerats under den första månaden efter rotavirusvaccination, och framför allt den första veckan efter första dosen, som ges från och med 6 veckors ålder. Risken för naturligt förekommande tarminvagination är däremot som störst i senare åldrar, vid 3–11 månader. En senarelagd vaccination skulle alltså innebära att två riskperioder kommer samtidigt. Därför är det viktigt att respektera de angivna tidsgränserna för vaccindoserna.” Ovanstående text är saxad från Folkhälsomyndighetens hemsida. https://www.folkhalsomyndigheten.se/smittskydd-beredskap/vaccinationer/vacciner-a-o/rotavirus/mer-om-rotavirusvaccin/

    Och angående infektionskänslig farfar (från samma sida):
    ”Virusutsöndring efter vaccination
    För båda rotavirusvaccinerna observerades i några studier att en del barn utsöndrar vaccinvirus i avföringen. Virusutsöndringen är störst från omkring sju dagar efter första dosen, och är inte förknippat med sjukdom. Vaccinvirus kan överföras till icke-immuna anhöriga till den vaccinerade, och kan bidra till att dessa utvecklar immunitet (26). Personer med immunbristtillstånd bör vara försiktiga med hygienen om de byter blöjor på barn som har fått rotavirusvaccin. Vaccination är dock inte kontraindicerat, eftersom det är större risk för att en immunsupprimerad anhörig får rotavirusinfektion från ett ovaccinerat barn än vad risken är att en anhörig med nedsatt immunförsvar blir sjuk av vaccinvirus.”

  2. Nu har vi inte kollikbebisar men andra magproblem som gör att de inte kan bajsa normalt utan hög dos movicom dagligen. De två äldsta har inte blivit vaccinerade då det inte erbjöds och trean tänker vi inte vaccinera. Trean uppvisar redan samma problematik som syskonen och vi vill inte riskera något. Då vi arbetar hårt för att hens mage ska fungera, hittade kollikmassagr på 1177 och inbillar mig att det hjälper.

  3. Från en som hade spädis med rota-virus: TADET!!!!! Även om det knölar lite extra med magen är det ingenting jämfört med om man får viruset. Viruset höll isig en månad hos oss och vi var i flera vändor till barnakuten. 2 månader gammal vägde gossebarnet 4 hg mer än när han föddes.

    När 2:an kom 2015 och bm frågade om jag ville ha vaccinet började jag gråta av lättnad…

  4. Vårt stora barn fick Rota när han var 2 år och var så himla himla dålig! Hela förskolan hade det samtidigt och i princip alla föräldrar med. Hade absolut vaccinerat om jag vetat och har såklart gjort det med lilla. Märkte inget alls å henne men det där är ju så himla olika…

  5. Hej!
    Inte läst alla svar ovan men tror man kan skjuta på det vaccinet lite. Vet att man i England ger det senare, typ 6 mån, dock kanske ni borde ta det pga sydafrikaresan?

    1. Ja, jag tänkte också att man kunde skjuta nån månad till magen blivit mer stabil? Fast åas kanske rota härjar mest just nu, tänker om MnM drar hem nåt från föris/skolan?

  6. Har ni testat naprapat för koliken? Dottern hade kolik men vi visste inte att det kunde hjälpa och slet med frågade bebis tills vi höll på att gå under. Fick reda på det när hon hade problem med stelhet i nacken som 7 åring. Naprapaten berättade hur det kunde hänga ihop (vågar inte försöka mig på det själv) men googla tex kiss kidd så hittar du mer info. Behöver inte vara komplex förlossning som orsakar det berättade vår naprapat. Nu var detta lite off topic men önskar ingen det slitet ni går igenom med kolik och syskon att ta hand om.

  7. Vår son (nu 4 år) hade kolik, vi märkde inte någon skillnad efter rota vaccin. Några extra lösa blöjor bara 😝

  8. Vår son, nu 6 månader, var också en skrikbebis men inte riktigt i klass med kolik. Kräktes aningen mer efter rotavaccinet men jag skulle inte avstå med risk för att bli så uttorkad att sjukhusvistelse behövs. Ta vaccinet och tänk This too shall pass.

  9. Vår nu 1,5-åring hade kolik och fick de första två doserna, men den tredje struntade vi i. Hon hade kolik och det var så knäckande när hon blev så oerhört mycket sämre av rotavaccinet att vi inte pallade den tredje dosen. Var precis vid midsommar också och hon hade precis börjat må lite bättre. Kommer ihåg att hon mådde sämre i ungefär en vecka efter vaccinet getts.

  10. Vi valde bort det av samma farhåga som du har.
    Resonerade också som så att de allra flesta barn klarar av rota utan komplikationer och uttorkning, och att om det skulle bli illa är sjukvården bra här.
    Rotavaccinet är säkert grymt bra, men rota är ju ingen farlig sjukdom som den till exempel är i tredje världen (jag menar inte att förminska de som fått det riktigt tufft). Och vaccin är ALDRIG helt riskfritt det heller.
    Låt hand mage få vila, säger jag.

  11. Förstår din ångest inför mer skrik. Verkligen. När vår dotter föddes erbjöds inte rota-vaccinet. 6 veckor var hon påväg att dö när rotat slog till. Glömmer aldrig hennes blågrå kropp som inte andades medan jag väntade på ambulansen. Det blev en lååång sjukhusvistelse och som tur gick det bra. Men hade alla gånger tagit några fler veckor av skrik för att slippa den upplevelsen. Det är bättre med en tjorvig mage än en mage som slutar leva.

  12. Min kille hade riktigt långdragen kolik, men blev varken värre eller bättre efter rotarix vaccinet. Han skrek ev något mer någon kväll men det berodde troligen inte på vaccinationen.

    1. Att farfar är infektionskänslig är snarast ett argument FÖR vaccin. Inte emot. Får bebisen en rotavirusinfektion (och man smittar redan innan symtomen brutit ut, dvs farfar kan bli smittad av ett till synes friskt barn) så kan viruset utsöndras i avföringen i flera veckor. Efter vaccin kan ett försvagat virus utsöndras i avföringen, men inte på nivån att det smittar så länge man har bra handhygien. Man avråder inte immunsupprimerade föräldrar från att rotavaccinera sina barn. Så liten är risken för vaccinsmitta via avföringen. Ett barn som insjuknat med rotavirusdiarre är dock en helt annan femma…

  13. Gav till sonen som nu är 6 år (prematur) och han som hade medicinska problem av alla möjliga slag och brukade reagera på allt reagerade inte alls på vaccinet. Så nu med min dotter så funderade jag inte ens två ggr utan sa ja till att hon skulle få det…vilket jag ångrar nu i efterhand. Hon hade lite småkörig mage innan men inget onormalt, efter vaccinet däremot så skrek hon i timmar på kvällarna och fick sådana magkramper att vi åkte in till barnakuten till slut. Höll i sig i två veckor och det var hemskt att se henne ha så ont…

    Samtidigt har jag bekanta vars barn haft rota och nästan dött…så en svår avvägning.

  14. Hade en kolikbebis som blev bättre mha akupunktur. Tyvärr testade jag det först när han var ca 2,5 månad.. Sen gav vi första dosen rotarix och koliken var tillbaka på nolltid. 😬
    Vet ärligt talat hur jag skulle gjort såhär i efterhand. Är rädd för rotaviruset efter alla skräckhistorier, men att kastas in i kolikhelvetet igen var verklige knäckande..

      1. Nej, jag valde faktiskt att ”härda ut” med tanke på att kolik brukar släppa runt 3 månader. Har 3 barn och det var inte alldeles okomplicerat att ta mig in till akupunkturen (bor norr om Sthlm) med skrikbebis som HATADE bil och mellan hämt-lämning på förskolan (ena 15 timmar andra förskoleklass utan fritids)… Släpade med mig hela klanen en gång men ångrade mig halvvägs (skrikkakafoni i bilen hunger pga medtaget mellis var visst äckligt) och ville dö när jag inte hittade parkering o fick cirkla i typ 30 min, för att till sist leta mig ner i Stockholms djupaste, smalaste OCH dyraste garage). Och självdog närmast när jag äntligen skulle hem och insåg att jag blivit inparkerad av en vänlig SUV-förare, så att endast höger bakdörr gick att använda. Fick dirigera storebror o mellansyster att passa skrikmonstret i ett hörn (o rör er INTE!) för att klättra in i bilen – ett konststycke med 3 barnstolar – o sicksacka ut bilen samtidigt som jag pedagogiskt och lugnande (not?) talade/skrek till barnen genom rutan. Herregud, tanken på detta ger nästan mer stresspåslag såhär ett år i efterhand än kolikperioden. 😬
        Hur som, jag valde bort akupunktur igen då det behövdes typ 4 omgångar första gången. Dock visade sig skriket vara till 4 månader (!!) så med facit i hand hade jag gjort om det. 😊
        Det är nog faktiskt min rekommendation; ta vaccinet och ställ in dig på att i värsta fall göra om akupunkturen. Boka kanske in en dos nån dag efter för säkerhets skull o boka av om det inte behövs!
        Ursäkta uppsats. 🙈

  15. Min dotter och jag fick rotavirus när hon var typ tre, hon hamnade på sjukhus med dropp och jag kan ärligt säga att jag aldrig varit så sjuk, fruktansvärt! Skulle tveklöst vaccinera!

