Att ge ett barn vad det behöver

Jag har precis nattat Morris och Mira. Samtidigt. Det var en 48 minuter lång fars i sig och kan komma att dokumenteras i ett separat inlägg inom kort.

Men Morris, Morris, den lilla vildungen. Tio kilo kompakt, älskvärd ångvält. Alltid en utmaning att natta.

I slutet av sommaren hade vi två mirakulösa veckor. Morris protesterade inte när vi la honom i spjälsängen och under dessa 10-14 dagar kunde vi natta honom genom att sitta intill och klappa honom mellan spjälorna.

Sen kom en förkylning, en fas, tandsprickning, förskolestart och ännu fler tänder. Och Morris var med ens tillbaka mellan mig och Johan, inte sällan ovanpå någon av oss.

Många menar att man inte ska vänja bebisar vid att sova på/intill en. I vårt fall skulle jag säga att vi aldrig vant av Morris från att göra det.

Sedan förmiddagen den 26 april 2014, då Morris ålade ut ur min livmoder, har han visat tecken på ett omättligt närhetsbehov. Under våra 48 timmar på bb kunde vi lägga ner honom i babynestet en gång. Det var en kvart innan vi skulle åka hem. Dessförinnan låg han i någon av våra famnar, dygnet runt.

Sedan var han i kontakt med någon av våra kroppar (mest min) i stort sett konstant. Vagn var 100% omöjligt, han skrek sig hysterisk så fort vi försökte. Bärsele är på många sätt toppen, men alla ni som också haft en situation där det inte finns några alternativ, vet att det är frustrerande, tungt, svettigt och begränsande. Och helt ljuvligt mysigt emellanåt.

Nu är Morris 1,5 år. Vagnen funkar sen 8-9 månader och bilbarnstolen godtogs när ettårsstrecket passerades. Nattningarna sker dock fortfarande allt som oftast på samma sätt som när han kom till världen. Det bökas, ålas, stökas och grymtas, men vill slut somnar han på mitt eller Johans bröst, fastklamrad som en liten koalabjörn.

Det är svinjobbigt ibland. Och megamysigt ibland. Vi har fräst och svurit och mumlat om metoder, men aldrig skridit till verket. Jag vet nog någonstans att ingen av oss skulle må bra av det (men jag passar på att förtydliga att det gäller för oss, i andra familjer kanske det känns och funkar fint!)

För ett par veckor sen gjorde jag en intervju med den störtsköna barnpsykologen Malin Bergström. Intervjun kommer utgöra en del av en kommande film tillsammans med Libero och ta upp flera intressanta aspekter av föräldraskapet. Hon sa bland annat en sak jag bär med mig och hämtar kraft ifrån mellan varven:

Jag tror man måste släppa den där föreställningen om att man kan styra allting. Kunde man det så skulle ju inte barnet få vad det behövde. Grejen med föräldraskapet är ju att vara lyhörd för vem är det här, vad behöver den?

Så när Morris ligger där och svettas på mitt bröst för den trehundrade gången i ordningen kan jag känna mig så glad och….ja, stolt på sätt och vis, över att vi faktiskt, i så stor utsträckning det har varit möjligt, har gett Morris precis det han behöver – svettig, ständig närhet.  

 Ännu en nersvettad t-shirt signerad Morris

  1. Å, jag känner också igen mig så väl – vår dotter blir 1 på lördag och har hittills aldrig somnat på annat sätt än genom amning, i bärsele eller i rullande vagn ute… nu närmar vi oss det stora steget att sluta amma eftersom jag jobbar sen september och helt enkelt inte orkar amma 3-10 ggr/natt längre… men vi bävar inför tanken på att istället gå upp bära henne i selen lika många gånger… vore väldigt intressant att höra om andras erfarenhet av att sluta amma närhets- och amningsälskande barn!
    Har för mig att jag läste i bloggen om samma oro Morris amningsavslut… finns det nåt inlägg om hur det gått…? Stor kram till er alla och TACK för inlägget!

  2. Det sista du skriver, precis så har jag tänkt med båda mina (1,7 år & 2 månader)!! Ibland kan jag känna mig som ett ufo när jag ens vågar antyda för andra föräldrar att jag gärna sätter mina barns behov före min egen komfort. Väljer tex att ha storasyster hemma istället för att sätta henne 15h på förskola, när jag ändå är hemma med lillasyster. Reaktion: ”Men DU behöver ju vila …” Eh … Jag är vuxen och kan hantera min trötthet betydligt bättre än en liten ärta på 20 månader!

