Min tid på bänken

the parkbänk

I ett gathörn mellan föris och hemma står en helt vanlig, oansenlig parkbänk. Grön, trä, fågelskit. För några år sen hade jag aldrig lagt märke till den, bara en bänk liksom. Jahapp.

Men när jag en dag i en galax långt, långt borta (eller i alla fall i en avlägsen framtid), kommer att minnas småbarnstiden, kommer jag helt klart att tänka en del på den där bänken.

Där har jag panikmatat, vilat, gråtit, pratat i telefon, ryggsvettats, skakat vagn, panikätit nåt med e-nummer, frusit, tröstat, förhandlat, vänt ansiktet mot solen, språkat med gamla gubbar, knutit skorna, plåstrat om, bytt blöjor, serverat klämmisar, mobilsurfat och gråtit lite till.

Särskilt den första tiden som tvåbarnsmamma.

När Harpan var nykläckt och kolikig var den där bänken en oas under förishämtningarna. Där bröt vi ihop tillsammans, han ylade sig röd medan jag satt stel och matt bredvid, bet ihop käkarna och snyftade innan jag snöt mig och stegade vidare det sista kvarteret.

Om han hade somnat under de få meterna som var kvar vaknade han direkt när förisklungan nyfiket kom myllrande och drog i vagnen.

Då kunde det hända att jag langade fram mellis till Malte redan på bänken på väg hem. Och så satt vi där allihop en stund och samlade krafterna innan sista backen och ännu en eftermiddag och kväll utan funna rutiner.

Känns som evigheter sen.

 

/Sofia

  1. Ebba skriver:

    Undrade så varför jag började gråta av detta fina inlägg. Kanske är det sömnbristen och den totala bristen på egentid… Skönt på nåt sätt att känna att man inte är ensam. Tack för en underbar blogg med hög igenkänning.
    /Kram från mamma till 2,5 åring och 2 månadersbebis

    1. Malin skriver:

      Men du är mitt i det värsta, det blir bättre! ?

  2. Maria skriver:

    Tack för att du får mig att känna mig mindre ensam!/en nybliven 2barnsmamma

  3. Marre skriver:

    Vilket fantastiskt fint inlägg. Blev rörd och gråtfärdig. Hög igenkänning. Här är bänken istället biblioteket (otippat måhända). I övrigt precis samma.

  4. jecka skriver:

    Jag har också en sådan bänk.

  5. Greta skriver:

    Åh, jag fällde också en tår när jag läste. Spot on och fint att veta att vi är fler.
    Min tvåa är 8mån och det har redan lättat massor, men fortfarande finns stunder när tårarna är nära av stress, utplånad egen person och sömnbrist. Men också så fyllt av kärlek!
    Tack och kram <3

Lämna ett svar till Greta Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..