  16. Vår lilla kolikis skulle få andra dosen rota och tremånaderssprutor vid samma tillfälle. Jag tyckte inledningsvis att det var skönt att rotavaccinet ges oralt, men vår tjej blev så vansinnigt förbannad när de sprutade in lösningen i munnen på henne. Hon blev alldeles knallröd och så uppvarvad att BVC-sköterskan beslutade att avvakta med sprutorna till nästa gång. Av det hon ändå fick i sig märkte vi inga större bieffekter. Skrik- och bajsfrekvensen var ganska konstant efteråt. Svårt att råda andra, men summan av kardemumman blev väl ändå positiv för oss – om det nu innebär att vi slipper rotavirus i framtiden.

  17. När min son var 11 mån fick han rotavirus, vilket ledde till uttorkning, kramper och dropp på sjukhus. Tackar min lyckliga stjärna att vi åkte in till akuten i tid. Önskar så att vi hade blivit erbjudna vaccin, men det är ett par år sedan och jag fick reda på möjligheten först efteråt.
    Svårt val, men vaccinet är ju testat och godkänt!

  18. Jag har själv en pågående rotavirusinfektion nu och har fått inflammation i tarmen. Har varit sjuk i två veckor och läkaren sa att jag får räkna med några dagar till. Är så tacksam att min 14-månaders kille är vaccinerad!

  19. Här har vi en kolikbebis som fick vaccinet för 1,5 vecka sedan. Pga koliken sköt vi lite på det (på inrådan av bm). Bebis var 10 veckor när vi gav. Vi har inte sett några negativa effekter av det.

    Passar på att fråga – har ni något inlägg där ”få bebis sova på dagen” avhandlas? Blir tokig på att det är så svårt att få henne sova på dagen! Blir bara skrik istället för sömn när hon blir trött. Skulle uppskatta lite läsning och igenkänning!

  20. Vår yngsta fick vaccinet och det blev kaos i magen. En redan ond mage blev mycket mycket värre. Han hade lös mage i ca en månad efteråt med liten sårig bebisrumpa som ytterligare en tråkig komplikation. Det var sen BVC som rekommenderad att vi skulle avstå andra dosen, även om vi redan fattat samma beslut själva. Har förstått att detta är extremt ovanligt men vi blev rejält avskräckta. Vår stackars lille kille 😢

    1. Sent svar här. Min son reagerade också väldigt kraftigt på vaccinet. För oss var det aldrig nån fråga om han skulle få det eller inte, hade ju aldrig hört om att nån reagerat mer än med lite magproblem. Vår kille reagerade som er, vattnig diarré i veckor. Sen förstoppning på det. In till sjukhuset för lavemang, då han var otröstlig pga förstoppningen. Sen diarré igen. Hela rumpan var bara ett sår. Sen förstoppning igen och in till sjukan. Diarré igen… så där höll det på i flera månader. Utredning på hans mage gjordes, men inget hittades och det enda samband som fanns till hans diarré/förstoppning var rotavaccinationen. Han fick inga fler doser, och vi avstod till vår yngsta som föddes för ett år sen.
      Kan ju tillägga att vår son var skrikbebis, hade kolikfrågetecken på sig, men det hade börjat lugna sig lagom till vaccinationen… :-/

  21. Rätt skrikig bebis men ingen skillnad av rota viruset. Och du, tänk på hur himla sjuk man faktiskt kan bli av rotavirus. Ett barn som hamnar på sjukhus uttorkad är inte heller så kul. Jag fattar också att kolikskrik inte är kul men jag är en förespråkare av vaccin för de flesta saker. Jag är läkare men sätter mig inte in i alla vaccinstudier mitt pragmatiska synsätt är att om staten bestämmer sig för att lägga enorma mängder pengar på vaccin för våra barn så är den bakomliggande forskningen rätt välgrundad…

    1. Ett smått överraskande svar från en läkare.
      Svininfluensavaccinet rekommenderades till höger och vänster men visade sig inte vara helt toppen.
      Och det finns ju nackdelar och vaccin som ”snedtänder” också, så nog är det bra att vara påläst och kritisk (jag är inte någon motståndare, men tycker inte att man ska vara naiv heller).

  22. Vår lilla gick under namnet Härjet pga skrik, härj, vagnsvägran och var ständigt klistrad vid mig under sina första månader. Hon fick vaccinet vid 2 månaders ålder och den enda skillnad vi märkte var att hon sov bättre på dagarna (hallelulia!!) ett par dagar efter, vilket iofs lika gärna kan ha berott på de andra vaccinerna hon fick eller bara slumpen/stjärnornas gynsamma position/gud vet vad. Så inga negativa effekter hos oss iaf 🙂

  23. Min äldsta 6 år fick inte detta vaccin och den diarrén han fick vid 1 1/2 år är svårslagen. Jag förstod helt plötsligt innebörden av ”vattnig diarré”. Det tog även lång tid (veckor) att bli helt bra.

    Min yngsta 3 år fick vaccinet. Vi märkte ingenting på henne när det gavs. Hon har också aldrig haft dålig mage eller någon diarré! *peppar peppar*

    Så om man kan stoppa smittning av Rota virus så kanske vi kan undvika att barn slipper den där diarrén. Men jag förstår att man inte heller vill ha mer skrik hemma 🙂

  24. Ingen kolikbebis men kräkbebis som efter rota-vaccinet fick full blown reflux. Han sov som max 20 minuter i sträck i ca 6 månander (dygnet runt) och kunde inte ligga på rygg alls utan att bli en panikslagen banan pga uppstötningar. Det var mycket mycket otrevligt.

  25. Har en 7 veckors bebis som fick detta vaccin förra veckan, om jag inte minns fel. Han har varit knölig i magen sen han kom. Skiter en gång i veckan, fiser äggmökar och har magknip i stort sett varje dag. Vi har då inte märkt av att han blivit sämre sedan han fick vaccinet. Tack och lov!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Världens finaste ömhetsbevis

Morris har det lite tufft med tålamodet såhär när treårstrotset är i full blom. Men igår avbröts frustrationen av det finaste jag sett sen jag konfirmerades.

Igår kväll satt vi på golvet och ritade i Mira och Morris rum. Mira hade precis fått fylla i en blankett från förskoleklassen inför det stundande utvecklingssamtalet. Alltså fylla i genom att färglägga moln.

Då ville Morris också rita moln, såklart. Så fram åkte papper och pennor och Morris började koncentrerat rita vad han ville skulle se ut som moln. Men resultatet blev inte som han hade hoppats på. Jag föreslog att vi skulle försöka tillsammans men det blev ändå pannkaka av det hela. Han försökte en tredje gång men rasade än en gång över resultatet. Mira satt intill och ritade en häst (WHO KNEW????)

Morris fick då nog och dundrade ut ur rummet på sina snabba, arga ben. Stegen styrdes mot rummet där de sover och han slängde sig i sängen och vrålade att han ville vara i fred.

Jag gick då tillbaka in till Mira som ritade febrilt, nästan som under tidspress. Kort därefter gick jag mot sovrummet och kollade med Morpan om jag fick stiga på. Det godkändes av den argsinte och jag satte mig i sängen bredvid honom, fortfarande alldeles rasande.

In kommer då Mira med en teckning i handen. Försiktigt förklarar hon att den är till Morris. I vredesmod fräser Morris att han inte vill ha nån teckning. Mira sjunker sårat ihop på sängkanten och jag tar teckningen och lägger den framför Morris på sängen.

Han slänger en arg blick på teckningen. Ilskan hänger kvar i ett par sekunder innan hela ansiktet mjuknar. Jag petar på Mira och nickar med huvudet att hon ska titta.

Snart sitter Morris med ett så stort leende att smilgroparna blir rekorddjupa. Mira spricker nästan av stolthet när hon ser hur Morris beundrar hennes alster. Hon kryper upp i sängen och förklarar för lillebrorsan att hon skrev hans namn i blått för att det är hans favoritfärg. Och att manen egentligen är mörkblå men att det ser ut som svart. Det var alltså det hon hade så bråttom att färdigställa när jag tittade förbi henne i rummet.

Morris släpper inte tag om teckningen och jag föreslår att vi sätter upp den på väggen intill hans säng. ”Då kan jag titta på den när jag somnar och när jag vaknar”, konstaterar Morris, fortfarande jubelglad.

Godhet föder som bekant godhet. Kort efter att teckningen tejpats upp med tillknölade tejpbitar erbjuder Morris högtidligt Mira sin allra finaste Spiderman OCH ett smakprov av sin välling.

Dessa ljuvliga, ljuvliga stunder av syskonsämja alltså.

  1. Underbart! <3 I somras skulle jag gå på teater på kvällen med 6-åringen. Det fick 3-åringen reda på i ett obevakat ögonblick, ca 30 minuter innan vi skulle åka. (Han skulle inte få följa med för det var ca 45 minuter med bil en väg och det skulle bli rätt sent på vägen hem – tänkte att det skulle vara en mysig grej att göra bara storasyster och jag…). Lillebrorsan blev så klart förtvivlad och det hjälpte inte hur mycket pappa än lockade med att leka häst, äta middag osv. Storasyster var bara tyst. Jag gick undan lite med henne för att vi skulle slippa det värsta larmet. Då viskade hon: "Jag vill inte åka på teater." Jag förklarade att lillebror kommer snart bli glad igen och få det bra med pappa etc. Då började stora, tysta, sorgsna tårar rulla nerför hennes kinder och hon hängde runt min hals: "Mamma, jag vill inte åka på teater om han inte får följa med…" Lillebror fick följa med. Det gick jättebra och alla glada. Så fint! <3

  2. Åh <3 Det enda som kan toppa känslan av att få ett barn, är att få ett till och ha två (tre? =)). Så jädra fint!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

69 dagar kvar!

