Rapport från bubblan: invägning och amning

Igår var vi tillbaka på BB Sös för kontroll av lillpånken. Invägning, hörselscreening och ett oväntat besök hos barnläkaren.

Ja, hörni. Man trodde ju att man skulle vara allmänt helchill såhär den tredje gången, men icke. Nerverna och hormonerna är på utsidan av kroppen och jag känner mig därmed lika stadig som som en felmonterad pall.

Men, skillnaden den här gången – och det är ändå en enorm skillnad – är att jag med säkerhet vet att det är övergående. Så någonstans är jag hyfsat mindful (ahahahhaha) i hormonkarusellen.

Så, igår var vi på återbesök på BB. Lillkorven skulle vägas, ta PKU-testet och hörselscreenas. Och mors allmäntillstånd skulle följas upp. Jag fick börja redogöra för mitt tillstånd som denna morgon kändes hyfsat stabilt, trots det familjesynkade meltdownet tidigare samma morgon. Mitt fejs skvallrade nog om föregående dags gråtfest, vilket jag såklart även berättade om. Inga konstigheter.

Sen var det dags för invägning av nytillskottet och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var nervös inför det. Efter den kaotiska amningstiden med Mira, med segstartat mjölkflöde, fallande viktkurva och bekymrade miner, var det med sammanbitna käkar som lillbrorsan placerades på vågen.

Och tyvärr upprepade sig historien. När jag ser siffrorna ”3906” på vågen rasslar min i övrigt lite mosiga hjärna igång och jag inser, medan barnmorskan i lagom takt knappar in siffrorna för att beräkna vikttappet, att det är för stort, det är mer än 10%.

Barnmorskan bekräftar det jag redan tänker och förklarar att vi måste göra en insats för att kurvan ska vändas uppåt igen. Vi enas om än mer intensiv amning och regelbunden servering av ersättning. Och vi får en ny tid, dagen därpå, alltså idag, kl 14.00 med den gemensamma förhoppningen om att vikten ska ha börjat öka.

Det gick inte att undvika att få flashbacks från när vi som nyblivna föräldrar stapplade fram i sjukhuskorridorerna på Huddinge BB med Mira. Släpandes på den otympliga bilbarnstolen, på återbesök efter återbesök, varje gång med gråten i halsen och känslor av misslyckande. Trots den ljuvliga personalens uppmuntrande inställning.

Men igen – denna gång kändes det ljusår lättare att hantera, nu med en annan tillförsikt till att det kommer att ordna sig.

Förmiddagens mest oväntade grej var dock att barnmorskan noterade att lillfisen hade ett kort tungband. Trekvart senare satt vi inne hos barnläkaren som konstaterade samma sak. Och några minuter efter det klipptes det på plats. Det kan ha goda effekter på amningen, så nu håller vi tummarna och ser hur allt fortskrider.

Och apropå att hålla tummarna – har ni en ledig så knip igen den kl 14.00 när det är dags att väga in monsieur.

Kan inte smälta att det där huvudet passerade min va-jay-jay för FEM dagar sen?!

  1. Johanna skriver:

    Grattis till lillen! Och vad skönt att de hittade det korta tungbandet. Ett tips är att gå med i Facebookgruppen för kort tungband och läsa på tungband.se. Där finns mer info om hur det är att amma barn med korta tungband och (tyvärr) om konsekvenser av otillräckliga klipp. Min son som är ett halvår klipptes vid 5 veckor, men amningen fortsatte vara bökig (om än bättre än tidigare). Läkaren som klippt sa att de klipper mer om talet strular vid ca 3 års ålder. Kändes fel att vänta så jag krävde ett besök hos en av Sveriges duktigaste Läkare på tungband som konstaterade ett för litet klipp och klippte honom på nytt, 5,5 månader gammal. Blev mycket bättre och hoppas det ska underlätta matintroduktion nu. Lycka till med bebben!

  2. Linda skriver:

    Men så himla fin han är! Jag som stod och vacklade på kanten till en trea tippade just över. Supersötnöt.

  3. Karin skriver:

    Skickar så himla mycket pepp till lill-herrn och dig! Jag går igenom precis samma sak men min ”lilla” herre (4530 gram, 37,5 cm thank you tillväxtultraljudet för en lyckad uppskattning av vikt) passerade va-jayjaykanalen i lördags! Hade aldrig ens hört talas om begreppet stor för tiden innan dess och jag trodde typ att jag hade hört talas om allt. Blev så himla stressad av att inleda ännu en krånglig amning och tillmatningskarusell på sjukhuset så valde att åka hem med matningsinstruktioner och en hyrd pump, trots att de nog gärna sett att jag stannat någon dag till men det gick bara inte. Amningen kom igång sekunden vi kom hem men när vi var på återbesök i förrgår för vägning kunde vi inte amma för allt i världen igen. Mina bröst låser sig på sjukhus verkar det som. Nu sitter jag här med total överproduktion av mjölk pga hyrpumpen (som fick komma hem och vända i princip) och en bebis som inte alls hinner äta ikapp… Men ingen bvc har hört av sig och kurvan hade vänt med 10 gram vid invägningen så nu vågar jag tagga ner med hetsmatningen en stund!

    Försöker tänka att vi ju är hemma denna gång med ett friskt barn, förra gången var barnet sjukt med oklar infektion och bodde i kuvös och vi fick inleda våra föräldrakarriärer med sondmatning, tilläggsmatning och kängurusittning och bo på sjukhus i 9 dagar.

    Nu håller vi tummarna för att dina bröst kommer igång och att tungbandet var hela orsaken!

      1. Karin skriver:

        Ja jag funderade på det men äter fortfarande diklofenak och har inte haft ork att kolla upp hur man donerar i stad! Men fortsätter det är det absolut något jag tänker göra! Har ju själv legat på neo med en liten och sett de där yttepyttesmå bebisarna!

        1. Ring och hör efter om det är ok. Tänk på att det bara är under de tre första månaderna som man kan donera. Men du har ju tid på dig eftersom lillen verkar ganska ny. (Grattis förresten!) Har själv haft två små pyttisar som legat på neo och fått donerad mjölk i början. Så jag vet hur viktigt det är. Med tredje barnet kunde jag själv donera. Enklare än man kan tro och känns bra att kunna hjälpa. Reglerna är lite olika i landet med hur mycket man måste donera och ersättning etc. Men ring och kolla när orken infinner sig! Lycka till!

  4. Becks skriver:

    Vilket litet underverk! Så himla fin! 😍 Håller tummarna att han gått upp i vikt! Måste fråga, var är pyjamasen han har på sig på bilden köpt? Kanske något av det finaste jag sett! ❤️

  5. Hej och grattis till underverket!

    En liten stilla undran, måste man verkligen åka till sjukhuset på återbesök? Går det inte att få göra uppföljning på nåt mindre krångligt sätt? T.ex gå till sin lokala bvc? Jag undrar bara om det inte skulle gagna amningen och minska stresspåslaget om ni slapp åka till sjukhuset. Eller är det bara jag som blir stressad av miljön på sjukhus? Jag måste tillägga att det inte på något sätt är menat som kritik och jag hoppas ni snart ser stadig viktuppgång.

    1. Jag tror det är så att man ligger under BBs ansvar ett par dagar (?) innan BVC tar vid. Så var det med Mira också! Fördelen nu är att SöS ligger jättenära till skillnad från Huddinge sjh. Men visst, sjukhusmiljön är lite prövande för ett vandrande hormonpåslag, heh. Men världens finaste personal, har känt mig så otroligt fint omhändertagen <3

Lämna ett svar till hormonerhemorrojder Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..