  3. Åh, precis så. Tack för fint inlägg. Hade en likadan unge och tänkte ofta att vi gjorde fel, borde varit ”hårdare” osv. Men det var vad just han behövde, han som liten (asjobbig ibland, supergullig för det mesta) individ. Jag tror det är det bästa och enklaste, att faktiskt lyssna till sig själv och till sin lilla sparv. Och inte kämpa i onödan. Tack för fin blogg!

  4. @ en öm moders bekännelser:
    *kram* Kan känna igen det där med att se tillbaka på första året med sorg. Det här med att bli förälder, personligen var jag inte beredd på alla dessa känslor det skulle väcka.

  5. Har också en liten född samma datum. Han tillhör också kategorin ”mer” 🙂 till en början köpte jag allt, tänkte att alla spädisar var likadana. Jag rasade i vikt pga av ständig amning, ”så farligt är det väl inte?” var kommentarer jag fick av släkt och vänner med barn. Men jo! 8 uppvak per natt, pga amning är fruktansvärt i längden när dessutom dagarna styckas sönder av konstant gråt från bebis såfort jag själv inte var i rullning. Jag började klandra mig själv eftersom jag var så utmattad och den första tiden med bebis – läs första året kändes bara hemsk 🙁 Jag grät såfort bebisen sov eller pappan kom hem,med darrande händer kunde jag räcka över honom och sen svartnade det för ögonen. När vänner frågade hur det var ned mig och bebisen kunde jag inte hålla tillbaks mina sanna känslor tillslut så jag började säga sanningen – jag längtade hela dagar tills dess att han skulle bli äldre för som det var nu mådde ingen av oss bra. Jag slutade tillslut säga som jag kände då jag märkte att det verkade stötande och inte var det andra förväntade sig. Detta med isoleringen var nästan värst såhär i efterhand, ingen förstod så vi bar en tyngre och tyngre börda som bara växte inom oss. Jag ser med sorg tillbaks på det första året. Även om vi fortfarande inte kan vistas i offentliga miljöer, gå på promenader eller tills lekparken utan att han får utbrott eller rymmer så har vi ett ökat antal personer bakom vår rygg nu som förstår oss och vill hjälpa. Det känns ibland som att vår son hatar att vara liten och hjälplös/omvårdskrävande och har gjort redan från början, han ska lära sig ALLT före alla andra. Många tror vår son är mycket äldre än vad han är. Jag tycker det blir lättare att hantera honom ju mer självständig/behärskande han blir av olika färdigheter. Någonting som ligger back är dock vår anknytning, jag har aldrig känt mig riktigt behövd som mamma mer än tutte och snuttefilt men eftersom jag älskar honom tänker jag att han också älskar mig även om han sällan vill mysa och ofta är tvär.

  6. Jag kan beundra föräldrar som klarar sig helskinnad igenom småbarnsåren med bebisar som befinner sig på high need-skalan. Beundra, samt vara lite avis. Just det där att jag-ger-mitt-barn-vad-det-behöver-det-är-jobbigt-men-ofta-mysigt-det-här-är-bara-en-kort-period-i-livet. Själv känner jag mig mer som den där skivan vitt bröd i GI-indexlistan. Dåååålig. Jag tror på riktigt att jag inte hade fixat det. Undrar vad jag gjort med/mot mina barn (tvillingar, 2 år)? De sover i sina sängar och jag kan ibland känna att det vore mysigt att samsova, men vägar knappt testa. Tänk om de inte kommer vilja sova i sina sängar efter det? Ångest. Och vad är jag för förälder som tänker sådana tankar? Hur vet man att man gjort tillräckligt mycket ”rätt” när det gäller barnens första år i livet?

    Och nej, det blir inte fler barn i den här familjen. Det vågar jag inte.

    1. JO! Det hade du. Och som sagt, jävlarimej vad vi har haft frustrerade stunder dagligen. Och har fortfarande. Men det är samma känsla av beundran från mitt håll – HUR klarar man av tvillingar? Känns omöjligt på alla sätt. Men det har du ju uppenbarligen fixat fint 🙂 Och det har säkert blivit så många fler rätt än vad du tror.