Jag lovar, jag ska inte hålla på att räkna ner typ dagligen. Men idag är det iallafall 69 dagar kvar innan vi lämnar kontinenten. Och i skrivande stund undrar jag hur i he*#%te det ska gå, heh.

Sitter här i soffan som så många andra morgnar. Denna dag avviker sig något genom att jag har välsignats med ett praktfullt munsår. Kasper spexar till det genom att genomleva sitt livs andra fas:

Inser att det kommer att fasas (i dubbel bemärkelse) även när flyget lyfter. Och en nätt månad på plats.

Och som vanligt hade man glömt dessa high maintenance-perioder där inte ens löften om framtida vaktelägg och iransk kaviar kan göra lillpampen belåten. MEN! Jag ska I.N.T.E klaga för en fas kanske kommer att kännas mindre fasig på en vingård (FÖRLÅT FÖR SKRYT).

Men. Idag, denna gråa novemberdag sitter jag och hispar om allt från smarta resväskor (ni känner ju till våra packningsskills…………..) vilken bil vi måste hyra för att inrymma 5 människor och en orimlig mängd packning, hur vi ska underhålla 3 kids på flyget och ja, en miljard andra detaljer.

Det är dock superkul att så många varit nyfikna på resan! Jag ska sammanställa ett inlägg asap om vad och hur vi har bokat hittills.

Och trots ventilerande av diverse orosmoln ovan – sitter ni och fnular på att boka en resa – GÖR DET! Det kommer bli svinkul! Allt löser sig (med facit i hand gör det ju det). Om inte annat blir det en rolig historia att skrävla om i framtiden.

  1. Ska resa själv, med första barnet, ner till sagda barns pappa i Afrikanskt land mitt i samma fas. Det blir kul. Tror jag. Hens pappa kommer att tycka sin bebis är en riktig jävla solstråle.

  2. Sitter i detta nu och försöker övertala min man om att vi ska åka (med barn på 4 och 8) så tar tacksamt emot tips och råd. Har hittat billiga biljetter med Ethiopian och ett schysst hus i Hout Bay. Så nu återstår bara ett ja från maken. *håller tummarna*

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

SYDAFRIKA BOKAT!!!!

Yes, gott folk, mot bättre vetande har vi nu bokat en liten tripp till Sydafrika. I TRE MÅNADER!!!

Och alla barn får följa med, även Kasper trots att han är en så krävande liten parvel (förväntar mig ett tackkort eller dylikt inom kort).

Vi tar vårt pick och pack i januari och återvänder lagom till att påsken är överstökad. SÅ SJUKT JÄKLA GENOMHÄRLIGT!

Och, förutom det mest uppenbara med miljöombyte, värme och well, Sydafrikas prakt, så ser jag det som att vi får ta igen lite välbehövlig familjetid under stressfria former. Noll tider att passa, noll måsten.

Kasper som har hunnit bli fyra månader vid take-off har förhoppningsvis blivit mindre skrikig och klängig. Och barnen kan få en chans att hänga mer med varandra och bekanta sig med sin lillbrorsa. Något som har varit lite knepigt att få till under dessa sex turbulenta veckor.

HERREGUDVADJAGSERFRAMEMOTDETTA!!!!!!!!!!

Sen att vi misslyckades ordentligt bara med utflykten till Naturhistoriska riksmuseet i helgen, well, det rationaliserar vi bort. Jag menar hur svårt kan det vara att kuska 1400 mil med 3 barn?

Såhär såg det ut när vi var i detta närmast magiska land 2015:

  1. Jag undrar hur ni resonerar ang mässlingvaccin och övriga vacciner till Kasper? Tidigarelägger ni 5-månaders vaccineringen? Jag jobbar som läkare i primärvården och anser att det är problematiskt att resa med barn som inte har ett fullgott vaccinationsskydd. Nyfiken på hur ni tänker.

    1. Som jag har förstått kan man ge MPR-vaccinet som allra tidigast vid 6 månaders ålder. Kasper kommer vara 4 månader när vi åker och därför kan vi inte vaccinera mot det. Har dock förstått att han får antikroppar via amningen/mig (så sa de på BVC iallafall). Men stelkramp/difteri/… hinner han vaccineras emot, det kan de tidigarelägga något!

  2. Mitt absolut bästa tips för att resa med bebis är ergonomisk bärsele eller bärsjal på flyget! Så himla praktiskt!

  3. O jag undrar vad Miras skola säger om att va borta 3 månader? Jag planerar en 3 veckors resa men ojjar mej över om våran då 6 åring kommer få ledig iom att det är på förslag att de ska va skolplikt från förskeklass

    1. De är helt fine med det! De tyckte att det var toppen att vi passade på nu 🙂 Så länge det bara är på förslagsnivå borde det ju vara fritt fram, tänker jag?

  4. Härligt!! Vi kör en liknande grej fast mindre äventyrligt – vi ska bila i USA 3 mån med vår bebis och 3-åring. Om ni inte redan tänkt på detta, kolla vad som gäller på föris!!! Det blev megatjafs för oss, man får inte vara borta mer än 2 mån utan att förlora sin plats. Var tvungna att prata med ansvarig på kommunen.

  5. Jag skulle också önska tips på hur man bokar och saker att tänka på! Skulle vara en fantastisk resa som jag gärna skulle göra tillsammans med min man och 3åring 😊

  6. Herrejösses. Vi som funderar på Kanarieöarna i februari med en 11 månaders och är nervösa. Vi har fortfarande inte löst riktigt hur vi ska göra med transfer. Sitta i buss med barnet i knät är inte aktuellt så ska man ta med sig bilstol eller hyra på plats… HMMM… Kan ni inte skriva ett inlägg om resor? Så vi får mod till att boka?

    1. Vi bilade och åkte biltåg till södra Frankrike med en 7-månaders bebis i fyra veckor. Tågluffade till Italien när hon var ca 20 månader. Sex veckors resa genom Europa till Frankrike med en ettåring och en fyraåring. Och lite annat. Självklart är det inte helt lugnt och stillsamt hela tiden, men visst går det bra att resa med barn.

  7. Fasiken vad ballt! Här är vi första gångs föräldrar och vågar oss på Gran Canaria i mars… när herrn fyller 10 månade. Haha liiiite mesigare!

  8. Åhh va härligt det låter! Blir också nyfiken på hur ni ska bo? Och vilken firma ni hyrt igenom?
    Från en trött mamma som drömmer om en liknande resa.

  9. Är det Kapstaden? Ska dit två veckor i februari och bo i noordhoek. Fem vuxna och fyra barn. Har du tips på lämpliga utflyktsmål så är jag grymt tacksam!

  10. Älskar, älskar ert initiativ till detta! Herrejösses vad härligt!! All lycka till er och om du orkar så ser jag fram emot ett och annat inlägg därifrån 🙂 Nu ska jag googla resor.

  11. Ååh vad underbart! Min man är Sydafrikan så jag har spenderat en hel del tid där både innan vi fick våra barn och efter. Vet inte om ni gjorde det sist, men ser att ni fotograferade er med en gepard, att se dem i det vilda i sin rätta miljö är oslagbart och utan risk att djuren blivit drogade och utnyttjade på andra sätt för att turister ska kunna komma nära. Skippa djurparkerna är mitt tips😊 Kolla in Elephant rock lodge, ligger någonstans mellan Johannesburg och Durban, underbart ställe! Hojta om ni vill ha tips😊 Är såå avundsjuk men får h

  12. Åh detta låter ju fantastiskt härligt!
    Jag var i Sydafrika för 18 år sedan (OMG var tar tiden vägen??!!) och har längtat tillbaka sen dess.
    Planerar själv en långresa för familjen till vintern, vi en treåring och en bebis som föddes i augusti (alltså nästan jämnårig med er lille).
    Hur tänker ni kring vaccination av bebisen? Vi hade gärna åkt tidigare i vinter men trodde att man ”ska” vänta tills efter 6 månader för att hinna vaccinera?
    Någon sakkunnig på området som läser detta får gärna kommentera 🙂
    Allt gott! /Anna

  13. Hej! Jag undrar hur ni bor där i Sydafrika? Hur ni hus/lgh? Vill oxå komma iväg nu när man e föräldraledig med nr.3 😀 Tack! Therese

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Vi river Skansenakvariet

Nu är det fasiken slut med utflykter med båda barnen samtidigt på ett tag.

Jag vet inte jag, varför jag helt plötsligt trodde att en utflykt med båda bröderna till Skansenakvariet första lördagen på höstlovet skulle bli givande och mysigt.

Men när vår kompis Maria och hennes son frågade om jag och killarna ville hänka på äventyr är det klart man säger ja. Malte sade först nej medan Harpan sa ja, för att sedan ändra sig till NÄJ samtidigt som Malte bytte fot och sa ja.

Som jag tidigare berättat är bröderna lika synkade som Johan Rheborg och Robert Gustafsson i det där programmet Lättlagat med knarkarna Anders & Håkan. Den ena har tagit uppåttjack och den andra nedåttjack. Malte är den senare, om man säger så.

Att över huvud taget ta sig kollektivt till Skansen var lite som att försöka fösa en dement sengångare med mundiarré och en jättearg liten kamikazepilot på overdrive framför sig. I spöregn.

