Bye, bye…

..eller vi ses i en annan dimension. Nämligen här.

Jag kände plötsligt att trots att MAMA-skapet är en av mina viktigaste identiteter så skriver jag om så väldigt mycket annat att jag nog passar bättre under grannen Amelias vingar.

Det vore fantastiskt om ni ville följa med ett tag till.

I övrigt håller jag på att närstudera Ebolafakta och det är ingen uppmuntrande läsning. Mer om det i programmet i morgon.

Kram och tack för mig Mama. Nu går gamlingen vidare…

  1. KLART jag följer med!! Din blogg är den bästa; samhällsanalys, mode, familj, träning och livstetris i en enda underbar blandning, jag gör om bokmärket (som finns i bokmärkeslisten tillsammans med alla jobbgrejerna, förskolans lärportal och fejjan) och följer med till Amelia. Vem vet, jag kanske testar att läsa tidningen också…

  2. Både Malin och du borta från Mama! Nu är det bara bebismammor och gravida kvar. Inget mer om storfamiljer, syskonbråk och livspussel värda att nämnas… Som sagt; bye bye

  3. Pjuh! