Snälla bebisar och avundsjuka

När vi fick Mira för drygt fyra år sen hade jag i ärlighetens namn knappt varit i närkontakt med bebisar med undantag för min brorson som jag träffade redan på BB.

Jag visste alltså inte riktigt vad som väntade, men hade köpt det folk yrade om med hull och hår: bebisar bara sover och äter och är allmänt lyckobringande och fantastiska.

Och så kom Mira och kaoset och koliken var ett faktum. You know the story.

Knappt tre år senare var det dags för rond två. Morris landade och historien upprepade sig. Kolik, skrik och panik. You know the story.

Så, sett till egna erfarenheter är spädbarn något vansinnigt krävande och prövande på alla plan. I stort sett noll mys de första åtta-tolv veckorna. Så, det har på sätt och vis varit svårt att förstå att det faktiskt finns exemplar som inte är små vrålande kroppshyddor som bor på ens egen kropp. Det känns lite som enhörningar och vättar och….[insert valfritt sagoväsen].

Men, nu har jag sett det nära håll inte bara EN utan TVÅ gånger. Två av mina närmaste kompisar har fått riktiga mönsterbebbar. Alltså filmstjärnebebisar. De 1. sover 2. äter 3. bajsar 4. sover 5. jollrar lite 6. sover 7. äter 8. sover 9. somnar själv och sover 10. sover 11. skriker inte.
PÅ RIKTIGT! JAG SVÄR! Det är O.T.R.O.L.I.G.T!

Nu är jag en stark motståndare till att använda adjektiv som rubriken här antyder i just detta sammanhang – ”snälla” bebisar låter ju ärligt talat rubbat – det skulle ju innebära att det finns dumma/elaka diton och det känns ju skevt. Men, låt oss kalla dem okrävande och herrejävlarjaggåravpåmittenvadkrävande.

Och kommer det sig som så att man har fått ”utmaningar” i form av två herrejävlarjaggåravpåmittenvadkrävande så är det med förundran och – wait for it – avund, som jag ser på dessa älskvärda små ljus till avkommor.

Jag vet att det är ocharmigt med avund. Det är ju till och med en freaking dödssynd om man är lite religiöst lagd. Men det är frosseri också och jag drog just i mig en halv påse Riesen, så jag har tabbat mig på flera punkter redan ändå.

Mina kompisar vittnar alltså om saker jag aldrig har upplevt – inte ens i närheten. Att inte omges av bebisskrik en stor del av all vaken tid. Att överväga att väcka genpoolen efter fem timmar för att amma. Att rulla runt med en barnvagn utan hysteriska protester. Att kunna lägga ifrån sig sin spädis utan att hen vaknar. Att ha så mycket ledig tid på dagarna att man funderar på vad man ska göra. Att alltså kunna bajsa, duscha, måla naglarna, läsa tidningen, instagramma, äta lunch und so weiter.

Nu, med drygt ett års distans kan jag garva åt det och förundras över vilket sabla lotteri det är. Och trots att jag unnar mina vänner all världens tur och välgång är det fortfarande en sorg över att inte ha fått uppleva en mysig och hyfsat harmonisk bebistid.

  1. Gammalt inlägg, men jag känner igen mig så väl! Har en snart 10-månaders här hemma som är SÅ krävande och varit sen start. Alltid missnöjd, gnäll och skrik. Sovit/sover dåligt, vill alltid bli buren, gråter & skriker så fort jag lägger/sätter ner henne, tar timmar att få henne att somna både på dagarn och nätter, hatat vagnen till att kunna somna i den till att inte sova längre eller ens vilja sitta i den längre än 20 minuter, hatar att sitta i matstol, skriker i bilstolen (om hon inte somnar), leker inte själv, vill inte ha vanlig mat, ler men skrattar inte (skrattade första gången vid 9 månader och efter det typ 2 gånger) somnar aldrig när vi är iväg. Skriker om vi försöker äta eller fika ute/hos andra. Jag är så satans avundsjuk på andra människor. Utöver ett krävande barn så ville hon inte ta sig fram i gåstol eller krypa förens typ nu, så har varit avundsjuk på det också och hoppats på att det skulle bli bättre när hon kunde röra sig själv. Det blev det inte. Jag är så trött, ledsen och utmattad. Varit sjukskriven med kuratorskontakt, antidepressiva och ångestdämpande. Jag orkar inget, har ingen aptit och tappat lusten för allt. Som sen leder till dåligt samvete, såklart.
    Hur kan man skaffa fler barn? Alla säger att det är värt att slit, men jag undrar när man känner det?

    1. Anna skriver:

      Jag lider så med dej!
      Har du läst om high need babies?

      Många kramar till dej

  2. Emma skriver:

    Känner så väl igen mig! Vilken chock det var att få en kolikbebis som var allmänt missnöjd jämt det första halvåret. När det var som värst skrek hon mellan kl. 20 och 03 på natten. Utmanade! Både fysiskt för att inte tala om psykiskt, känslan av att inte kunna trösta sitt barn.
    Vagn var det inte tal om, hon var alltid på mig, även på natten när vi sov. Nu är vår bebis 10 månader och jag har precis slutat få hjärtklappning när hon skriker (stressen att inte kunna trösta sitt eget barn höll i sig bra mkt längre än koliken i sig).
    Det har visat sig att hon är en väldigt glad prick och jag kan fnissa åt att jag frågade på BVC om de trodde att jag alltid skulle ha ett argt och ledset barn.
    Känner mig inte avundsjuk men väldigt frustrerad över de med mindre krävande bebisar som inte verkar inse hur bra de har det, och de som förutsätter att vi föräldrar med mer krävande bebisar gör något fel . Fy på er!

  3. anakin skriver:

    #Tessan: egentligen vet jag inte riktigt. Men hsp (högkänsliga) barn blir väl generellt empatiska och insiktsfulla. Och i ‘Trotsboken’ beskrivs ju ‘extra besvärliga barn’ som generellt intelligenta, humoristiska och empatiska. Sen är ju alla individer förstås. Men att t ex Mira och Morris är fantastiska vet vi ju redan 🙂

  4. Herre….vad jag känner igen mig! Min unge är som ”dina” och mina vänners är som ”de andra” du beskriver! Att det finns barn som faktiskt sover hela natten och inte har ett temperament likvärdigt med en tjurhaj är för mig heeela freaking unbeliveble! Helt sjukt hur barn kan vara så olika. Ställt mig frågan många gånger vad vi har gjort för att förtjäna detta men vi ska väll prövas för att komma ur det starkare helt enkelt..? Tråkigt bara att man känner sig rädd för attev skaffa syskon med risk för att historien skulle upprepa sig. ??

  5. anakin skriver:

    #Malin: Herregud! 2 high need! Det var min mardröm. Jag lider verkligen med dig! Du får i min bok skriva vilka nedsättande kommentarer du vill om dina barn – gud vad jag förstår behovet av att ösa ur sig! All min kärlek till dig, och till er andra här i tråden. Och kom ihåg att high need barn blir fantastiska när de blir stora. Minns det. <3

    1. Nu börjar jag (Tessan) typ grina. Sitter och räknar ner timmarna till Johan kommer hem efter 1,5 dagar på vift. Tänkte faktiskt fråga om nån vet om det finns några ”kännetecken” för high need-ungar som äldre?

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..