Harpan har slutat gubbsova dagtid på helgerna och det funkar ju finfint så länge man inte lämnar hemmet. Men nu gjorde vi det men lyckligtvis förlade han luren till vagnen efter (ett bra) tag. Frid och fröjd i busstrafiken.

Lagom till entré inne på akvariet vaknade den lille och gladare ungar än han och hans djurnördiga storebror gick inte att hitta. Glädje.

Harpan & Malte på Skansenakvariet

Den enda bild jag hann ta.

De språkade med rockor, andra jämnåriga, glasspapper, kackerlackor (”lackackacklackor”) och nån random pestråtta.

Ända tills…. Malte råkade fladdra in till Klappa och gosa-hörnan där ormen Snoddas och spindeln Bettan låg  i varsin låda till allmän beskådan á la red light i Amsterdam.

Tvärnit.

Tydligen har en spindelfobi växt fram under året (kan ha något att göra med min fobi, hehe) och nu tog det hus i stackars helvete.

Resten av besöket spenderade Malte debriefandes på en bänk med ett äldre par från Pajala, medan jag rusade efter Harry som rusade efter allt som simmade, kröp eller gick.

I presentshopen sen lade vi nog mest tid, som vanligt. Efter mycket om och men valdes varsin ohållbar plastpryl och vi pratade om att gå och fika. Men när jag stoppade Harpans försök till stöld av en liten gummirobot, fick han helt enkelt nog och skrek ut sitt bittra röstregister över folk och fä och trötta säsongsarbetare.

Ni kan koreografin: rullande unge på golvet, svettig förälder försöker fånga. Osv, osv.

Till slut lugnade lillebror ned sig, bara för att byta center stage med storebror som fick ett utbrott över att vi skulle åka hem.

Kan bara säga att det inte blev nån efterföljande fika för vår del utan bara varsitt surt grävande i Tom & Jerry-kexkartongen på tåget hem.

Jag och Maria hann byta max tre ord under hela dagen. Tur att vi båda vet hur det är och bara nickade kort till varandra som svar, som värsta ruttade polisparet.

  1. Gav upp allt vad utflykter ensam med barnen heter efter alldeles för många, totalt dränerande, försök. Så deprimerande att gå till samma gamla park varenda helg i flera år, men alternativet kändes sju resor värre. Nu, när barnen är fem och åtta år, går det utan att hela familjen går sönder. Vi har till och med trevligt ihop (GOAL)! Det finns hopp!

  2. Så hög igenkänningsfaktor! Jag har undvik utflykter på egen hand med barnen, 5 och 2 år, på ett tag för det blir bara skit. Nu har jag börjat göra små tripper själv igen men flashbacks på tidigare outbursts ligger i bakhuvudet hela tiden 😁

  3. Underbart! Älskat texter som denna…de gör att man känner sig lite mer normal. Tack för att du delar med dig. Heja heja!!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Poddinspelning om förlossningsdepression

Jag (Sofia) har gästat Storytels pilotavsnitt för en – förhoppningsvis – kommande psykologipodd där första avsnittet ska handla om förlossningsdepression.

Sofia gästar Storytels nya podd

Ja, livet är vackert, fast inte jämt.

Men först, TACK för alla fantastiska och kloka kommentarer till läsarfrågan i förra inlägget! Jag har även vidarebefordrat de mejl som har kommit till mamman via vår mejladress. Jag hoppas verkligen ni förstår hur mycket ni betyder!

Så på tal om att gå igenom ett helvete som nybliven förälder var jag och gästade Storytels pilotavsnitt av deras psykologipodd (under utveckling), för att berätta om hur det var för mig när jag blev mamma.

Intervjuade gjorde Reyhaneh Ahangaran som är psykolog på BUP och som dessutom gjort en del radio och tv förut. ”Föräldraakuten” på Aftonbladet tv, till exempel.

Jag vet inte än när podden har premiär men jag basunerar ut det här när det blir dags. För det kan liksom inte pratas för mycket om saker som gör ont eller inte platsar på Instagram.

 

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Nån som har testat en sån här?

Till avdelningen smarta saker som uppfunnits sen jag själv gick i skolan, kan jag nu sortera in denna geniala pryl.

Malte har alltid hållit i pennor på ett högst märkligt sätt, vilket har försvårat skrivandet, inte minst. Inte har det fungerat bättre heller med såna där penngrepp (gummimojäng man trär på pennan). Men så fick vi tipset om att testa en Penagain-penna och ta-dah! Nu ritas och skrivs det långa Hemingwayromaner. Typ.

Penagain Twist n Write

”Raketpennan”, som han kallar den, är utformad så att man helt enkelt inte kan greppa fel.

Obs, vi är inte sponsrade, jag vill bara tipsa om denna magiska mojäng. För det är så coolt att se hur små hjälpmedel kan förenkla så mycket.

Den är tydligen inte helt lätt att köpa i Sverige men finns tex hos butiken Varsam.

  1. En stor varm kram till dig!! Vilken kämpe du är. Så mycket av att vara mamma är verkligen arbete i det dolda. Under ytan. Och ändå håller man ihop, för att man måste.

    Det är ju lättare sagt än gjort när man blir matad med värderingar från alla håll men försök slå ”vad andra tycker” ifrån dig. Det är bara luft. Vi gör vad vi kan med den energi vi har – ingen kan begära mer. Under omständigheterna du beskriver så är du ju helt otrolig. Och jag tycker det låter väldigt klokt att ha 3åringen på dagis tills du är starkare. Allting har sin tid och ingenting är konstant.

    Sen slutligen så kanske du ska överväga om det skulle va till hjälp att få samtalsstöd? Ibland behöver man få lite verktyg för att få ordning på tillvaron.

    Du grejjar detta!! Hoppas du läker fort både på in- och utsidan. Du är inte ensam.

    Kärlek till en mamazilla från en annan ❤❤❤

  2. åh hurra vilket bra tips, måste provas! Har en son som får ångest vid tanken på att rita och skriva eftersom han vet om att han inte kan. Väldigt plågsamt att se men med denna mojäng kanske det blir ändring!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

När maten inte tystar någons mun. Nånsin.

Familjefrid och matro känns mest som teoretiska begrepp nuförtiden. Har NÅGON empiriskt underlag som styrker att de existerar även i praktiken?

Här sitter jag med ett glas vin i handen och ett stycke bebis i knät och reflekterar över denna söndag som vi överlevt allihop. För vissa stunder är ju typ överlevnad det som utgör ribban. Varken mer eller mindre. Vad nu mindre skulle innebära, heh.

Mors hand, vinet och mr Klister

Vid middagen samlades truppen efter vad som kändes som en dag med 48% skäll, 12% skarpa förmaningar, 8% tandgnissling, 2% andning i fyrkant, 260% konflikthantering, 370% försoning och 17% mys.

En konstruktiv grej som faktiskt inledde middagen var att vi enades om att vi nu kör veckovis bordsplacering. Jag är en hett eftertraktad bordskamrat som föranleder tjafs VARJE gång det vankas mat. Hittills har vi löst det genom att Mira och Morris suttit bredvid varann, men nu när de knappt gör annat än att tjabba, bestämde vi att det var dags för en rockad. Så nu inleddes en mamma-Morris-vecka, som kommer att följas av en mamma-Mira-vecka. Jag känner mig som självaste Kung Salomo efter mitt pedagogiska tilltag.

Som en del av försoningsandelen försökte mor (alltså jag) initiera en dialog kring hur vi kan få tillvaron trivsammare och mindre skällig. Mira tolkade frågan på sitt sätt och kom med mycket konkreta åtgärdsförslag:

-Vi kan släcka några lampor, till exempel den i taket. Så kan vi tända flera ljus och äta kokosbollar och säga skämt och så.

Vi hyllade Miras idéer och passade på att fråga om hon kunde dra något skämt. Efter en stunds eftertanke fick hon något finurligt över ansiktet.

-Jag bor i den där lampan, sa hon och pekade på lampan bakom mig och Morris varpå vi vänder oss om.

-JAG SKÄMTADE, ropade hon sen triumferande och vi andra garvade.

Sen frågade vi Morris om han kunde något skämt. Det kunde han såklart men förblev sen tyst.

-Vill du berätta skämtet, Morris? frågade jag.

-SKÄMT! vrålade Morris till svar, väldigt nöjd med uppgiften.

Undrar om grannarna nere på gården också uppskattade skämtet, funderade jag stillsamt. Mina trumhinnor såg inte riktigt det roliga i det hela, men de är å andra sidan två rätt torra jävlar.

Sen fortsatte Morris sin standup Håkan Hellström-style och snodde skamlöst Miras skämt genom att säga att han bodde i lägenhetens alla olika lampor, för att sen förklara att det var skämt, alltihop. Mira blev såklart upprörd över de upphovsrättsliga övertrampen och bad Morris sluta. Vilket han naturligtvis inte gjorde.

För att styra av det hela frågade jag om inte Johan hade något skämt på lager. Detta medan jag själv krampaktigt försökte komma på en vits av något som helst slag. Men icke. Helt blankt. Alltså jag kunde på riktigt inte komma på en (1) enda rolig sak att säga. Inte en Bellmanvits, inte en Norgehistoria.

Johan krystade sen fram något som var så tråkigt att jag inte ens kan minnas vad det var, men jag började iallafall frustskratta över hur sinnessjukt tråkiga vi skulle ha framstått om nån hade varit en fluga på vår spikhålsfyllda vägg.