  7. Hej! Och TACK för detta inlägg! Det här med närhet och att sova på eller bredvid någon är precis vad vi gör med vår yngsta på 7 månader. Det har varit så från allra första början, medan storasyster har sovit hela nätter i eget rum (ja, hör och häpna) sedan hon var 4 månader. Så trodde vi ju att det var vi som var superföräldrar, men inser att de är olika och att man inte kan styra allt. Det är väl det där som är grejen, att inse att saker bara är som de är ibland, allt handlar inte om vad jag som förälder gör.

  8. Vad bra skrivet! Jag har själv två närhetskrävande (och krävande i övrigt) barn i samma ålder som dina och det har tagit på krafterna på flera sätt. Men som du skrev, vad skönt att kunna se tillbaka sen och se att att man gav dem det de behövde.

  9. Tack för fint inlägg! Min nummer 2 (6 månader) är likadan. En masa utan dess like som vill ammas 4 gånger per natt, vyssas och stoppas om däremellan och som helst sover i min armhåla. Folk i min närhet förfasas och tipsar om olika sömnmetoder men jag klarar det bara inte. Varför ska jag lära henne att det inte är någon idé att skrika när jag vill visa henne precis tvärtom: behöver du mig så kommer jag min lilla unge!

  10. Min pojke var den absolut enklaste bebisen. Men som tvååring, treåring och fyraåring har han haft enormt starka känslor. Känslig, envis, ett humör som toppar och dalar, gnäll och myror i byxorna. Ett barn som man inte kan ta med på restaurang eller i affärer. Vi har gett upp tanken på semester borta utan stannar mest hemma. Han uppför sig fantastiskt borta så känslorna yttrar sig mest med mig och pappa. Det som har varit jobbigt är att omgivningen inte förstår att vi som föräldrar sänker ribban. Ett skuldbeläggande av vår uppfostran så klart… Total oförståelse för att vi undviker att storhandla eller besök på restaurang med vita dukar. Att vi inte vill ta tåget i flera timmar…

  11. Jag tror också att man mår bäst av att göra det som känns mest rätt, från hjärtat. Att få sin bebis att somna själv i all ära, men känns det fel med olika metoder så är det nog fel. Det är så lätt att börja tvivla på en själv som förälder. Jag tycker att du är en stark och fin mamma!!

  12. Jag har 2 närhetsälskande barn (2,5 år resp 8 månader) och det är som du skriver härligt, men jobbigt på samma gång. Speciellt det där med bärandet, på många forum löser man bara åååh, bära är ju det mysigaste som finns! Och det är det ju – men inte alltid. Speciellt inte när man MÅSTE bära. Ettan bars för all dagsömn och alla transporter i sjal/sele i 7 månader. Tvåan kan sövas i sele och sedan läggas ner i rullande vagn. Och skillnaden är enorm! Jag hinner sakna lillen en stund! Han är inte klistrad mot min kropp hela tiden! Jag uppskattar verkligen bärandet på ett annat sätt den här gången och det känns väldigt skönt. Och det jag många gånger tänkt mitt i all frustration över att aldrig få ha sin kropp ifred och aldrig få en sekund över för mig själv på dagarna (sova när barnet sover bla bla, ja, ni vet) är att vad är det jag vill minnas sedan när barnen är större? Att jag lät dem skrika sig till sömns i vagnen? Att vi lät dem vara ensamma och ledsna? Att vi lät dem ”vänja sig” att ligga själva? Nej, jag vill komma ihåg att de fick närhet och kramar och att de fick bäras till sömns och sova mot ens brösteftersom det är vad de behöver. Det är i slutändan värt varje tår och svettdroppe och varje skoskav och ändlösa vankande gata upp och gata ner. Och jag är som du stolt över oss som gör det!

