Alltså HUR gör ni, ni chillföräldrar som kan stå och luta er lite ledigt mot ett staket eller en förbannad gungälg och vinka och le lite uppmuntrande på avstånd när ni är i parken med era avkommor? Jag har sett er med egna ögon medan jag själv kutar som en starrig bäver mellan barn 1 och 2 som på varsitt håll försöker välta parken.

Medan Morris försöker cykla ropar Mira panikslaget från taket på klätterställningen där hon lyckats trolla sig upp. Medan jag efter explosiv sprint hjälper tösabiten ner vrålar Morris att han vill ha fart på gungan. Jag försöker locka med mig Mira till gungorna för att liksom samla flocken men då ska hon prompt baka sandcupcakes på andra sidan parken. Morris insisterar på dårhög fart och tjuter förtjust. Mira tjuter (inte förtjust) från sandlådan där hon har skådat en geting (hon är livrädd för de gulsvarta rackarna). Jag säger till Morris att jag måste trösta Mira varpå Morris blir lika arg som den geting som nyss sabbat Miras bakning. 

Jag trollar fram en boll och passar Morris. Mira blir arg för att hon inte fick första passen. Jag lovar att hon ska få första passen nästa gång. Jag infriar mitt löfte som den rättvisa mor jag är och då blir Morris arg. Och så vidare i all oändlighet. 

Morris vill åka sparkcykel med min hjälp och Mira vill att jag ska se på när hon gräver med grävskopa. Morris ska upp i storbarnsklätterställningen och behöver 100% tillsyn medan Mira trillar i andra änden av hängbron.

När jag tillslut får med de två genpoolerna till samma parkaktivitet bråkar de om samma gunga. Of course. 


Milt uttryckt kan man säga att jag tycker parken är lite småtrist. Grovt uttryckt kan man säga att jag hatar alla parker i hela världen nu och för alltid. 

  1. Tessan skriver:

    HAHAHA. Alltså jag älskar hur du skriver.

  2. EXAKT så tycker jag om lekplatser! Jag har barn med ungefär samma ålderskillnad och det är fasen omöjligt ibland!

  3. Malin skriver:

    Jag trodde jag hade fått lugna barn, men sedan blev de några månader äldre och nu j-vlas de hela tiden. Så just nu drömmer jag om en lekpark med MMA-galler och tidslås.

  4. Åh, tack för det här inlägget! Precis så är mina barn, inte bara på lekplatser utan ÖVERALLT. Milt uttryckt kan man säga att jag väljer mina utflykter väl, grovt uttryckt kan man säga att jag helst inte lämnar tomten.

  5. Sara skriver:

    Hej;

    Här kommer två tips som funkade i vår familj;

    Jag har haft det sådär och bestämde mig att nu får det fan vara nog. Jag blev en tuffare mamma helt enkelt.

    Jag vrålade; Kan vi inte uppföra oss i lekparken går vi hem!!!!! Och sen började jag gå hemåt o vrålade; kom nu så går vi. Det är ju inte mamman man vill vara men de där syskonbråken höll på att knäcka mig. Man måste ju kunna vara ute liksom. Det tog några ggr men nu funkar det och nu hjälper de varandra. De har förstått att ska vi vara i lekplatsen får de uppföra sig…

    Tips 2; ta med en kompis till det större barnet, dÅ har den ngn att leka med istället för att bråka med lillasyster.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..