Om att känna sig otillräcklig

Här är något jag tror att du behöver läsa. DN publicerade nyligen den här artikeln om hur viktigt det är att prata med barnen redan när de är spädisar. De behöver höra föräldrarnas röster, känna att de är en del av flocken och ”föräldrar som pratar mycket, engagerat och kärleksfullt med sina barn får barn med större intellektuella möjligheter än de som inte gör det.”

Det är förmodligen alldeles sant. Men så kom jag att tänka på hur det var hemma hos oss när Malte bara var några få veckor och förlossningsdepressionen hade flyttat in. Jag tystnade.

De första månaderna som mamma hade jag gått ifrån att vara en bubblig, babblig tjej till en som inte ens hade radion på hemma. Ibland sjöng jag för Malte, men inte jätteofta och mest när han skulle sova. Under blöjbyten, matningsstunder och promenader var jag allt som oftast tyst.

Det var härliga Kerstin på BUP som sedan förklarade för mig att när man går in i en depression så sker framför allt en sak – man tystnar. Så Kerstin rådde mig att i alla fall ha musik på under de dagar som var mörkast, bara för att lätta upp lite.

Hade jag läst den där artikeln under perioden när jag var som mest sårbar hade jag känt mig ännu mer misslyckad som mamma än jag redan gjorde. Här kom ytterligare en grej, ett rön, en bunt fakta, att förhålla sig till. Att sen Maltes pappa pratade precis som vanligt med oss båda hade jag tydligen inte vägt in. Jag kunde helt enkelt inte värja mig.

Så till dig som är nybliven mamma och befinner dig i det sköra, hudlösa stadiet när alla ord och åsikter träffar dig som ett pilregn, kan jag bara säga att snart, snart är du stark igen. Även fast du inte tror det nu.

Jag, som varit nere på botten och skrapat, blev åter mitt babbliga jag som visslar och nynnar och svamlar och dansar hemma. Som skrattar så jag kiknar, som har kraft att trösta andra och som har hittat mig själv igen. Och Malte, han sa senast idag att ”dessutom är vintern så mild i år”, så nån intellektuell underutveckling behöver jag nog inte oroa mig för.

Kom ihåg det här när du känner dig otillräcklig, för det är du inte.

 

  1. Susanna skriver:

    Det ante mig att det kunde hjälpa att gå in och läsa er blogg en stund. Är en mycket trött och otillräcklig mamma ikväll. Men nu lättade det. Lite av den risiga känslan sipprade ut med tårarna när jag läst inlägget.

  2. Anna skriver:

    Tack för att ni skriver om det här. Jag önskar att jag hade läst det här för tre år sedan. Usch, får rysningar när jag tänker på det, men blir också varm i kroppen över den hjälp jag erbjöds när jag till sist öppnade upp mig på BVC och berättade hur jag mådde. Som en hoppborg som blåstes upp i form av vänliga, kompetenta, starka själar inom BUP, vårdcentral och BVC som fångade upp mig och hjälpte mig ur det.

  3. Skriver som så många andra här.. Varför läste jag inte det här för tre år sedan när jag var nere på botten efter att sonen föddes. Fick en dotter i augusti och jag har ramlat ner igen men denna gång försöker jag bromsa så mycket jag bara kan på vägen men attans vad svårt det är. Försöker försiktigt klättra upp och komma tillbaka. Trodde att jag skulle klara det utan att ramla den här gången men nej… 🙁 det är så jäkla tufft och jobbigt vissa dagar. 🙁 tack för en bra blogg!!

    1. Missan skriver:

      Jag fick också depression även med andra barnet. Vissa saker är lättare med andra barnet, men belastningen ökar… För mig blev det nödvändigt att äta antidepressiv medicin i ett år. Ett av de bästa beslut jag har fattat, trots att det var ett svårt beslut att ta. Önskar dig stort lycka till och hoppas att du mår bättre snart!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..