Sen avrundades måltiden med att Morris välte ut sitt fulla vattenglas inte en, utan två gånger. Det kan ha sagts några efterkloka, passivt aggressiva ord också, men sen tackade iallafall alla för maten med löften om ökad trevnad framöver. Jag lovar att rapportera eventuella framsteg.

  1. Så roligt skrivet! Kunde lätt ha varit lillebror i vår familj som hade gjort precis som Morris! Tack för en härlig blogg 💜

  2. Jag såg på Lenny-letter (ett feminstiskt nyhetsbrev som Lena Dunhamn ligger bakom) att de söker historier från föräldraskapet!

    Herregud, denna blogg är ju en guldgruva. Ni borde ringa upp Lena och berätta att ni har facit. hihi.

    Kolla här:
    https://lennyletter.submittable.com/submit/97578/share-your-most-questionable-early-parenting-moments?utm_campaign=lennyletter-fantail&utm_content=featured_products&utm_medium=landing_page&utm_source=fantail&utm_term=1634335600391045419_2028154413

  3. Vet du varför lejonkungen är så blöt när han vaknar?
    – Han sover i en ”simbassäng” (Simba-säng ;))

    Vet ni vad en mus kallar en fladdermus?
    – En ängel

    Mer gåtor men drog ner en del skratt vid bordet härhemma!

  4. Tusen tack för ännu en träffande beskrivning av småbarnsverklighet med hög igennkännighetsfaktor.

    Vad mysigt med utspillda vattenglas! Till skillnad från juice och mjölk alltså, med vatten kan man t.o.m. få tillfälle att gnugga bort någon klibbig fläck från golvet i farten.

    Men det här med skämt alltså. Bo-i-lampan-skämtet hade kunnat bli en klassiker i detta hus. Annat på samma tema är:
    * ta ett föremål, vilket som helst och låtsas att det är en telefon som man pratar med. Exempel ”hallå gaffeln. hallå gaffeln, hallååå?”.
    * bli ombedd att hämta ett föremål, kom tillbaka med något helt annat Exempel: ”här får du ett nytt glas vatten” *räcker barnet en tesked*

    Mvh tramsfamilj

  5. Alltså det här med roterande bordsplacering – GENIALT! Nobels fredspris till dig om det funkar! Måste testas hemma, men jag fundrar på om 3-åringen kommer acceptera… Hon har en tendens att föredra förändringar på ett teoretiskt plan.

  6. Låter precis som om det var vår middag här hemma du beskrev! Läste tyvärr under tandborstning så nu återstår att tvätta rent spegeln..😂😂😂
    Underbar liten anekdot! Tack och kämpa på❤️

  7. Två bagare och en smet.
    Två turkar och en fes. (garanterad succé, trots att de troligtvis inte ens begriper det roliga…) 🙂

    Keep it up. Your brilliant.

  8. Jag har ett litet tips angånde bordsplaceringar. Det är att barnen har fasta platser men föräldrarna ”roterar”. Så gör man ofta på förskolor (även på den jag arbetar på) och det gör man för att skapa en trygghet hos barnet som då alltid vet vart den ska sitta vid bordet.

  9. 😂😂😂 Underbart! Sitter ensam (två barn som sover, så full igenkänning) i soffan och skrattar högt och får knappt luft. Mest åt grannarna på gården och de torra jävlarna till trumhinnor 😄 Tack för att du sätter (humoristiska) ord på kaostillvaron 🤗

  10. Älskar dina inlägg. Det är så generöst av dig att dela och så trösterik att få en liten inblick i andras liv med småbarn. Vi har fått vårt andra barn för tre månader sen och nu förstår jag innebörden av att det ibland handlar det om överleva dagen. Och natten. Tack. ❤

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Fredagsbuketten!

Som inspirerande avslutning på veckan bjussar jag på denna dignande prakt, just nu i 

vårt härliga hem. 

Fredagsbuketten a la vardag

#inredningsinspo #fredagsbuketten #myyz

LOADING..

Till Tessan och alla andra som behöver

När jag tänker på hur Tessan har det just nu med dygnet-runt-amning, skrik och noll vila, är det dags att köra en tröstfavorit i repris. Blå timmen blues, från 2012:

Blå timmen blues

När Malte bara var några veckor gammal brukade jag ha en obehagskänsla i kroppen så här dags på dygnet. När klockan började närma sig nio och han ännu vaknade varannan timme, dygnet runt, så kändes inte kvällarna som nedvarvning. Snarare som uppladdning inför nattskiftet.

Jag minns hur jag satt stilla i soffan och matade honom (flaska, jag kunde aldrig amma) och glodde ut i nattmörkret. Jag minns radions röda digitala sifferpinnar och att det alltid lyste i samma fönster mittemot. I ett fönster var det helljus från 60-watt i en kristallkrona klockan 03 på morgonen och i ett annat lyste en toppig adventsljusstake fast det var augusti. Varje natt.

Jag tänkte att där kanske det satt andra nattmatande föräldrar som inte visste om det var jul eller sommar. Och så tänkte jag att vi måste vara världens bästa vittnen till brott, för vi är fanimej vakna jämt.

Men jag minns allra starkast hur liten jag kände mig. I mörkret satt vi, jag och min lille pyjamasklädde korv till son, och det var så stort och så omtumlande att vara vaken så mycket, så ofta. Jag lyssnade till hans andetag och hans andetag var det enda som var viktigt. Jag kände där och då hur självklart det skulle vara att ge mitt liv för honom. Och det gäller givetvis än.

Men en sak vill jag säga. På natten blir alla tankar större. Det onda gör ondare och det mörka är mörkare. Det du tänker där i soffan behöver inte vara sant. Men du kommer att fixa det här. Du kommer att greja det. För att du kan.

Kom ihåg det ikväll.

Läs hela inlägget och kommentarerna här.

  1. Denna texten hjälper så mycket just nu. För var det något jag inte kunde föreställa mig innan vår älskade son kom till världen, så var det hur det egentligen känns att vara vaken såhär dygnet runt. Hur nätternas mörker omsluter en, känslan av att bara sitta uppe och vänta på att morgonen ska komma. Att varje amning tänka ”ett steg närmare att solen går upp och världen kommer igång igen”. Ensamheten och mörkret som blev ännu värre nu av vintertiden.

    Också när morgonen kommer känslan av att dagen ändå inte riktigt kommer igång. Innan gick jag upp, fixade mig, cyklade till jobb, tränade etc. Nu kommer jag inte längre än till soffan. Sitter här i timme efter timme, osminkad, enormt trött och i fläckiga mjukiskläder. Ändå så oändligt mycket bättre än natten, för jag märker att staden är livfull utanför och det kommer in ljus från fönstren.

  2. Å vad skönt det var att läsa detta. Sitter och ammar på natten, känner mig ensam och undrat var det är för fel på mig som får ångest när kvällen närmar sig. Endast tanken på att det blir bättre och bättre tröstar. Tack.

  3. Vakar. Minsta är 8 veckor. Det är så tufft att vara föräldraledig. Så ensam, så ofta. Ensammast på natten. Tänker på alla andra vakare. Och mina äldre släktingar, som gick igenom allt jag går igenom under svårare omständigheter, utan vatten inne, utan el, utan telefon.

  4. Men åh, utan att jag visste det så behövde jag läsa just det där. Tårarna sprutar här och jag känner mig mycket mindre ensam. Nätterna är som en annan värld, en värld där tankar och känslor skenar. Detta ihop med kronisk trötthet blir så dåligt. Men det går ju över, tids nog.

    1. Du är inte ensam! Och det går över ❤ Ta dag för dag, det är bästa rådet jag kan ge. Så småningom blir det mer dag och mindre natt!

  5. Wow, du lyckas verkligen fånga de där känslorna i ord. Så himla mitt i prick. Med nummer två minns jag att jag tänkte ”Men varför gör jag detta igen!?”. Mörkret var verkligen kompakt kolsvart. Men bara på nätterna kom de tankarna. Nu är 2:an 1 år och jag kan tänka tanken på en 3:a. Så lustigt hur kropp & knopp egentligen fungerar.

  6. Jag köpte en present till mig själv när dottern fyllde 1år – bara för att jag lyckats hålla liv i henne. Där och då kändes det som en större bedrift än graviditet och förlossningen. Var snälla mot er själva! 😘

  7. Hu vad fint! Har läst det förut men det griper tag igen. Precis så var det. Det började isa i kroppen på mig när det var kväll. Nu skulle det komma en natt och det skulle vara mitt och min kropps ansvar (jag ammande, kanske dumt) att hålla den lilla vid liv en natt till. Jag minns att jag tänkte att jag är ju vaken alla klockslag. Så kom morgonen och lättnaden att bebisen levde. Men hu. Jag är för skör, det får räcka med två barn. Andra gick lättare men jag vågar nog inte igen.
    KÄMPA TESSAN! Så härligt det blir, sen, med tre individer till barn!
    Och tack Sofia, för texten!

  8. Exakt så var det ju.
    Var några år sen. Men känslan kom tillbaka när jag läste och tårarna började rinna. Allt var så omtumlande. Mörkret var så mörkt o tröttheten åt upp en. Men kärleken till den mjuka lilla snusande bebisen…wow!

  9. Stoooor igenkänning. Kvälls/nattångesten har vart genomgående med alla mina tre. Värst var med första barnet. Med tvåan och trean visste jag att det går över men ångesten fanns där ändå!

