Mamma är tapper

Om det är nån som undrar vad Maltes mamma har gjort i helgen så är det bara att glo på bilden här. Jag var egentligen inte så mycket starkare idag och framför allt inte när ättelägget skulle hämtas vid fyraknycket i eftermiddags.

Innan jag gick hann jag tyvärr se mig själv i hallspegeln. En krum, darrig och lakansvit skapelse nyss uppstigen ur Discoverys träskmarker tittade slött tillbaka med den håglösa blick som endast en episk rännskita kan ge. Tjo faderullan, vad festligt det ska bli att hämta 13 kilo ilsket kött just idag, tänkte jag, inte.

Långsamt hasade jag mig mot förskolan, stirrade ner i trottoaren och bad en bön om att 1. slippa eh, möka ned mig 2. slippa möta nån jag känner 3. slippa en långdragen hämtning.

Inne på förskolan var Malte glad och dansant. Han stormade mig i hallen för att sedan rusa runt, runt med några leksaksbilar. Tänk er den lilla ekorren och hans nöt i Ice Age så har ni bilden. Jag stod tålmodigt kvar i mina blå plasttossor och försökte som vanligt vänta ut den lille gynnaren men svetten började lacka lite för mycket för att det skulle kännas helt bekvämt att vara tålmodig.

Så jag tog helt enkelt av honom bilarna med myndig och pedagogisk stämma. Och då, of course: dagishallen förvandlades till Dramatens stora scen och Malte gav allt han hade i rollen som den missförstådda. Det kastades, sparkades, klättrades, tjöts och luftboxades. Själv sjönk jag bara ihop på bänken, vid det här laget luttrad som en italiensk fotbollspublik.

När jag såg mig omkring pågick det likadana utspel lite runt om i hallen. Leo spottade och fräste över att behöva understå sig att ha overall, Tuva slet sin syster i håret och när trillingpappan äntligen klätt på unge nummer tre hade unge nummer ett krängt av sig stövlar och strumpor och börjat gå mot dörren.

Då hände det som lyckligtvis händer varje dag i förskolehallen. Vi päron log igenkännande, skakade på våra huvuden och började flabba åt att alla faktiskt går igenom samma situationer. Sen hjälptes vi åt med att få rätt mössa på rätt unge och rätt unge i rätt vagn. Och hem kom i alla fall jag och Malte till slut, utan bajskatastrofer från någon av oss.

Årets bragdguld.

  1. när man är i det skick du beskriver kan man ringa till Förskolan och be dem leverera påklätt barn till grinden utanför byggnaden. Skräm dem med smittorisken du medför om du skulle kliva innanför dörrarna.

  2. Fru M skriver:

    Tack! Tack för att ni är en fantastisk kontrast till alla ”gulliga och perfekta” bloggar. Tack för att ni visar hur livet med småbarn faktiskt är. Att ni visar den verkliga sidan av det, hur man svettas å våndas å kånkar å sliter å kämpar (och stundtals blir gaaaalen på sin åkomma!) Tack för att ni får mig att känna mig mindre ensam i mitt underbara jobbiga föräldraträsk, tack!

  3. Stina skriver:

    Fy fan vad jag garvar!!! Igenkänningsfaktorn är skyhög.

    Jag tror att jag lånar (snor) uttrycket ”ilsket kött”, ifall det är ok. En beskrivning som mer än väl stämmer även på min lilla gulleplutt, som jag är inne i den rosa bubblan och bara myyyser med… Eller hur det nu är man förväntas säga, för att inte verka som jordens avskum och värsta mamman i världshistorien.

    TACK Hormonen och Hemorrojden! Den enda träning min degiga hängbuk överhuvudtaget får är när jag sitter och krampar av skrattattacker vid datorn.

    Möka ner sig… Fniss…

  4. Johanna skriver:

    TACK. Jag grät och skrattade om vartannat, och gör så även nu när jag läst klart. Min avkomma på två år ballar ut sådär åtminstone fem gånger dagligen- givetvis alltid vid hämtning på dagis. Det kommer sådana känslostormar hela tiden, för allt och inget, och det är såå utmattande. För oss båda. Senast var imorse hos tandläkaren då utspelade sig en episod av gallskrik, sparka, bitas, kasta snutte, tutte och docka, göra ostbågen och klädvägra- från att vi anmälde oss i kassan till att vi gick därifrån. Alla tittade, någon suckade, en annan skrattade och de andra tittade bort. Önskar att ni varit där då, för min skull alltså. 😉

  5. Wow, vilken fantastisk text! Att referera till sitt barn som”13 kilo ilsket kött” är ju så befriande. Nu hoppas jag ju så klart att du kryar på dig men det var länge sedan jag skratta så mycket åt ett blogginlägg.

Lämna ett svar till Fru M Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..