Tessan på Malou efter 10!

Men hörrni, hörrni, hörrni! Här har det ju gått flera TIMMAR, rentav dagar sen jag (Tessan) var med hos Malou efter 10. Tillsammans med Carin Götblad och Thomas Järvheden pratade vi om far- och morföräldrar.

Hur mycket kan man förvänta sig av dem? Och, hur mycket får de lägga sig i? Får de uppfostra eller ska de bara vara sköningar med en massa godis i sina gömmor?

För egen del har vi ett riktigt drömläge. Mina föräldrar är båda 70+ och bor på 10 minuters promenadavstånd från oss. Johans föräldrar är knappt 60 och bor utanför Tranås där de har får, kossor, höns, katter, hundar och – mycket viktigt – en fyrhjuling.

Mina päron hämtar 1-2 gånger i veckan. Inte för att vi egentligen behöver, men för att de vill. Vid 15-rycket hämtar de barnen på föris och så plockar vi upp dem cirka 2 timmar senare. Sen kan de rycka in och göra punkthjälteinsatser, t.ex. om en Ikea-tripp med kidsen känns för psykprövande, eller om jag och Johan vill ha nån timme på tu man hand.

Guldläge, jag är 10000% medveten om det.

Hos Malou pratade vi lite om hur mycket man kan lägga sig i hur ens föräldrar är med barnen. Och vi landade i ekvationen – ju mer mor-/farföräldrarna hjälper till, desto mindre kan man komma med krav. Om de ger, då får man själv släppa till. Men, det gäller ju självklart inte om det finns nåt som är dysfunktionellt i relationen.

Vi har nog också varit väldigt förskonade från friktion och konflikter i barnens och våra mor- och farförälderrelationer. Det ENDA vi har tjafsat om är att jag tycker att mina päron är lite väl frikostiga med sötsaker. Och då är jag inte ens särskilt anal. Men det blir ju en del godis och glass, alltså (HINT, HINT, MAMMA OCH PAPPA! <3).

Vi surrade även på lite om huruvida man kan ha förväntningar eller krav på själva umgänget. Alltså, bör ens föräldrar ta dem på utflykter, hjälpa till med läxläsning osv. Där är jag också väldigt kravlöst inställd. Jag tänker att de får ägna sig åt det de själva tycker är kul att göra med kidsen. Jag vet att pappa är lite mer undervisningsorienterad och gärna bollar mattetal med Mira, medan mamma Jesper Juular runt och leker och ”bara är”.

IMG_1256

IMG_5115.JPG

Men i övrigt tänker jag att våra föräldrar om några, som på båda sina håll har fostrat fyra barn vardera, är fullt kapabla att ta hand om våra små avkommor. Sen tror jag att jag är tacksam bara av själva grejen att våra barn får ytterligare anknytningspersoner som älskar dem så in i bängen. Som har lugnet och tålamodet att utforska och göra de saker man själv kanske inte alltid mäktar med. Jag har när jag tänker efter haft noll förväntningar på dem över huvud taget när det kommer till barnbarnen. Förmodligen för att jag själv aldrig haft någon direkt relation till varken mor- eller farföräldrar. Min mormor gick bort långt innan jag föddes och morfar träffade jag bara vid enstaka tillfällen. Och mina farföräldrar har bott i Polen och där har förutom distansen, även språket varit en barriär.

Carin Götblad var väldigt tydlig med att hon tycker att man som mor-/farförälder bör ta ansvar och vara högst engagerad i sina barnbarn. Att man själv får ge upp en del av ens intressen till förmån för barnbarnen (hon berättade till exempel att hon slutat rida, gått ner i arbetstid, och nu sagt upp sig helt, om jag inte missförstod?) Och jag tycker såklart att det är jättefint på många sätt, MEN, samtidigt skulle jag inte klandra mina föräldrar det minsta om de ba’ tjadå, nu drar vi till Italien och dricker vin och chillar såhär på ålderns höst. Eller det tror jag inte? Det kanske är lätt för mig att säga som har det så bra? Men jag tänker att om det är något man verkligen unnar sina föräldrar, efter att ha tagit hand om sina egna barn i ett par decennier, så är det ju vila, ro och egentid.

Eller vad säger ni? Hur ser era konstellationer ut? Funkar det fint eller inte? Kan man ställa krav? 

KLIPPET HITTAR NI HÄR! 

IMG_3617

IMG_4701

  1. Flisan skriver:

    Vi får inte heller någon hjälp direkt. Min mamma dog förra året och var sjuk från och till från att min 4-åring var 1. Hon som hade sett framemot att vara en bullmormor fick inte chansen. Min pappa bor i Sverige, vi bor utomlands så det blir ju ingen hjälp till vardags och när han kommer tycker jag att det känns lite konstigt att lämna honom med barnen, jag vill ju träffa min pappa när han är hos oss. Däremot kan han sitta länge och bygga lego med 4-åringen, han hjälper oss i trädgården och har då ‘svans’ och med diverse pyssel inomhus. Min svärmor, tja, jag har alltid tyckt mig vara lyckligt lottad eftersom jag gillar henne men när hon hälsar på är det en till att underhålla… nu är hon 75+ så hon är ju ingen ungdom. Hon bor 2 timmar bort med tåg.
    Hade varit underbart med hjälp regelbundet, att jobba heltid bägge två (båda läkare med oregelbundna arbetstider) och sköta pusslandet med en 2-åring och 4-åring är inte så lätt och värre blir det när stora börjar skolan (!) i September.

  2. Karin skriver:

    Jag har turen att ha fantastiska svärföräldrar som hjälper oss massor. Sörjer att min mamma gick bort innan mina barn föddes, hon hade varit världens bästa mormor. Måste säga att det känns ganska sorgligt att min pappa bryr sig så minimalt om sina barnbarn. Självklart unnar jag honom att resa och ha trevligt men jag hade gärna unnat mina barn en närmre relation med sin morfar. Som tur är har vi världens bästa grannar som ställer upp som extra-morfar alla dagar i veckan.

  3. Sofie skriver:

    Ärligen tycker jag inte att man kan ställa några som helst krav. Däremot vara tacksam och glad för eventuell hjälp och fina barn-barn-och-mor-/farföräldrar-relationer.

  4. Helena skriver:

    Jag var så glad över det faktumet att mina barn skulle få så bra morföräldrar, tänkte jag. Visst, de bor 18 mil bort, men ändå. Men så blev min mamma sjuk och kunde under perioder inte förflytta sig. Hon förbjöd även min pappa att hälsa på oss utan henne för då skulle det vara orättvist. Inte ens prata i telefon fick han. Så relationen mellan mina barn och mina föräldrar är i princip obefintlig och det är en stor stor sorg. Sen försökte min mamma ta livet av sig för ett litet tag sedan och då kände jag bara att det var en god indikator på hur mycket hennes barnbarn betyder för henne. Så det blev noll och intet av det, och det är riktigt sorgligt.

  5. Inte särskilt anal???
    😂

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..