Inskolning x2

En börjar förskoleklass och en storbarnsavdelningen på föris. Jag resignerar inför det faktum att jag numera pratar i klyschor.

Men det kanske är den vägen vi alla småbarnföräldrar vandrar? För nu står man ju här, med en SEXÅRING och en TREÅRING och undrar var åren tog vägen? ”Ni har ju blivit så stoooora” ylar jag, som om jag inte skulle ha sett dem sedan BB.

Mira, en sexåring med allt vad det innebär (”lilla tonåren” känns inte som en helt opassande beskrivning av denna ålder) som säger saker som ”oh my god” och ”MEN NI FATTAR JU INGENTING!!!!!!” (sant, ganska ofta) för att i nästa sekund prata med bebisröst och försöka gosa in sig min famn som bara ett litet, litet spädbarn egentligen förmår. Och som nu alltså har börjat sexårs/nollan/förskoleklass. Som igår skulle premiäräta i matsalen vilket kändes ruskigt nervöst, precis som att behöva säga sitt namn på morgonsamlingarna <3

Älskade småstora unge. Som mitt hjärta klappar för henne nu (och av nervositet och angelägenhet att skolstarten ska upplevas som bra och att hon ska trivas).

Och så Morpan. Detta lilla yrväder som liksom storasyrran slits mellan att vara väldigt, väldigt stor och väldigt, väldigt liten. På samma gång kavat med ett självförtroende som får honom att med självklarhet förklara att han kan brotta ner en haj, för att kort därpå bryta ihop vid åsynen av – alltså håll i er nu, här kommer det gulligaste – en ”pysselmyra” som det tydligen heter. Och som inte vill vara med på morgonsamlingen på föris om det ska ramsas ”Nu ska vi ut på tigerjakt” för att den är ”föör läskig”.

Tillvaron med dessa två är lika stillsam som en mellandagsrea, lika förutsägbar som årets sommarväder och lika svårslagen som en fluffig chokladmousse.

IMG_4105
IMG_4107

Högst gulliga även i medeltida versioner

  1. Carro skriver:

    Oh ja! Lilla tonåren känns igen, en gosse på 6,5 år som började i förskoleklass i torsdags förra veckan och har fått humör som en ilsken geting. En drygt 5 årig tös som nu är äldst i gruppen på dagis och har skaffat sig så många tonårsuttryck att en 15 åring verkar vuxen och med humör som får vilken pms-frustrerad kvinna som helst att verka from som ett lamm. Men det är samtidigt så små och kramiga och vet inte vilken sida de ska stå på ännu och det är fantastiskt att få vara med på deras resa!

  2. Annika skriver:

    Ååh. Så ÄR det. Igenkänningen är så hög. En 3-åring som tycker Tigerjakten är läskig, men rolig, som är stor, som är liten, har föräldrar som fattar nada (och det är ju väldigt sant, vi försöker bara hänga med i den mån det går) och så en mamma som är så gråtig och nostalgisk, sentimental och saknar personalen på småbarnsavdelningen… haha!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..