Utåtagerande 3-åring och superkänslig 6-åring

Tre barn i olika åldrar innebär helt klart olika utmaningar. Utmaningar som ibland känns omöjliga att lösa.

Jag har precis bänkat mig i soffan med datorn efter att ha nattat de äldsta barnen (okej, det låter som att vi har ett dussin kids, men det är fortfarande (bara?) tre stycken). Johan sitter med Kasper i famnen och kollar på Game of Thrones och jag funderar över familjefriden.

För den infinner sig i mitt tycke, alltför sällan numera. Samtidigt som jag såklart förstår att det här med att sätta ett till syskon till världen SÅKLART ruskar om det ordentligt för samtliga. Med all rätt. En debuterande familjemedlem är ju något av det största och mest omvälvande man kan vara med om, i synnerhet om man är 3 eller 6 (eller 2 eller 8 för den delen) år.

Och det är ju inte heller konstigt att de reagerar olika på nytillskottet. Mira, som överlag är mindre expressiv i sina känslor, funderar nog mer för sig själv, men är samtidigt så uppslukad av nya skolan och kompisarna och livet i stort. Hon känns överlag väldigt tillfreds med tillvaron och är glad, nyfiken, vetgirig och..upprymd. Men, hon är samtidigt, precis som de flesta 6-åringar, ombytlig i sitt humör och är väldigt, väldigt känslig.

Denna känslighet är Morris 700000 % medveten om. Och, han gör allt i sin makt för att trigga den. OMFG, vad de tjabbar mellan varven. Om ALLT. Jag läste nån artikel om sysonkonflikter och psykologen som uttalade sig där menade på att det inte är ovanligt att 50% av umgänget syskon emellan är präglat av någon form av konflikt. Känns fullt rimligt i vårt fall.

Morris har reagerat klart tydligare på lillbrorsans ankomst. Första tre veckorna blev jag i ärlighetens namn nästan orolig, för jag upplevde att han var smått personlighetsförändrad. Han var så oerhört provokativ, utmanande, arg och liksom…speedad. Gjorde tvärtemot allt (ALLT) vi sa – från att kasta och välta ut saker, sno Kaspers nappar, vråla när lillbrorsan väl somnat, förstöra saker Mira hade byggt/ritat/fixat – och så vidare.

Denna älskvärda, underbara lilla unge alltså. Samtidigt som jag ömmar så mycket för honom är det så sjukt svårt att hantera, tycker jag. För det klart att jag förstår att han reagerar på alla tänkbara och otänkbara vis. Helt plötsligt, från en dag till en annan, sitter jag och ammar och kramar ett annat barn timme ut och timme in. Och jag har verkligen försökt att vara med såväl Morris som Mira, ihop men även var för sig, så fort jag haft möjlighet. Men, i och med att Kasper har varit rätt skrikig och framförallt omöjlig att lägga ifrån sig, har möjligheterna att ägna Morris och Mira 100%-ig uppmärksamhet varit klart begränsade.

Men vi står lite handfallna inför framförallt Morris utspel. Ikväll har vi tjafsat och skällt typ HELA tiden. Det har kastats saker, det har ritats på golvet och det har riktats oschyssta tjuvnyp mot Mira.

Vi försöker verkligen att förstärka de positiva beteendena mer än att klanka på de negativa. Vi försöker föregå och vara följsamma. Släppa småtjafs och ha överseende där det känns okej. Men samtidigt måste vi ju markera när han gör saker som vi verkligen inte accepterar, som att kasta saker, rita på golvet eller att slåss.

Men just nu känns det som att ingenting biter. Vi har provat att prata lugnt och sansat och förklarat varför man inte får göra en viss sak (vilka följder det kan få), och även pratat om hur det får oss att känna när han till exempel slåss. Vi har blivit explosionsrasande (kanske inte superpedagogiskt, men ja, den mänskliga faktorn, liksom). Vi försöker vända på det (vet inte om en 3-åring är mottaglig för det, men det känns som att han förstår) genom att fråga hur han skulle känna om man gjorde motsvarande sak mot honom. Och så försöker vi kramas, gosa, visa kärlek, uppmuntra och peppa i mängder. Men ändå blir det väldigt mycket skäll och tjafs. Syskonen emellan samt mellan oss föräldrar och kidsen.

Och det känns så trist, för ingen är ju vinnare i en sån situation. Alla tycker att det är tråkigt när det tjafsas. Häromdagen förklarade Mira dramatiskt att hon minsann vill flytta hemifrån för att hon har så taskiga föräldrar.

Jag vet inte, det kanske är såhär det är? Det kanske inte går att göra så mycket mer än att rida ut det. Eller? Ja, i vanlig ordning fiskar jag efter era tankar och erfarenheter. 

Som tur är kommer de här ljuvliga stunderna med jämna mellanrum också <3

  1. A skriver:

    Inget svar på dina funderingar tyvärr. Behöver bara ventilera min egen oro kring det här med att få syskon.

