Från Hidden Mothers till… ja, vaddå?

Det har ju hänt lite på mammaidealsfronten sen Krita, även om det ibland inte känns så. I porträttsammanhang har följande hänt: vi har gått från…

hidden mother

… 1800-talets smått surrealistiska och bisarra sätt att plåta mor och barn… (Modern täcktes över för att bebisen skulle bli så skarp som möjligt på fotot. Bilden kommer Retronaut där det finns fler foton på denna, eh, stört läskiga företeelse som kallas Hidden Mothers.)

Till…

mama nr 5 2011

… jävligt unhidden mothers. Det känns som ljusår mellan bilderna.

Men så bläddrar jag i ett gammalt exemplar av Cecilia Hagens Mamma bit för bit från 1987. Man kan väl säga att den motsvarar all dagens mammamedia med bloggar och magasin, minus modet och LIFESTYYYLE. Hon skriver (med humor och ironi) om hur det är att bli mamma, samt jämför med generationerna före henne.

Och då känns det som att det inte har hänt ett skit. Idag, precis som i boken från 80-talet, rör sig ungefär samma saker i mammors huvuden som det alltid verkar ha gjort. Det är klassikerna stress över krav på städade hem och god mat samt det dåliga samvetet om hon ser till att göra saker för sig själv då och då.

Så nu undrar jag om vi har några äldre läsare som vill berätta om hur ni tycker att synen på mammarollen har förändrats genom åren? Och ni yngre får gärna fråga era egna eller andras mammor och kommentera nedan.

Trevlig helg!
/Maltes mycket nyfikna mamma

  1. Lina skriver:

    Min farmor har berättat att hon stängde in pappa i rummet intill köket för att hon var tvungen att ha maten klar för arbetarna på gården. Det låter rätt långt ifrån min verklighet, men acceptabelt på 50-talet…
    Sen det här med barnsäkerhet. Spjälsäng hade inte farmor så hon brukade sätta en extra bräda på växasängen på ett ganska osäkert sätt. (Hon demonstrerade när vi hämtade min pappas växasäng till våra barn!) Sen var de unga när de började skaffa barn och tänkte inte ”självförverkliga” sig själv efter barnen utan barnen var 5 eller 6 år när de fick syskon.
    När mamma föddes sex veckor för tidigt (också 50-tal) fick mormor först inte se bebisen för att hon inte skulle fästa sig vid den om den inte överlevde. Morfar hade dock fått se mamma genom ett fönster (han riskerade tydligen inte att fästa sig så) och beskrev mamma som den allra finaste av bebisarna i det där rummet på andra sidan!
    Så visst har vu gjort framsteg!! 🙂

  2. NG skriver:

    När jag blev gravid och pratade med min mamma så sa hon som om det vore en självklarhet att första halvåret så kommer det bara vara jag och bebisen i en slags symbios och pappan kommer inte ha så mycket med bebisen att göra, och därför kommer han att känna dig utanför. Det här lät jättekonstigt i mina öron, men när jag tänker efter så var min pappa aldrig särskilt involverad i omhändertagandet av oss barn och än idag har jag svårt att vara mig själv när jag är med honom, vi har höet enkelt inte den relationen. Min man däremot är rädd att han inte ska få tillräckligt med tid med barnet och han vill vara involverad i allt. För honom är det superviktigt att dela lika på föräldradagarna etc, så det har nog ändrats lite om jag ska gissa

  3. Anna skriver:

    När sonen på 2,5 fick ett typiskt kris-utbrott sa min mor: ”Jag kan inte minnas att du var så här!” Det lär nog mest bero på att man glömmer det som är jobbigt efteråt, för sååå snäll var jag nog inte…

  4. julia skriver:

    hidden mama påminner om när passbilden ska tas. Så skramlar polistanten/fotografen med leksak i fiskespö framför näsan på barnet i knät som man krampaktigt håller i blint bakom plastskärmen som hålls upp som en mur.

    1. Exakt! Mina tummar syns ändå på Maltes passbild, ett skönt litet minne från en svettig situation minns jag.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..