Det här med kroppen

Kroppen, detta heliga tempel som aldrig får vara ifred. Alltid är det något. Som det här med muskler, till exempel.

Det här är en grej jag har flurat på länge, länge. Eller inte bara flurat på, utan levt med sen…ja, när? Tidiga tonår? Hur mycket det har bekommit mig har varierat i perioder, men det är ändå en grej jag återkommer till. Alltså kroppen. 

Jag har alltid varit muskulös. Jag har älskat att träna/sporta och har byggt muskler snabbare än de flesta.

Och jag förstår att vissa av er redan nu ba: ”men ååh, boo-fucking-hoo vad är problemet? det är väl knappast ett problem  att ha mycket muskler?”

Och rent objektivt är jag med på eventuella protester, för det är inte så att jag är/varit Belgian blue-krallig, men ändå såpass att folk kommenterat. Jämt och ständigt. Så rent subjektivt är det en form av problem, även fast det i vanlig ordning finns de som har det sju resor värre, rent kroppsligt och normativt. 

Varsågod för kommentarsbuffé! 

-Man vill ju inte ha en tjej som är biffigare än man själv. 

-Höhö, tränar du för OS eller?

-Nu får du nog ta det lite lugnt på gymmet!

-Oj, vilka kralliga armar! Du är ju grövre än en snubbe!

-Oj, där får man passa sig! 

-Det ser inte så feminint ut med så mycket muskler. 

-Du ser rätt grabbig ut. 

-Det är okej nu, men du borde nog inte träna mer.

-Du borde nog träna nåt annat, typ pilates, så att du får långa, kvinnliga muskler. 

Och.

Så.

Vidare.

I.

All.

Oändlighet.

Lägg på en kroppsform som i övrigt inte bjussar på särskilt mycket former och bristen på femininitet är (tydligen) uppenbar.

Och det verkar komma sig som så att om man är musklig så är det fritt fram att kommentera, lite som när man är gravid. Som att en (ovanligt?) muskulös kroppshydda på en kvinna är en fripassage till kommentarstourettes.

Jag förstår att det – precis som när man är gravid – sällan sägs med onda intentioner. Hell, min gympalärare i grundskolan som skämtsamt erbjöd mina föräldrar att byta ut mig mot hans son, kallade mig för ”brorsan”. Det var nog det finaste man kunde bli kallad i hans värld. ”Hon springer som en man, hon hoppar som en man, hon ÄR en man” skanderade han stolt där under mitten av 90-talet. Och det ska väl i rättvisans namn nämnas att han var före detta soldat och gymnast från Rumänien där ja, genustänket kanske inte var helt utpräglat, heh. Jag sprang och hoppade som en ass-kicking girl, ju.

polska-muskler

Här flexar jag biccarna på midsommar 2009. 

Hursomhelst. Det som hände efter mina två graviditeter var alltså att jag tappade rätt mycket muskelmassa på grund av well, passivitet, hehe. Det blev ju inte så mycket träning då, och kroppen nermonterades därefter.

Rent estetiskt kunde jag konstatera att jag kände mig mer bekväm i min något mer finlemmade kropp. Vilket jag har retat ihjäl mig på på flera sätt. Alltså att jag har känt så. Jag har förvisso också mått väldigt bra mentalt, men jag har ju ändå nånstans saknat känslan av att ha bra tryck i kroppen, så att säga. Att kunna göra alla de armhävningarna jag kunnat göra innan, att springa lika snabbt, hoppa lika högt. Känslan av kraftfullhet är ju ändå helt oslagbar. Och att träna så hårt att endorfinerna bara rusar. 

Jag älskar det. 

Sen har ju tillvaron inte riktigt medgett så mycket träning som jag har ägnat mig åt tidigare, och jag har inte prioriterat det i lika stor utsträckning.

Och någonstans landar det i en kraftmätning mellan estetik vs funktion vilket känns rätt absurt. Fin framför stark. Jag är ju HELT med på noterna med att fördelarna med ett power-house till kropp bräcker det mesta. Samtidigt kommer den där trista, ovälkomna känslan av faaaan, när kroppen krallar på sig och jag sneglar på mina spädare medsystrar och funderar över mina träningsvanor.

Någonstans bottnar det ju i en snäv och skruvad bild av vad som är kvinnligt. Och hur jag ofta har känt mig utanför mallen genom att stå för en fysisk kraftfullhet som traditionellt sätt klassas som manlig. Sen, visst, råkar jag väl ha en del egenskaper som gör att jag ytterligare uppfattas som rätt grabbig (och, har dessutom växt upp med 3 bröder såatte….) och nu, 36 år gammal, finns de känslorna fortfarande kvar, om än mer distansierade än på skolgympan ’95.

Åh, det här ämnet inte är ju inte något man avhandlar i ett blogginlägg, ej heller i ett kommentarsfält, men jag är väldigt nyfiken på hur ni har sett, och numera ser på och tänker kring era kroppar. Har ni några tips, insikter och råd kring kroppsacceptans? Andra allmänt kloka inspel? Bombardera gärna kommentarsfältet, jag sitter så redo här.

therese-krupa-gymmet

Idag, på gymmet. Lite mer gravid, lite mindre biffig, om än fortfarande med rätt saftiga svärdbiceps.  

