Att ge ett barn vad det behöver

Jag har precis nattat Morris och Mira. Samtidigt. Det var en 48 minuter lång fars i sig och kan komma att dokumenteras i ett separat inlägg inom kort.

Men Morris, Morris, den lilla vildungen. Tio kilo kompakt, älskvärd ångvält. Alltid en utmaning att natta.

I slutet av sommaren hade vi två mirakulösa veckor. Morris protesterade inte när vi la honom i spjälsängen och under dessa 10-14 dagar kunde vi natta honom genom att sitta intill och klappa honom mellan spjälorna.

Sen kom en förkylning, en fas, tandsprickning, förskolestart och ännu fler tänder. Och Morris var med ens tillbaka mellan mig och Johan, inte sällan ovanpå någon av oss.

Många menar att man inte ska vänja bebisar vid att sova på/intill en. I vårt fall skulle jag säga att vi aldrig vant av Morris från att göra det.

Sedan förmiddagen den 26 april 2014, då Morris ålade ut ur min livmoder, har han visat tecken på ett omättligt närhetsbehov. Under våra 48 timmar på bb kunde vi lägga ner honom i babynestet en gång. Det var en kvart innan vi skulle åka hem. Dessförinnan låg han i någon av våra famnar, dygnet runt.

Sedan var han i kontakt med någon av våra kroppar (mest min) i stort sett konstant. Vagn var 100% omöjligt, han skrek sig hysterisk så fort vi försökte. Bärsele är på många sätt toppen, men alla ni som också haft en situation där det inte finns några alternativ, vet att det är frustrerande, tungt, svettigt och begränsande. Och helt ljuvligt mysigt emellanåt.

Nu är Morris 1,5 år. Vagnen funkar sen 8-9 månader och bilbarnstolen godtogs när ettårsstrecket passerades. Nattningarna sker dock fortfarande allt som oftast på samma sätt som när han kom till världen. Det bökas, ålas, stökas och grymtas, men vill slut somnar han på mitt eller Johans bröst, fastklamrad som en liten koalabjörn.

Det är svinjobbigt ibland. Och megamysigt ibland. Vi har fräst och svurit och mumlat om metoder, men aldrig skridit till verket. Jag vet nog någonstans att ingen av oss skulle må bra av det (men jag passar på att förtydliga att det gäller för oss, i andra familjer kanske det känns och funkar fint!)

För ett par veckor sen gjorde jag en intervju med den störtsköna barnpsykologen Malin Bergström. Intervjun kommer utgöra en del av en kommande film tillsammans med Libero och ta upp flera intressanta aspekter av föräldraskapet. Hon sa bland annat en sak jag bär med mig och hämtar kraft ifrån mellan varven:

Jag tror man måste släppa den där föreställningen om att man kan styra allting. Kunde man det så skulle ju inte barnet få vad det behövde. Grejen med föräldraskapet är ju att vara lyhörd för vem är det här, vad behöver den?

Så när Morris ligger där och svettas på mitt bröst för den trehundrade gången i ordningen kan jag känna mig så glad och….ja, stolt på sätt och vis, över att vi faktiskt, i så stor utsträckning det har varit möjligt, har gett Morris precis det han behöver – svettig, ständig närhet.  

 Ännu en nersvettad t-shirt signerad Morris

  1. Sanna skriver:

    Å, jag känner också igen mig så väl – vår dotter blir 1 på lördag och har hittills aldrig somnat på annat sätt än genom amning, i bärsele eller i rullande vagn ute… nu närmar vi oss det stora steget att sluta amma eftersom jag jobbar sen september och helt enkelt inte orkar amma 3-10 ggr/natt längre… men vi bävar inför tanken på att istället gå upp bära henne i selen lika många gånger… vore väldigt intressant att höra om andras erfarenhet av att sluta amma närhets- och amningsälskande barn!
    Har för mig att jag läste i bloggen om samma oro Morris amningsavslut… finns det nåt inlägg om hur det gått…? Stor kram till er alla och TACK för inlägget!

  2. Det sista du skriver, precis så har jag tänkt med båda mina (1,7 år & 2 månader)!! Ibland kan jag känna mig som ett ufo när jag ens vågar antyda för andra föräldrar att jag gärna sätter mina barns behov före min egen komfort. Väljer tex att ha storasyster hemma istället för att sätta henne 15h på förskola, när jag ändå är hemma med lillasyster. Reaktion: ”Men DU behöver ju vila …” Eh … Jag är vuxen och kan hantera min trötthet betydligt bättre än en liten ärta på 20 månader!

  3. Catrin skriver:

    Åh, precis så. Tack för fint inlägg. Hade en likadan unge och tänkte ofta att vi gjorde fel, borde varit ”hårdare” osv. Men det var vad just han behövde, han som liten (asjobbig ibland, supergullig för det mesta) individ. Jag tror det är det bästa och enklaste, att faktiskt lyssna till sig själv och till sin lilla sparv. Och inte kämpa i onödan. Tack för fin blogg!

  4. Sofie skriver:

    @ en öm moders bekännelser:
    *kram* Kan känna igen det där med att se tillbaka på första året med sorg. Det här med att bli förälder, personligen var jag inte beredd på alla dessa känslor det skulle väcka.

  5. Har också en liten född samma datum. Han tillhör också kategorin ”mer” 🙂 till en början köpte jag allt, tänkte att alla spädisar var likadana. Jag rasade i vikt pga av ständig amning, ”så farligt är det väl inte?” var kommentarer jag fick av släkt och vänner med barn. Men jo! 8 uppvak per natt, pga amning är fruktansvärt i längden när dessutom dagarna styckas sönder av konstant gråt från bebis såfort jag själv inte var i rullning. Jag började klandra mig själv eftersom jag var så utmattad och den första tiden med bebis – läs första året kändes bara hemsk 🙁 Jag grät såfort bebisen sov eller pappan kom hem,med darrande händer kunde jag räcka över honom och sen svartnade det för ögonen. När vänner frågade hur det var ned mig och bebisen kunde jag inte hålla tillbaks mina sanna känslor tillslut så jag började säga sanningen – jag längtade hela dagar tills dess att han skulle bli äldre för som det var nu mådde ingen av oss bra. Jag slutade tillslut säga som jag kände då jag märkte att det verkade stötande och inte var det andra förväntade sig. Detta med isoleringen var nästan värst såhär i efterhand, ingen förstod så vi bar en tyngre och tyngre börda som bara växte inom oss. Jag ser med sorg tillbaks på det första året. Även om vi fortfarande inte kan vistas i offentliga miljöer, gå på promenader eller tills lekparken utan att han får utbrott eller rymmer så har vi ett ökat antal personer bakom vår rygg nu som förstår oss och vill hjälpa. Det känns ibland som att vår son hatar att vara liten och hjälplös/omvårdskrävande och har gjort redan från början, han ska lära sig ALLT före alla andra. Många tror vår son är mycket äldre än vad han är. Jag tycker det blir lättare att hantera honom ju mer självständig/behärskande han blir av olika färdigheter. Någonting som ligger back är dock vår anknytning, jag har aldrig känt mig riktigt behövd som mamma mer än tutte och snuttefilt men eftersom jag älskar honom tänker jag att han också älskar mig även om han sällan vill mysa och ofta är tvär.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..