  10. ”På natten blir det hemska mycket värre än det är” / Vem ska trösta Knyttet. Hang in there alla bebisföräldrar!

  11. Jag hade glömt kvällsångesten. Nu grep den mig om halsen. Får tårar i ögonen av minnet.
    Men nu sitter jag här, några år senare, utan ångest och tänker på Nattvakarna ❤️

  12. Åh, så mycket Kramar och kärlek styrka och goda tankar och hippiesvammel som universumet bara kan producera till dig Therese!
    önskar jag kunde svepa in som Nanny Macvadhonnuhette och hjälpa till. Xxx

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Hett tips för Frost- och musikentusiaster!

Det trillar ofta in tips på olika aktiviteter i vår mejlbox och häromveckan inkom en grej som vi måste tipsa om – filmen Frost kommer att visas på Waterfront i Stockholm den 3-4 november.

Okej, tänker ni, det var ju semispektakulärt såhär 4 år efter att filmen hade premiär.

Men HA! Ni har ju inte hört det bästa! Denna favoritfilm kommer att ackompanjeras live av en stor orkester! Jag förtydligar: den redan magiska musiken kommer alltså att framföras av en orkester och en kammarkör!

Jag får gåshud och lätt blanka ögon bara av tanken (tror det hade hänt i ett icke-hormonellt tillstånd ockå). Här kan man se en teaser på upplägget. Men så är jag en redig sucker för orkestral musik också och tänker alltför ofta att jag borde gå på konserter klart mer frekvent.

Och nu har man ju ett strålande tillfälle, dessutom i ett format som gör att kidsen gladeligen hakar på.

Blir ni lika sugna som jag kan ni köpa biljetter här!

  1. TACK! Behövde verkligen läsa de där! Sitter utanför dotter nr 1 förskola och tokgrinar, troligen pga hormoner och trötthet.
    Dotter nr 2 (6 veckor gammal) är precis lika dan och jag känner mig så sjukt ensam i den situationen jag befinner mig i. Vakna nätter med fullt ös på dagen. Så skönt att läsa att andra gått igenom samma sak och faktiskt befinner sig på andra sidan med förståndet i behåll.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Utåtagerande 3-åring och superkänslig 6-åring

Tre barn i olika åldrar innebär helt klart olika utmaningar. Utmaningar som ibland känns omöjliga att lösa.

Jag har precis bänkat mig i soffan med datorn efter att ha nattat de äldsta barnen (okej, det låter som att vi har ett dussin kids, men det är fortfarande (bara?) tre stycken). Johan sitter med Kasper i famnen och kollar på Game of Thrones och jag funderar över familjefriden.

För den infinner sig i mitt tycke, alltför sällan numera. Samtidigt som jag såklart förstår att det här med att sätta ett till syskon till världen SÅKLART ruskar om det ordentligt för samtliga. Med all rätt. En debuterande familjemedlem är ju något av det största och mest omvälvande man kan vara med om, i synnerhet om man är 3 eller 6 (eller 2 eller 8 för den delen) år.

Och det är ju inte heller konstigt att de reagerar olika på nytillskottet. Mira, som överlag är mindre expressiv i sina känslor, funderar nog mer för sig själv, men är samtidigt så uppslukad av nya skolan och kompisarna och livet i stort. Hon känns överlag väldigt tillfreds med tillvaron och är glad, nyfiken, vetgirig och..upprymd. Men, hon är samtidigt, precis som de flesta 6-åringar, ombytlig i sitt humör och är väldigt, väldigt känslig.

Denna känslighet är Morris 700000 % medveten om. Och, han gör allt i sin makt för att trigga den. OMFG, vad de tjabbar mellan varven. Om ALLT. Jag läste nån artikel om sysonkonflikter och psykologen som uttalade sig där menade på att det inte är ovanligt att 50% av umgänget syskon emellan är präglat av någon form av konflikt. Känns fullt rimligt i vårt fall.

Morris har reagerat klart tydligare på lillbrorsans ankomst. Första tre veckorna blev jag i ärlighetens namn nästan orolig, för jag upplevde att han var smått personlighetsförändrad. Han var så oerhört provokativ, utmanande, arg och liksom…speedad. Gjorde tvärtemot allt (ALLT) vi sa – från att kasta och välta ut saker, sno Kaspers nappar, vråla när lillbrorsan väl somnat, förstöra saker Mira hade byggt/ritat/fixat – och så vidare.

Denna älskvärda, underbara lilla unge alltså. Samtidigt som jag ömmar så mycket för honom är det så sjukt svårt att hantera, tycker jag. För det klart att jag förstår att han reagerar på alla tänkbara och otänkbara vis. Helt plötsligt, från en dag till en annan, sitter jag och ammar och kramar ett annat barn timme ut och timme in. Och jag har verkligen försökt att vara med såväl Morris som Mira, ihop men även var för sig, så fort jag haft möjlighet. Men, i och med att Kasper har varit rätt skrikig och framförallt omöjlig att lägga ifrån sig, har möjligheterna att ägna Morris och Mira 100%-ig uppmärksamhet varit klart begränsade.

Men vi står lite handfallna inför framförallt Morris utspel. Ikväll har vi tjafsat och skällt typ HELA tiden. Det har kastats saker, det har ritats på golvet och det har riktats oschyssta tjuvnyp mot Mira.

Vi försöker verkligen att förstärka de positiva beteendena mer än att klanka på de negativa. Vi försöker föregå och vara följsamma. Släppa småtjafs och ha överseende där det känns okej. Men samtidigt måste vi ju markera när han gör saker som vi verkligen inte accepterar, som att kasta saker, rita på golvet eller att slåss.

Men just nu känns det som att ingenting biter. Vi har provat att prata lugnt och sansat och förklarat varför man inte får göra en viss sak (vilka följder det kan få), och även pratat om hur det får oss att känna när han till exempel slåss. Vi har blivit explosionsrasande (kanske inte superpedagogiskt, men ja, den mänskliga faktorn, liksom). Vi försöker vända på det (vet inte om en 3-åring är mottaglig för det, men det känns som att han förstår) genom att fråga hur han skulle känna om man gjorde motsvarande sak mot honom. Och så försöker vi kramas, gosa, visa kärlek, uppmuntra och peppa i mängder. Men ändå blir det väldigt mycket skäll och tjafs. Syskonen emellan samt mellan oss föräldrar och kidsen.

Och det känns så trist, för ingen är ju vinnare i en sån situation. Alla tycker att det är tråkigt när det tjafsas. Häromdagen förklarade Mira dramatiskt att hon minsann vill flytta hemifrån för att hon har så taskiga föräldrar.

Jag vet inte, det kanske är såhär det är? Det kanske inte går att göra så mycket mer än att rida ut det. Eller? Ja, i vanlig ordning fiskar jag efter era tankar och erfarenheter. 

Som tur är kommer de här ljuvliga stunderna med jämna mellanrum också <3

  1. Inget svar på dina funderingar tyvärr. Behöver bara ventilera min egen oro kring det här med att få syskon.

    Jag har en treåring och är nu halvvägs in i graviditeten med barn nr 2. Är ensam med barnen då min man hastigt och helt oväntat dog för två månader sedan. Är så himla orolig gör hur nr 1 ska reagera på syskon! Innan syskonet kommer ska vi även flytta till ny stad, från hus till lägenhet (vilket även kommer innebära ny förskola…). Min energi ligger redan nu i botten och all förmåga till att vara pedagogisk är som bortblåst. Om JAG känner att livet just nu är 100 gånger mer än jag klarar av, hur ska då en treåring känna? Redan nu reagerar hen med raseriutbrott, med att vara extremt känslig för alla motgångar samt har väldigt svårt att dela med sig. Vill inte dela med sig av leksaker och kan bli galen om min uppmärksamhet går till nån annan än hen.

    Innan min man dog pratade vi mycket om det här med att få syskon men då var ju lösningen alltid att vi var två föräldrar på två barn. Hur gör man när man är själv? Redan nu är jag förbi av trötthet pga sover ca 3 (en bra dag 5) timmar per natt? Ingenting av det här lär ju bli lättare med ett till barn som behöver kärlek och närhet?

    1. Kära kära du❤! Vilken oerhört tuff situation du går igenom och din lilla kille med. Min pappa gick bort oväntat i januari och det kändes emellanåt avgrundsjobbigt, så jag förstår verkligen att din energinivå är låg. Ni måste ju vara i chock fortfarande. Åååh❤, finns det familj och vänner runt er som kan hjälpa till? Får ni samtalsstöd? Kyrkan, BUP etc? Ingen ska behöva gå igenom en sån här sak själva, ni måste få hjälp!
      Varma kramar i massor❤❤❤!!

  2. Vår dotter föddes typ två veckor innan Morris, även vår lilla klängapa var ett high need (tack som fan för att ni satte ord på det!) och igenkänningen har varit stor! Nummer två är snart sex månader och eftersom närhet varit/är den storas grej var jag ganska orolig och metod-laddad inför nedkomsten. Det gick först över förväntan, sen blev det konfliktsökning och jakt på snabb uppmärksamhet så hyss och jävelskap har haglat sedan dess… Den sensibla storasyrran kan dechiffrera en dålig natt innan vi ens hunnit vakna och sticker fingrarna i alla våra sår. Mitt bristande tålamod är numera en sport. Jag försöker tänka att reaktionen måste få finnas, att den ser olika ut (beroende på vår dagsform?) och att alla känslor måste få rum. Jag övar mig på att låta de goda stunderna få lika mycket plats som när jag maler mina mer högljudda misslyckanden. Bärsjalen är mitt enda konkreta tips – Här har bebis sovit och varit lugn utan att ta plats, och jag har kunnat bygga lego, klättra i träd (!) och gosa med den äldre samtidigt som jag ger närhet och lugn till liten (som verkar ha samma närhetsbehov). Och såklart, var snäll mot dig själv och stoppa det dåliga samvetet längst ner i blöjhinken!