 

  1. Sofie skriver:

    Jag har och är också mycket muskulös har absolut haft olika mycket underhudsfett utöver det där jag skulle beskriva mig som Anja person kropps typ kontra mer fitness i olika livsfaser Oavsett då anser jag själv utan att vara självgod alltid varit vältränad och precis som du haft lätt att byggs muskler (har typ en identisk bild som din) Men oj oj oj vad jag känner igen kommentarerna och oj vad jag har kritiskt granskat mig själv utifrån vad andra sagt eller sett … Där vissa kommentarer slog rot och resulterade i ångest och nytt tränings upplägg eller bantning …men sen sa en kill kompis till mig på skarpen som sedan gjort att jag skiter i vad andra säger; han sa du måste för fan begrunda dina kritiker.. killar som kommenterar dig är osäkra töntar som har mindervärdeskomplex på sin muskulatur och manlighet och blir hotade så fort en kvinna ser ut att kunna utmana dom i chins kvinnor som kommenterar är osäkra för att du representerar ett ideal som dom känner sig mindervärdiga i … Å effter han sa det så har jag insett att han har heeeelt rätt … Killarna eller tjejerna som kommenterar negativt tränar ju nästan aldrig särskilt mycket själva och har oftast sjuuuukt dålig koll prakt exempel det där med pilates kommentaren .. Å resten kommenterar ju bara positivt el iaf tar jag det så … Jag älskar att jag kan springa 2,5 mil som en jäkla arbetshäst som vanlig träningsdistans å jag älskar att jag kan göra 10 chins och puschups med egen kroppsvikt utan att blinka … Ååååå den känslan jag är stark, kapabel och går som en stadig gladiator kvinna genom livet med stoora ben å en stoooor men tight röv nedtryckta i ett par tighta jeans och att kunna ÄTA utan att vara helt obsessed DEN känslan är starkare en vad en tunn 25 årig kille säger i kön på krogen eller vad en kvinnlig bekant som aldrig ens lyft en hantel säger om träning bara i egenskap att vara smal ….Så när en 60 årig manlig kollega säger (med egen träning 5 km löpning 2 ggr i veckan) som för någon vecka sen… Men Oj oj oj akta dig för att lyfta tungt då får man bulkiga muskler … Då vänder jag det bara tills hans egen träning typ men det behöver du inte va rädd för du skulle bara gynnas av mer muskelmassa både för din löpträning och utseende mässigt … Så bara på dina kritiker med deras egna kommentarer spegla bara tillbaka exakt deras egna kommentarer så kanske de tillslut lär sig utan att du behöver vara taskig själv !!! Vi kämpar ju alla med våra kroppar på olika sätt men det är våra egna strider att utkämpa el låta gå !!!

  2. Ida skriver:

    Tycker det ser jävligt imponerande ut. 😀 Likamed bra och kör hårt och skit i folks skeva projicerande. Lätt sagt men svårt gjort men värt att träna på 😛

  3. Jen skriver:

    Det här med hur en kvinnas kropp förändras under graviditet är så himla fint och man vill ju prata om hur fantastiskt det är! Inte med vemsomhelst på stan då utan med bekanta. Det är ju svårt att då inte kommentera utseendet. Men jag vill säga hur fint jag tycker det är, kanske pga hur fin jag själv kände mig. Ska man då istället fokusera på funktion? Typ ”vad fantastisk din kropp är som förbereder sig genom att bygga ett litet bo till bebisen”. Det låter inte heller bra.. Och en del känner ju sig inte fina. Kanske lika bra att, som någon annan skrev, undvika kommentera utseende.

  4. Ulrika skriver:

    Å nu blev jag bara tvungen att kommentera! Som jag ser det ligger ju problemet hos dig. Att du inte definierar kralliga muskler som det finaste man kan ha (som jag gör). Vissa av de nämnda kommentarerna kommer uppenbarligen från losers, andra från självklar avundsjuka. Nån från en faktisk idiot (långa muskler? Hur fasen flyttar du muskelfästena med pilates?)

    Har alltid varit väldigt bredaxlad, folk har frågat om jag är simmare och då svarar jag ”nej, men tack!” För jag ser det som en komplimang. Har aldrig hört någon negativ kommentar om muskler, kanske för att jag omger mig träningsintresserade människor, eller så tolkar jag alla kommentarer om att jag har muskler som komplimanger. Jag älskar att känna mig starkast bland tjejerna!
    Så kör hårt, muskler är awesome!

    1. Sara skriver:

      ”Problemet ligger hos dig”? Really? Du tycker det är rätt läge att dra till med lite skuldbeläggande? Det tycker inte jag.

      1. Ulrika skriver:

        Det är verkligen inte menat som skuldbeläggande, vilket jag tror de flesta förstår. Men det är nog lättare att förändra sättet att själv uppfatta och tolka kommentarer än att förändra alla som säger dem. Om du uppfattar alla kommentarer om att du har mycket muskler som positiva vinner du ju på det.

  5. Sara skriver:

    Jag har varit både smal och tjock. Större delen av livet har jag varit pinnsmal och smalhet verkar vara ett frikort för folk att kommentera både min kropp och intag av föda. När jag vägde nästan 30 kilo mer fick jag inte en enda kommentar.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..