Och så lite allvar

Har man vuxit upp med en mamma som alltid varit missnöjd med sitt utseende så känner man igen sig här. Min tanke med att publicera den här länken är inte att du ska känna att du gör ännu en sak ”fel” (om du nu suckar åt sin kropp inför dina barn etc). Tanken är att du ska läsa och känna dig peppad att bryta mönstret.

Ikväll är det många som börjar semestern. Låt denna semester bli en då du skrattandes och frustandes kastar dig i sjön och leker med dina ungar i stället för att tveka inför att ta på dig badkläder. Jag sälade runt i böljan här om veckan, trots att jag inte ser ut som Miranda Kerr, nånstans.

Och jävlar vad kul det var.

  1. Åh, det här är så viktigt och bra! Även om min egen mamma aldrig har sagt att hon själv är tjock har hon under hela min uppväxt visat ett så tydligt förakt för alla överviktiga att det påverkat min syn på min egen kropp enormt mycket. Nu jobbar jag verkligen på att ändra synen på min kropp, men ack så svårt det är. Fast det måste göras, för jag VÄGRAR föra över samma kroppsnojor till min egen dotter. Hon är värd så mycket mer än det.

    1. Vad bra att du säger att ”det måste göras”. För det håller jag verkligen med om. En del saker bara måste man göra hur svåra de än är. Bra sagt! /s

  2. Så viktigt inlägg. Jag ska skita i mammakilona i sommar och plaska runt med dottern. Som alla somrar. Men i år ska jag inte bry mig om dallret. Har någon problem med det är det deras huvudvärk. Vi är alla fina och lika mycket värda. Oavsett vikt och utseende.

  3. Tack för påminnelsen! Texten fick mig att tänka efter och inse att min mamma aldrig (vad jag minns och vet) kommenterat sin egen eller andras vikt eller utseende! Vet inte hur hon burit sig åt men under min uppväxt har hon alltid fått mig att känna att jag är bra hur jag än ser ut eller är. Nu försöker jag göra detsamma för mina barn men det är fasen inte lätt!!
    Ett ”problem” är mina barns farmor som visserligen själv sagt att man inte ska prata vikt och utseende inför små tjejer (tydligen är det ok inför små killar?) men som ändå gör det. Svärmor är missnöjd med sin vikt och jojobantar med GI när hon tröttnar på sin degiga mage. Innan hon slår slag i saken så är det evigt pustande, suckande och kommentarer om hur hennes kläder är för små, fula, avslöjande. Hon nyper sig i magen och kommenterar.. Detta resulterade för en tid sedan att min femåriga dotter sa något i stil med ”den tanten var lika tjock som farmor”. Nä, det är INTE det jag vill att min lilla tjej ska gå och fundera på eller ens reflektera över!

  4. Bra inlägg, så sjukt viktigt! Kände igen mig själv helt och hållet i texten då jag har vuxit upp med en mamma som lagt (och lägger) så mycket vikt på just ens kroppsform. Aldrig att jag vill överföra det till mina barn, degmage eller inte!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..