  3. Jag fick tipset att prata med bebisen som jag pratar med det äldre syskonet. ”nu måste du låta mig hjälpa x här nu är det hennes tur”. Allt är förstås för det äldre barnets skull. Så man kan ju spä på lite om att ”nu är du faktiskt orättvis bebisen” osv.

    1. Åh vilket bra tips! Här hemma har jag gått runt och gjort precis det (har barn nära i ålder med Morris och Kasper) och det fungerar faktiskt oväntat bra… har bara inte tänkt på det som en strategi förrän det stod i pränt. Storasyster behöver ju få höra att samma resonemang som gäller för henne gäller för bebisen. ”Ja jag hör att du är hungrig men nu måste storasyster få sin frukost” osv.

  4. Hur mycket nu det hjälper – kan man kanske berätta för barnen att den nya familjemedlemmen att bebisen behöver mycket tid och uppmärksamhet, därför att den inte kan äta och klä på sig själv? Så får Mira och Morris en förklaring till vad det är som händer, och att de får höra att de är högt älskade, men är också nu lite stora och därför anförtros saker ”stora barn gör”: klä på sig, leka en längre stund själva…

  5. Jag har inga barn men när vi skaffade en till hund, en valp, för flera år sedan – då betedde valpen sig svartsjukt! Kissade i äldre hundens bädd t.ex! Och hoppade på äldre hunden utan anledning. Låg och morrade och vaktade soffan/sängen då vi satt där och äldre hunden närmade sig.
    Kändes som den var svartsjuk på att det redan fanns en hund i familjen. Blev lite bättre med tiden. Alltså, är ju helt annat än med barn, kom bara att tänka på det.

  6. Jag tänker spontant låta dem känna sig behövda och låta dem regrediera. Be om små tjänster och sen massor av beröm; ”åh vilken tur att mamma har dig! Hur skulle mamma klara sig utan dig?! Låt dem känna sig inkluderade i bäbisskötseln och klaga högt på det som är jobbigt med bäbisen,” åh nu skulle vi verkligen behöva hörselkåpor eller vad säger du? Vilken tur att mamma har dig som sällskap här i soffan framför tvn nu när bäbisen måste äta så mycket. Prata om hur det var när de var små bäbisar men främst de goda minnena så de kan vältra sig i att de var exceptionellt exemplariska. Berätta om roliga anekdoter från deras bäbistid. Låt dem även få bli små och krypa upp i famnen, bli burna så fort det tillåts! Mitt mantra har varit ”det bliiiir bättre”, för tro det eller ej men det blir det! Styrkekram!

  7. Alltså… Vär tvåa föddes när första var 26månader. Nyblivna storebror blev snabbt ett MONSTER. Vi skrek, grät, tog för hårt i armen, bönade och bad, mutade, hotade, tjafsade… Minns en gång när sövningen i vagn tog längre tid än beräknat, och storebror kommer fram till fönstret på insidan och KISSAR på det samtidigt som han ser mig rakt i ögonen och ler. Läste i desperation hur många föräldraböcker som helst. Småningom (läs: 1,5 år) lättade det, mest sannolikt hade det gjort det utan alla böcker också. För 20mån sedan kom trean, de två andra var då 4,5 och knappt 2,5. Första tre månaderna gömde jag bebis i bärsjalen, funkade super för de förstod inte var hen var (”mamma var är bebisen?” Var en återkommande fråga) och allt var lugn och ro. Sedan har de hunnit med två eller tre faser till efteråt. Min poäng med detta långa, pladdriga inlägg är, för det första: been there! Svinjobbigt! All pepp åt er! För det andra: ni gör inget fel! Det är en variant av normalt. Det går över, för eller senare. Och då bleknar minnet av hur jobbigt det var…

  8. Det är supertufft men det blir bättre. Jag kommer ihåg hur många gånger storebrorsan ställde sig och kissade rakt in i soffkudden, här ser ni hur det går liksom, när ni drar hem en liten lillebror och jag inte får vara minst längre. Det är tufft för alla. Du har fått många bra kommentarer redan. Någon tipsade om Barn som bråkar och den rekommenderar jag också, verkligen. Svälj och strunta i de flesta bråken, förklara inte så himla mycket, det är inte lätt för treåringar att förstå. Särskilt inte när de bara vill kasta lego på lillebrorsan. Avled mycket istället. Och titta på bebisbilder när de var små. Titta där hade du den bodyn som bebisen har nu, och här matar mamma dig, du ammade också, osv osv. Sen så nynnade jag väldigt mycket (ibland som en crazy person) ”Fortsätt simma, fortsätt simma” från Hitta Doris. Den hjälper mig fortfarande mycket i det härliga, ibland kaosiga småbarnslivet. Ni är snart igenom, det blir bättre!

  9. Vänninas historia om äldre dottern reaktion till barn nr 2 lät väldigt lik. Den äldre ville att de skulle lämna tillbaka den nya bäbisen. Och nån gång blev det just så att de bar upp bäbisen utan att storasystern märkte och sa att de gav bort henne. Då blev det tystare och mindre tjsfs. Väninnan jämförde också det hela som om din partner en dag bara sådär släpar hem en till person som du aldrig har träffat och säger ”Detta är din nya familjemedlem. Du ska leva med hen och älska hen fastän du inte känner dem”.

  10. Tre barn, som nu är lite större. I flera år så high-fajvade jag och maken om vi hade lyckats ha en middag utan att något barn grät eller skrek… Det låter tragiskt att det kan vara så – men för oss som levde mitt i det så var det livet. Heja er, det blir bättre! (och så blir det värre igen, och så bättre osv…)

  11. Vi fick vårt tredje barn för några månader sen och syskonbeteendet du skriver om kunde lika gärna varit våra äldsta (de är 3 och 7 år). Det tjabbades ungefär från när de slog upp ögonen på morgonen tills de somnade på kvällen, om ALLT mellan himmel och jord. Att få en till bebis (även vårt nytillskott tycker bäst om närkontakt av den högsta graden) var det lätta i sammanhanget… Trodde emellanåt att familjefriden var som borta för evigt. Frågade till och med mormor och morfar hur jag vart mot mina syskon (jag är äldst i skaran) när vi vart små och då fick man svaret; jag var exakt likadan. Tjabbades och retades mest av alla till och med 😱 så med vetskapen om att mina små älsklingar fortfarande kan växa upp till goda och smarta medborgare, fortsatte vi att kämpa med tillsägelser, uppmaningar och kärlek (kan ha förekommit lite rasande föräldrar också vid enstaka tillfälle). Nu några månader senare har det blivit mycket bättre och familjefriden har kommit tillbaka (för det mesta iallafall). Så fortsätt kämpa så länge det känns okej ❤️

  12. Alltså allt Agge sa!!
    Vi hade liknande i somras (dock bara två barn) storebror var så himla himla arg hela tiden och vi undradr var i hela friden det var frågan om. När han får utbrott har vi bestämt att vi stannar i rummet med honom istället för att gå iväg. (I nått försök att skydda lillsyrran) Så säger vi saker som: jag ser att du är arg, oj vad du blev besviken nu, jag ska hjälpa dig, jag klarar detta osv. För att han ska känna sig trygg med att vi klarar ut det och inte själva hamna i kaos där allt blir osäkert och läskigt.
    På ett sätt håll ut (det blir ju bättre) men samtidigt om man bara håller ut och lider under tiden tror jag inte det blir bra. Hitta strategier, gå till en barnpsykolog, se det som en tävling mellan er föräldrar att ej få utbrott, se det som en tillgång (arga barn tar fram det sämsta hos folk och det kan ibland vara saker man gärna vill veta men bara kan bli medveten om när någon blir riktigt provocerad) se det som en utmaning (duh?) osv. Jaja, svamlig kommentar men tror du fattar. Alltså nöj er inte om det känns jättedåligt och fel. Och Läs barn som bråkar (fast den kanske ni redan hittat?)

  13. Det låter fullständigt normalt och jag tror att ni gör ett jättebra jobb. Håll ut, håll ihop och heja er! 💜

  14. Vi fick vårt andra barn i mitten på augusti då vår första son strax skulle fylla 2. Och han betedde sig exakt som du beskriver Morris! Och vi var helt oförberedde naivt nog eftersom han i vanliga fall är så sjukt snäll och lätthanterlig.
    Ville bara säga att nu har det gått lite drygt två månader bara och han blir mer och mer som sig själv. Så det behöver inte vara så långvarigt.
    PS. Min tvååring älskar att läsa Stina Wirséns Vems syskon, då får han säga ” det är ju en DUM bebis” för det står faktiskt i texten. Sen brukar han gulla lite med sin lillasyster 😝

  15. Min sexåring har inget nytt bebissyskon, men väl en tvååring att dras med. Hon deklarerade i förra veckan att ”Du gör allt i mitt liv sämre, mamma”, så flytta hemifrån känns fullt adekvat…

  16. Min då 3-åring var tokarg, hade utbrott och slog fröknar på dagis när han fick en lillebror. Det blev bättre när pappan gick ner 20% i arbetstid och tog ledig fredag varje vecka. De gjorde saker ihop, bara de varje fredag.

