Harry, mjölkstas och varmkorv

Ja, den 4 mars klämde jag alltså ut Maltes lillebror under en fullkomligt vidrig förlossning. Men mer om alla saftiga smärtsamma detaljer senare, hehe.

På grund av mitt höga blodtryck (havandeskapshelvete) fick vi inte komma hem förrän igår och efter sex dagar i cellblock C på Karolinska kändes det som ett studentutspring.

Medan Tessan reser long-haul med sin familj har jag och min familj idag tagit sig till korvmojjen 200 meter bort. Det tog också sin lilla tid. Och vi glömde också grejer, bland annat icke glömbara saker som Harrys nappflaska. Som det dock bara var att kuta hem efter. Eller inte jag alltså, det fick Magnus göra. Här kutas ingenstans på ett bra tag, känner jag. Medan Malte sänkte två kokta med bröd satte jag mig plågsamt ner bredvid och blinkade yrvaket i vårsolen, helt groggy av feber och frossa.

Jag har fått så kallad mjölkstas medan jag försöker lägga ned amningen och det är inte skönt. Hade med lätthet fått jobb på Hooters nu men det känns liksom sekundärt när man mår så dåligt av att amma att man inte vet vad man ska ta sig till. Trots min hemska historia av amning tar det ändå emot att bestämma sig för att sluta, innan man knappt hunnit börja. Det var ett tufft beslut att ta men det är i alla fall bättre att göra det nu än innan psyket rasat helt, tänker jag.

Apropå varmkorv så sammanfattade min kompis Jenny (undersköterska på en förlossningsavdelning) för övrigt hela amningsgrejen på ett väldigt (för mig) trösterikt sätt: ”Ett barn känner av hur man mår när man ammar. Tänk dig att äta en riktigt fin middag, men med ett sällskap som mår dåligt av att du är där. Då tar jag hellre en varmkorv med någon som trivs med det. Bröstmjölk är toppen, men det är närheten som räknas!”

Hormontårar på det. Nu tar jag en Alvedon och sover medan jag kan.

  1. Anna skriver:

    Det här var precis vad jag behövde läsa just nu. Sonen är inte ens en vecka och amningen var helvete från start. Nu ligger jag med 38,9 i feber pga mjölkstas fjärde dagen i rad. Vi kan lugnt konstatera att jag börjar brista psykiskt. Jag har ännu inte kunnat gosa med pojken utan att vara spänd som en fiolsträng pga ständigt ömmande bröst och funderar på om det är värt det – att avstå närheten så att han ska få amma. Utskrivet så här ser det ut som ett så lätt val, men det ligger många timmars desperat gråt och skuldkänslor bakom att ens inse att det är så. Nu har jag (efter att ha läst ditt inlägg) beslutat att fortsätta delamma i två dagar, sen kommer BVC på hembesök och då ska vi snacka flaskmatning. Jag känner mig så lättad! Tack!

  2. J skriver:

    Stort grattis till lillebror! Och vilken bra kommentar din kompis kom med, håller verkligen med!

  3. Mary skriver:

    Jag är trebarnsmamma och barnmorska…första barnet-amningen ett helvete rent utsagt, gav upp efter ngn månad och mådde så sjukt dåligt över det, andra barnet-fungerade lite bättre men även där, gav upp och kände mig som världens sämsta…när jag sedan kom tillbaka från fl så har jag varit extra noga med att aldrig lägga in värderingar ang amning, vi vet att det är det bästa för barnet men det vet alla, viktigare att tänka ”mår mamma bra mår barnet bra” Närheten och anknytningen är A och O och där har även partnern stooor betydelse

    1. Hurra! Tack. Tänk så många hjärtan du lättar nu av din (och alla andras) kommentar!

  4. Erika skriver:

    Grattis till den lilla nya! Fina namn tycker jag

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..