Tidsoptimist gör saker på måfå

Jag vet inte vad som har hänt med min tidsuppfattning. Något har iallafall gått helt snett.

Jag missbedömer tiden jämt och ständigt och har fått noll koll på hur lång tid olika moment tar. Det som är paradoxalt i detta är att jag är sjukt bra på att ändå uppskatta förfluten tid. Typ om jag sitter på ett föräldramöte, då kan jag ofta tänka att ”nu har det gått ca 27 minuter” och jag är sällan långt ifrån. DET NI! *klappar mig på axeln*.

Men, i något mer vardagliga situationer har jag helt tappat det. Johan, min i det här fallet klart bättre hälft, är helt förundrad av min talanglöshet.

”Mira, vill du följa med till Konsum? (ja, vi kallar det fortfarande ”Konsum”)” kan jag utbrista jag glatt, strax efter middagen (i världen där jag bor). Mira blir såklart glad medan den andra vuxna i hushållet tittar frågande på mig och undrar om jag vet vad klockan är. Det vet jag såklart inte men min känsla säger att den är typ 18:45. Johan hänvisar till de röda siffrorna på micron som talar om att den har passerat 20:00. ”Kom barn så badar vi!” kvittrar jag peppigt på morgonen, fast övertygad om att vi åtminstone har trekvart tillgodo, medan Johan typ har tagit på sig skorna, redo att köra till föris.

Och det är ju inte bättre när det gäller mig själv och mina egna förehavanden. I morse skulle jag vara på bilskolan 07:30. Det innebär att vandringen dit ska starta senast 07:15. Ställer klockan på 06:15 (alltså eoner av tid innan). Snoozar visserligen bort 10 minuter men är sedan på benen. Efter några planlösa varv i lägenheten, upprymd över att vara vaken alldeles ensam, styr jag stegen mot badrummet för att börja med morgonbestyren. Där fastnar jag oplanerat i den bergskedja av tvätt som växt fram på golvet. Laddar en maskin och börjar sortera strumpor. Hittar ett par trosor som jag drar på mig och hugger ett par byxor. Påbörjar en mini-inventering av grejerna i badrumsskåpet innan jag hör Morris tassa runt i vardagsrummet.

Sätter mig med min lilla, fjuniga arvsmassa och kramas i soffan och kollar på nåt lamm på Netflix. Hellugnt ju, så himla korta avsnitt. Mira lommar upp och sätter sig intill i soffan. Inser att Morris blöja läcker kiss på mina brallor och går och byter såväl blöja som byxor och återgår till soffan. Efter en stund där fixar jag välling till Morpan och rostar mackor till Mira. Börjar (naturligtvis) bläddra i en tidning som ligger på köksbänken. Johan kommer upp och vi sätter oss i soffan en stund allihop. Där nånstans får jag en vag känsla av att det kan börja dra ihop sig inför avfärd. Och jag inser att jag fortfarande sitter i bar överkropp, endast iklädd byxor. Slänger ett öga på micron och får min känsla bekräftad. 07:04. FUCK. Jag ska alltså vara på väg till bilskolan om 11 minuter. Och jag som hade tänkt göra en smoothie med grönkål med jordnötssmör och nutella.

Jag tjurrusar in i badrummet och trasslar upp håret i en kristofs och smetar på concealer och mascara. Stövlar vidare till garderoben men kommer på att jag borde rosta en macka först. Fastnar vid kaffet istället och skiter i mackan. Drar på mig en skjorta som är fläckig. Byter till en annan. Svettas. Ber Johan fixa en macka jag kan mula i mig i farten och letar efter mina skor. Kollar i garderoben utan framgång. Frågar Johan som hänvisar till garderoben. Kollar garderoben igen och där står de ju, bara lite längre in. Får för mig att jag ska hämta örhängen (WHY?) men avbryter mig några meter in i projektet. Kramar Mira och Morris två gånger var (viktigt) och lyckas ducka undan smöriga fingrar.

Ett klädsamt kortisonpåslag och en bortrationaliserad tandborstning senare tar jag en ofrivillig powerwalk till bilskolan och undrar vad fan som hände. JAG HADE JU 45 MINUTER PÅ MIG?!

 

  1. Anna skriver:

    Hög igenkänningsfaktor! Dock har jag svårt att identifiera vad som gör att jag alltid är sen, spelar ingen roll hur lång tid innan jag börjar för jag blir ALLTID sen! Min sambo kan åka till jobbet tio min innan han börjar och vara i tid, jag en timme men ändå alltid sen! Jag fattar inte! ?

  2. Hej där. Mitt första besök på din blogg och jag är glad att jag hittade hit. Dina inlägg är väldigt roliga att läsa. Du bjuder mycket på dig själv. Det är absolut inte sista gången jag är här. Jag bloggar också och har gjort det ett bra tag. Jag är drabbad av en obotlig sjukdom som hitintills kostat mig benen. Jag använder bloggen som terapi, samtidigt som jag förstärker med foton. Det kanske kan hjälpa någon som är på väg att bli amputerad. De kan se fotografierna och se hur de ser ut. Det är inte alltid så trevliga foton men de är verkliga.
    Tack snälla du för en mycket trevlig blogg. Kram

  3. Anna skriver:

    Har nog fortfarande samma tidsuppfattning som innan barn men tiden efter barn går ju helt klart mycket fortare. Förutom när man väntar på att mannen ska komma hem från jobbet – då går den väldigt mycket långsammare. Så måste det vara..

  4. Emma skriver:

    Hahaha! Dagens skratt! Själv är jag alltid sådär störigt tidig. Jag förundras över sådana här historier och jag tycker tidsoptimister är himla härliga människor 🙂

  5. anna1 skriver:

    Det är klart det heter Konsum! Säger man Coop så tror ju hela familjen att man tänker ta bilen och dundra iväg till en stormarknad någonstans. Konsum, det är ju den vanliga affären om hörnet, det.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..