    Jag har en treåring och är nu halvvägs in i graviditeten med barn nr 2. Är ensam med barnen då min man hastigt och helt oväntat dog för två månader sedan. Är så himla orolig gör hur nr 1 ska reagera på syskon! Innan syskonet kommer ska vi även flytta till ny stad, från hus till lägenhet (vilket även kommer innebära ny förskola…). Min energi ligger redan nu i botten och all förmåga till att vara pedagogisk är som bortblåst. Om JAG känner att livet just nu är 100 gånger mer än jag klarar av, hur ska då en treåring känna? Redan nu reagerar hen med raseriutbrott, med att vara extremt känslig för alla motgångar samt har väldigt svårt att dela med sig. Vill inte dela med sig av leksaker och kan bli galen om min uppmärksamhet går till nån annan än hen.

    Innan min man dog pratade vi mycket om det här med att få syskon men då var ju lösningen alltid att vi var två föräldrar på två barn. Hur gör man när man är själv? Redan nu är jag förbi av trötthet pga sover ca 3 (en bra dag 5) timmar per natt? Ingenting av det här lär ju bli lättare med ett till barn som behöver kärlek och närhet?

    1. Nina skriver:

      All styrka till dig! Jag hoppas innerligt att du har nära runt dig som kan vara med och ställa upp.

    1. Ullis skriver:

      Kära kära du❤! Vilken oerhört tuff situation du går igenom och din lilla kille med. Min pappa gick bort oväntat i januari och det kändes emellanåt avgrundsjobbigt, så jag förstår verkligen att din energinivå är låg. Ni måste ju vara i chock fortfarande. Åååh❤, finns det familj och vänner runt er som kan hjälpa till? Får ni samtalsstöd? Kyrkan, BUP etc? Ingen ska behöva gå igenom en sån här sak själva, ni måste få hjälp!
      Varma kramar i massor❤❤❤!!

  2. Vår dotter föddes typ två veckor innan Morris, även vår lilla klängapa var ett high need (tack som fan för att ni satte ord på det!) och igenkänningen har varit stor! Nummer två är snart sex månader och eftersom närhet varit/är den storas grej var jag ganska orolig och metod-laddad inför nedkomsten. Det gick först över förväntan, sen blev det konfliktsökning och jakt på snabb uppmärksamhet så hyss och jävelskap har haglat sedan dess… Den sensibla storasyrran kan dechiffrera en dålig natt innan vi ens hunnit vakna och sticker fingrarna i alla våra sår. Mitt bristande tålamod är numera en sport. Jag försöker tänka att reaktionen måste få finnas, att den ser olika ut (beroende på vår dagsform?) och att alla känslor måste få rum. Jag övar mig på att låta de goda stunderna få lika mycket plats som när jag maler mina mer högljudda misslyckanden. Bärsjalen är mitt enda konkreta tips – Här har bebis sovit och varit lugn utan att ta plats, och jag har kunnat bygga lego, klättra i träd (!) och gosa med den äldre samtidigt som jag ger närhet och lugn till liten (som verkar ha samma närhetsbehov). Och såklart, var snäll mot dig själv och stoppa det dåliga samvetet längst ner i blöjhinken!

  3. Alice skriver:

    Jag fick tipset att prata med bebisen som jag pratar med det äldre syskonet. ”nu måste du låta mig hjälpa x här nu är det hennes tur”. Allt är förstås för det äldre barnets skull. Så man kan ju spä på lite om att ”nu är du faktiskt orättvis bebisen” osv.

    1. Karin skriver:

      Åh vilket bra tips! Här hemma har jag gått runt och gjort precis det (har barn nära i ålder med Morris och Kasper) och det fungerar faktiskt oväntat bra… har bara inte tänkt på det som en strategi förrän det stod i pränt. Storasyster behöver ju få höra att samma resonemang som gäller för henne gäller för bebisen. ”Ja jag hör att du är hungrig men nu måste storasyster få sin frukost” osv.

  4. Jana skriver:

    Hur mycket nu det hjälper – kan man kanske berätta för barnen att den nya familjemedlemmen att bebisen behöver mycket tid och uppmärksamhet, därför att den inte kan äta och klä på sig själv? Så får Mira och Morris en förklaring till vad det är som händer, och att de får höra att de är högt älskade, men är också nu lite stora och därför anförtros saker ”stora barn gör”: klä på sig, leka en längre stund själva…

  5. Anja skriver:

    Jag har inga barn men när vi skaffade en till hund, en valp, för flera år sedan – då betedde valpen sig svartsjukt! Kissade i äldre hundens bädd t.ex! Och hoppade på äldre hunden utan anledning. Låg och morrade och vaktade soffan/sängen då vi satt där och äldre hunden närmade sig.
    Kändes som den var svartsjuk på att det redan fanns en hund i familjen. Blev lite bättre med tiden. Alltså, är ju helt annat än med barn, kom bara att tänka på det.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..