En hyllning är på sin plats!

Hur bebisen som landar i just er familj blir, kan du påverka föga. Det här är en hyllning till alla er (oss) som fått exemplar av den mer krävande sorten.

För när du står där, vansinnesfrustrerad av vanmakt, ska du komma ihåg att du tillhör föräldrakollektivets Special Forces (eller Främlingslegionen, om du vill vara lite mer franskorienterad som jag)

Vi som dagligen – och nattligen – kämpar med små bebisar som sätter sig på tvären. Som tjurar, gastar, gapar och stökar. Som bökar, gnäller, knölar och prövar oss till förståndets ytterkanter.

Du som sitter på toalettlocket i halvdimrad badrumsbelysning och guppar babysittern framför den centrifugerande tvättmaskinen för att det har visat sig vara ett ljud som din bebis blir lugn av.

Eller du som står med en svettig, gastande arvsmassa i en bärsele på balkongen, långt efter att resten av världen somnat.

Du som kväll efter kväll sätter dig i bilen och kör varv på varv, trots lamslående trötthet, bara för att få tyst på mistluren i spädbarnsskyddet.

Eller du som sitter med krökt rygg på en pilatesboll, kväll efter kväll, och guppar dig svettig till dess att avkomman äntligen somnar in djupt till hårtorksbruset på din nykomponerade Spotifylista.

Min vapendragare och medlegionär <3

Vi som provat white noise-repertoarer och delfinljud, bärsjalar och bärselar, varma vetekuddar och frisk luft, allsköns bäddningar och babynest, vagnar och bilbarnstolar, öronproppar och hög musik. I en tillvaro där egentid är ett teoretiskt begrepp, långt bortom vår verklighet just nu.

Helvete vad vi kämpar. Ledbrutna och uppgivna, men samtidigt så tåliga och uthålliga. Och, inte minst kreativa i vårt sätt att krampaktigt försöka göra våra bebisar nöjda, om så bara för en stund.

Helvete vad vi kämpar. Vi som hålögt glor på andra föräldrar som lägger ner dästa, nöjda bebisar i sina sängar. Vi som förundrat studerar en sömnig nykomling som liksom slumrar in av sig själv, utan en pilatesboll eller bärsele i sikte. Vi som gång på gång funderar på om vi ändå inte gör något fel ändå.

Helvete vad vi kämpar. Mot frustrationen, besvikelsen och avundsjukan.

Men, det är även vi som gläds med en närmast berusande innerlighet för minsta framsteg. För varje gång något blir lite, lite lättare. När vi får andas ut en stund och på allvar känna att det kommer att bli bättre.

Vi borde få en egen högtidsdag i kalendern, banne mig. Eller i alla fall en dag av lugn och ro.

Till dess: Honneur et Fidélité

  1. Malin skriver:

    Känner igen mig helt och fullt och kan fortfarande, trots att barnen nu är 2 och 4 år, nästan börja gråta när jag läser texter som så väl beskriver vår verklighet under bebistiden och lite efter. Det var så tungt att hela tillvaron gick ut på att hålla bebisen något så när nöjd (inte skrika/gråta) inget var gratis, allt var en kamp. Att se alla nöjda (nöjda av sig själva!!) bebisar i mammagruppen/öppna fsk var tungt, att aldrig få slappna av och njuta, utan bara längta tills bebisen blev större, var tungt och väldigt sorgligt när jag ser tillbaka på det. Trodde risken var minimal att få en till lika krävande bebis, men så blev det. Men som sagt, det fina är att det blir lättare, när alka andra säger ”vänta bara tills hen börjar krypa/gå/whatever då blir det slut på lugnet!” är det skönt att känns att för varje utvecklingssteg blir det lite, lite lättare.

  2. Marja skriver:

    Med tanke på hur påfrestande ”normalvarianten” kan vara i sina stunder så är jag full av beundran för alla föräldrar som får kämpa med mer krävande bebisar. Önskar jag kunde komma och avlasta en liten stund för att ge en kämpande mamma eller pappa en välbehövlig paus.

  3. Sarah skriver:

    åh, så välbehövligt att läsa – även ett år senare och när livet känns så mycket lättare igen <3

  4. Sara skriver:

    Exakt så är det! Tack för detta fantastiska inlägg!

    Nu är vår förstfödda 1,5 år och det börjar sakta men säkert bli liiiiite lättare, men SATAN vad tufft det har varit. Och hur många gånger har man inte betraktat andra föräldrar med förundran (slash bitterhet) över hur de bara kan lägga ifrån sig sina bebisar och så sover de lite hux flux.

  5. Amanda skriver:

    Kämpa på. Har spenderat många dyrbara timmar till ovan nämnda aktiviteter; pilatesgung, gungat babysitter m.m.
    Även gungat gungstol m. baby, gjort benböj m. baby, rullat runt med vägen inomhus i timmar m.m.
    Båda mina barn har blivit mycket nöjdare när jag uteslutit mjölk ur deras kost. Ett tips! (Om du vill ha tips☺)

    1. Tack! Äter mjölkfritt sen 2 månader och hoppas det hjälper! Tar tacksamt emot tips, för övrigt 🙂 kram!

Lämna ett svar till Sara Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..