Om vi kunde trolla

… så skulle vi göra det nu. Vi skulle sitta hos dig, ge dig den fetaste kramen och be dig berätta, från början till slut.

Vi skulle torka av diskbänken, röja upp i badrummet och slå upp fönstrena för vädring. Sen skulle vi se till att du fick nåt riktigt att äta, att du fick duscha ifred och låta det ta tid.

När ditt barn har ätit skulle vi bädda ner det i vagnen och gå ut och bara vandra i timmar, medan du sover den där efterlängtade sömnen med vetskap om att det är hellugnt att göra det. Vi vet hur din kropp värker just nu.

På vägen tillbaka skulle vi köpa hem färska tulpaner, fint schampo och allt det andra du prioriterar bort nu för tiden men som ändå gör dig glad. Vi skulle se till att baxa hem tunga blöjpaket och bunkra välling.

Vi skulle omge dig med inspiration, asgarv och hopp mitt i tröttheten. Vi skulle sätta föräldrafilter på alla fluffbloggar och katastroflöpsedlar. Vi skulle sätta en torped på att tysta de i mediavärlden som bygger upp ett föräldraideal. För vi behöver inga ideal, vi behöver få vara som vi är.

När vi kommit hem kan du få sova lite till, bara för att få känna känslan av att kunna somna om.

När du vaknar kommer det att kännas bättre. Vi lovar.

  1. Sara skriver:

    Läste det här inlägget första gången när hon var 1,5 månader och jag var i stan själv för att köpa en present. Började gråta bland allt folk och var så oändligt ledsen för hur allt var och hade varit. Båda var lediga men det hjälpte inte hur mycket avlastning jag än fick, var deprimerad och utmattad. Mår nu bättre, hon är 6 månader och senaste 2 månaderna har varit relativt bra. Men så kommer en utvecklingsperiod som är så jobbig så jobbig, allt kommer tillbaka och jag känner mig så ärrad och skadad inuti. Det är SÅ tufft och omgivningen känns som fiender efter alla oförstående kommentarer. Fliken tröst i er blogg ger mig just tröst och nu sover hon, för första gången idag och jag är livrädd för att hon ska vakna. Bara lite mer vila snälla liksom, vill bara läsa och sänka axlarna från öronen en liten stund till. Kram till er och alla som kämpar.

  2. Thilde skriver:

    Jag skyller på mina gravidhormoner, men att läsa det här inlägget fick mig nästan att börja grina för jag blev så rörd. Dottern är nu snart 1 1/2 halvt och livet är så oändligt mycket lättare men någon gång under det första halvåret hade jag verkligen verkligen önskat att ni kunde trolla. Tack för att ni finns!

  3. L8 skriver:

    My – Jag var också deppig efter första, i tre månader. Jag hatade inte men jag var rädd för henne, rädd för vad hon skulle kräva av mig nästa gång hon pep och att jag inte skulle räcka till. Ofta vågade jag inte titta på henne för jag var rädd för vad jag skulle känna då. Gick runt och grät mest hela dagarna, eller ofta var det lugnt fram till 14-tiden, då kröp paniken över mig. Det som hjälpte mig Mycket (förutom att det mesta blir lättare med tiden), var att regelbundet komma ut på aktiviteter, träffade ett gäng föräldrar där det var ok att klaga eller bara vara helt tyst för den delen om man var sjukt trött. Hon är 3,5 år nu och jag börjar fortfarande gråta när jag tänker på det. Med tvåan som nu är 1 år gick jag till psykolog från början och kunde mota Olle i grind so to speak. Hon hjälpte mig nästan mest med att bearbeta det som hänt förra gången och det dåliga samvetet jag hade för att inte räcka till med stora nu. Andra är lättare generellt tror jag, och vem vet, du kan ju faktiskt slippa ett kolikbarn med nästa upplaga och kunna få njuta av större fläckar. Kanske sätta ettan i förskola så mycket som känns ok för att få lite jämförelsevis lugn och ro, om tvåan prickar sovstunder då vore det ju inte helt fel 🙂

  4. Gud vad underbara ni är! Jag ÄLSKAR er! Tack för att ni finns <3

  5. Elin skriver:

    My! Vilka olika perspektiv man har! Jag har många runt omkring mig som har haft svårt att få barn, och har själv insett hur vanligt det är. Och hur glad jag är för mitt barn och hur man aldrig ska ta saker för givna. Jag säger absolut inte detta för att göra dig tacksam, du har det skittufft, men jag har förstått hur smart det är att liksom skaffa barn medan man fortfarande kan. (Om man vill ha barn alltså). Man tror att det ska funka till 40, kanske 42, och blir ledsen när det plötsligt verkar vara för sent vid 35. Flera som jag känner har blivit uppmuntrade av läkare att försöka tillverka barn nummer två så snabbt som möjligt efter ettan, för att väntar de ett år blir det nog inget. Så – hade jag sett dig på stan om något år med två små hade jag bara tyckt att du var en smart tjej (med en smart man), som gjorde slag i saken direkt efter första. De som kallar er slarviga – de kanske bara är avundsjuka? Hoppas att du kan försöka se det så framöver! Ingen har rätt att lägga sig i ert liv på det sättet.

    1. My skriver:

      Elin: Oh tacksam är jag. Oerhört tacksam. Min kropp är frisk och jag vet att det finns massor med människor som inte kan men vill få barn och här har jag lyckats med konststycket att (mest troligt, det är ju inte klart än) få till två (och tre graviditeter hur det än slutar). Första kämpade vi ett tag för att få men jag hatar fortfarande att vara gravid (den första graviditeten var en låååång plåga rakt igenom) och jag är inte speciellt kär i bebisar (jag är för beroende av att vara ifred ibland) men tacksam är jag. Jag är en sådan där som kan vara både tacksam och irriterad på samma gång men det syns absolut inte i den text jag skrev ovan!

      Jag ville ha två innan 30 och nu får jag det (om allt går bra). Hade dock inte planerat två på två år 😛 Jag, som du, förstår att barn inte är någonting man bara skaffar när man känner för det – gemene man vet inte det och uttrycker sina åsikter baserat på sådan okunskap. ”Smartare att vänta”, ”Hur ska du orka?” osv, osv. Den bästa är ”Men nu får ju inte XX tid med sina föräldrar”. En abort är uteslutet just pga vetskapen om att det inte alls behöver bli en till bebis om vi väntar. Någon mening med detta måste det vara MEN fy fan för det ändå!

      Vi har tur som har fått en men gud så tungt det har varit och är. Vi har än mer tur som är på g att få två men usch så tungt det kommer att bli – så in i dödens tungt!

      Tack för dina ord! Du vände absolut på många tankar!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..