  13. så bra! jag har en 4veckors bebis som sovit mellan oss sen start och jag kan bara inte förmå mig att lägga henne ensam i sin säng. För vem vill ligga själv när man kan ligga nära : )

  14. Japp, SKRIKFEST!! För fyra år sedan fick jag mitt första, och EXTREMT närhetstörstande barn. Hade en BVC-sköterska som sa att det var väldigt viktigt att bara amma var tredje timme och att få bebis att sova i egen säng. För att göra en lång historia kort var skrikfesten total, första halvåret genomvidrigt för alla inblandade och det slutade bland annat i ett akutbesök pga störd amning och viktnedgång hos barnet. Fick barn nr 2 för fyra månader sedan, med samma närhetsbehov. Denna bebis är hos mig 24/7, äter när hon vill och har aldrig kommit i närheten av sin spjälsäng. Livet är SÅ mycket enklare och mer harmonisk. Har fortfarande ångest över att inte barn nr 1 fick samma behandling. Stora barnet är numera världens absolut mest kramiga och kärleksfulla barn som fortfarande vill sitta i knät ofta och sova nära i sängen. Som tur var också en väldigt trygg och nyfiken unge, antagligen eftersom jag slutade lyssna på BVC sköterskan efter något halvår och gav den närhet som behövdes. Helt enkelt: lyssna på barnets behov så blir ALLT så mycket bättre och enklare. Synd att det tog ett tag för den polletten att trilla ner hos mig.

  15. Skulle kunna varit skrivet om min nr 2:a ? Nu är han redan 5 år och somnar själv men kommer gärna in till oss på natten och kryper tätt intill för att få sin dos närhet❤️

  16. Alltså Morris, denna pojke som får sin mor att skriva inlägg på inlägg som om jag själv kunde ha skrivit
    Min Tage har få nätter i egen säng, ALDRIG somnat utan att agera plåster, vissa kvällar känns det som han lever av min själ och vissa kvällar är det så mysigt..
    Men jag hinner ju noll och det har tagit lång tid att acceptera och hitta ett litet lugn
    Tack för igenkänningen

  17. Min lilla gosse dom kom till världen 25/4-14 är precis likadan. Extremt närhetsbehov från första sekund. Har man aldrig haft ett sådant barn så kan det nog vara svårt att förstå att det kan vara så. Hur i all sin dar gjorde dom förr när man inte fick ( många har beskrivit det som FICK) amma mer än var 3-4 timma? Min pojk hade skrikit sig fördärvad om jag skulle fått för mig att tillämpa detta. Och detta närhetsbehovet (som ofta innebär täta amningar) kan väl inte vara ett nytt fenomen? Måste vart värsta skrikfesterna i vissa hem.

  18. Tack! Vad skönt att du skriver detta!
    Dom där orden ska jag bära med mig och finna lugn i.
    Liggeri detta nu med mina 4 månaders tvilling tjejer i sovrummet.
    Ena tjejen sover i egen säng och somnar smidigt på kvällen. Medans den andra ligger nära mig. Hälst fast sugen på min tutte hela natten.
    Skit jobbigt åt båda hållen. Har en stor oro för tjejen som ligger själv att hon inte får det hon behöver utan bara finner sig situationen. Och en annan oro åt andra hållet med den andra tjejen. Men antagligen får just dom det dom behöver. Tänk så olika det kan vara!

  19. Kloka Malin Bergström! Hon kom och pratade på föräldrautbildningen när vi väntade vårt första barn. Hon pratade bla om att man får det barn man får, och man kommer märka vilken sort man fått! Det brukar jag tänka på de dagar och stunder som alla andras barn verkar vara så mycket enklare att ha att göra med 🙂 Ingen idé att försöka pressa in ens barn i en mall som inte är deras. Här har vi haft två bestämda vagnvägrare och samsova.

  20. Vad underbart att läsa detta. Först för så fin text och sen för att jag relaterar alltid min lilla kille som är snart 1 år till Morris. Närhetstokiga, allt tuttande (och speciellt på nätterna), antivagn/bilbarnstol och jämt burna i bärsele. Det lugnar en att bara acceptera att så är läget, så är dem och det är närhet de behöver. Och vi blir tokiga ibland som föräldrar men mår till slut bra av att veta att vi ger dem vad dem behöver, så gott vi kan…

  21. Exakt så är det. Stor igenkänning!

    BTW, ni som är orakel på internet. Får man använda ert kommentarsfält till att göra en efterlysning? Jag ska kläcka nummer två i januari. Är på desperat jakt efter någon form av SNYGGT vinterytterplagg att vara highpreggers i/ha bebis i sjal innanför under vintermånaderna. Finns det? Var ska man leta? Känner att jag vill toppa de sista månaderna med, om inte annat, så en illusion om att vara en någorlunda proper person.

    Tacksam för tips om kickass hemsidor för ändamålet!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..