  17. Tessan, det sista ”bara och rida ut” är nog det som gäller. Vill ni läsa något, läs Jesper Juul. Han har skrivit fler böcker som är kloka, upplyftande, sunda…

  18. Upplevde jag när vårt andra barn kom, barn nr 1 tjatade o trotsade o tjatade lite till, och jag blev värsta galna häxan som skrek o ryade. Inte mitt stoltaste ögonblick, kändes som jag var världens sämsta mamma… det var en jobbig tid, men det blev bättre…. kanske inte tröstar så mycket just nu men… häng in thär, kämpa på – du är en hjältinna som ens klarar av EN (krävande) bebis!!!

  19. Som snabbt tips innan sova vill jag slänga ut två boktips: no drama discipline och how to talk so little kids will listen (lyssnade som audio, inte tid att läsa hehe).Har hjälpt mycket här hemma, inte minst för att de förklarar så himla bra hur de där små liven funkar! Inte alls som vi vuxna hahaha. Även om jag vet det i teorin, så tyckte jag ändå att min logik borde bita. Men nä, det visade sig att det inte bara var fel nyckel jag hade, det FANNS INGET NYCKELHÅL att stoppa i den än!
    Vi ändrade mycket (typ hälften) av vår strategi, helt emot den intuitiva känslan ibland. Och det funkar! Bättre och bättre. Och när pedagogiken är slut för dagen får vi bryt och gapar 😉
    Kram

  20. Been there, done that. Har tre barn 5,6 och 1 år. När minstingen anlände reagerade de två äldsta genom att börja tjafsa om precis allt och ingenting. Huvudet gick i bitar och jag ville säga upp mig som förälder. Femåringen (då fyra) har alltid haft ett hetsigt humör och det blev inte bättre av att bli storebror. Han blev utåtagerande, öronen hade ingen funktion utan satt endast på huvudet som prydnad osv. Sexåringen som alltid varit känslig förvandlades till dramaqueen upphöjt till hundra och det var gnäll och pip för allt. Det som hjälpte oss var dessa saker:
    * Hitta på massor av saker med de äldre barnen allt från lekland och bio till att ge en klubba, mysa framför tv:n, gå till parken etc och HELA TIDEN prata med bebben som att hen förstår och säga saker som tyvärr älskling du får inte följa med/får ingen klubba/får inte titta på tv du är för liten det är bara för stora barn. Detta gav de äldre barnen en känsla av att vara stora och att bebben inte hade det bäst hela tiden bara för att hen fick mest av mammas uppmärksamhet.
    * Aldrig hänvisa till bebben utan lägga all skuld på oss själva typ skrik inte för bebben sover utan istället skrik inte mamma har ont i huvudet.
    * Leka mycket med storbarnen under ordnade former och såna lekar som kräver lite samarbete dem emellan och där man som vuxen kan vara delaktig fast man vaggar bebben eller ammar typ gömma nyckel, Kims lek osv.
    * Prata massor om hur bra bebben har det med två så fina förebilder, hur hen kommer lära sig allt mycket snabbare än storbarnen eftersom hen har två syskon att se upp till och att hen kommer vilja göra samma saker. Prata i samma veva om när de lärde sig de sakerna, titta på bebisbilder osv. Det kan vara allt från att sitta upp, rulla runt, cykla, skriva sitt namn, äta en banan etc. När bebben sen lärde sig sitta sa vi typ WOW nu vill hen sitta upp för att kunna se vad ni gör.

    Styrkekramar!

    1. Sen kan jag tillägga att nu när trean är dryga året är hen syskonens lilla gullegris. De tävlar om att ta hand om hen, lära hen nya saker osv. Glädjen och stoltheten vi alla delar över vårt lilla mirakel har verkligen svetsat oss samman som familj.

  21. Bit ihop, tyvärr… det bli bättre.
    Om det är någon tröst så varierar vi mellan samtliga ovan nämnda sinnesstämmningar/handlingar/metoder som du nämnt. Och vissa perioder är ooootroligt tuffa!! Men det blir bättre <3
    Min 7-åring ville inte bli stor för han ville inte tappa sina tänder, Han har också velat flytta hemifrån. Det som dom säger i affekt gör ju att en annan gräver ner sig i soffan och gråter på kvällen, men vilket barn säger inte något sådant? 😉
    Stay strong, det bästa man kan göra är ju at prata om det. Vi är många som varit och är där och ibland är det skönt att veta att man inte står själv.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Djupa tankar

Morris stod och betraktade lillbrorsan idag och undrade om han vill ha chips, redo med ett halvätet Pringles i handen. Jag sa att det var superschysst av honom att bjucka men förklarade att det bara är mjölk som gäller för ett tag framöver. Morris grymtade besviket.

-Vad tror du att Kasper tänker? Drömmer han? frågade jag.

-Jag tror den tänker att den vill äta snor, svarade Morris med en övertygelse som bara en 3-åring kan uppvisa.

Och, med ett rejäl dos projicering då den mellanstora herrn mer än gärna gör det lillbrorsan tydligen tänker (JAG VET DET ÄR INGETING MAN VILL TÄNKA PÅ VID MIDDAGSBORDET).

  1. Vi fick en bebis när vår dotter var precis två år och hon tog det på liknande sätt! Hon har alltid varit en känslomänniska sen bebistiden! Är hon arg är hon verkligen det! Ledsen, glad så är hon det! Temperamentstjej! 🙂 Hon kom verkligen in i tvåårstrots delux när vi fick sonen och agerade utåt speciellt på mig! Men hon var verkligen arg och frustrerad! Blev ju bättre så klart men det pågick ganska länge från och till! Men nu är han äldre! Hon är tre och han är 1 och nu uppskattar de varandra mkt! Bråkar så klart men de har roligt tillsammans! Men jag tror på det som många skrev lite överallt att försöka umgås så mkt som möjligt med de äldre barnen! 🙂 din son är troligtvis frustrerad över situationen men kommer vänja sig vid det med! Men det jag kommer ihåg var att det kändes som alla hade storasyskon som verkligen välkomnade sitt lillasyskon och själv hade man en ilsken tvååring 😃

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Halsmandlar, be gone!

I går kom jag och Harpan hem från sjukhuset där han äntligen fått sina stökande halsmandlar och näspolyp bortopererade.

Jag älskar ju sjukhusmiljöer eftersom 1. de är fascinerande 2. alla med vårdyrken är så otroligt trevliga, på det där riktiga, varma sättet. Jag har nog haft tur som nästan uteslutande har mött fantastisk personal på sjukhus men å andra sidan har jag tack och lov inte behövt besöka så många. Men ja, även detta besök blev ett riktigt energitillskott för mig. Tack Huddinge!

Hur som helst var medelåldern på vår avdelning cirka 193 år, så Harry och hans jämngamla medpatienter utgjorde nån slags flock av socialiserande vårdhundar. 

Gamlingarna kluckade av förtjusning när ungarna rusade fram i korridoren och dansade framför akvariet. 

Harpan har återhämtat sig nästan lika snabbt som Malte gjorde efter samma operation och kvittrar nu med en något ljusare röst. Helt plötsligt kan han även säga ”mjölk” och inte ”m-jök” som drycken hittills uttalats. 

Harry applåderar Huddinge sjukhus

Fett nöjd. 

Nu ska jag kolla på kirurgiklipp på Youtube. 😍

  1. Hej! Jag misstänker starkt att min son också har förstorad näspolyp. Jag skickade in en egenremiss och har nu äntligen blivit kallade på undersökning. Jag undrar om du vill berätta hur en undersökning går till? Jag förstår att läkaren gärna vill titta i näsa och hals, men hur får man en obstinat 2,5-årig utbrytarkung att gå med på det? Eller kan läkaren operera endast på föräldrarnas information?
    Tack!
    Mvh Mammasomhoppaspånågotmindresnorochlitebättrenattsömn

  2. Men åh! Berätta mer! Hur insåg ni att något behövdes göras? (För alla barn), jag väntar på kallelse till öron näsa hals, åt min son. För jag har en känsla av att allt inte står rätt till med hans polyper halsmandlar och allt vad det heter. Vad såg ni får tecken? (Kanske samma som min sons, så jag blir lite klarare i alla funderingar) ❤️

    1. Han snarkade och dreglade väldigt mycket, lät ”tjock” i halsen och ville bara äta mjuka saker som banan etc. Men eftersom Malte hade gått igenom samma sak (fast i hans fall var det lite värre med dålig sömn och stor trötthet) så såg vi tecknen lite tidigare på Harry. Det var faktiskt ni läsare som tipsade mig om att kolla Maltes mandlar etc när jag skrivit ett inlägg om sömnstrulet och matvägran. Han opererades när han var 3 år och sen dess har han mått bra! Lycka till!

      1. Åh tack! Har misstänkt exakt samma sak med min son! 4 år. Har nu fått en läkartid och håller tummarna för att dom ser det vi ser! Tack för svar!

  3. Skönt att det gått bra! De är fantastiska på Huddinge!
    Vår yngsta gjorde en total ”skrapning” när han var 1,5. Inga mer sömnapnéer, snarkningar och knappt några förkylningar. När vår son hittade en Bobby Car samma eftermiddag som operationen så fick resterande patienter och personal hålla undan i korridoren där han svischade fram i sitt söta lilla landstingsnattlinne:)

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..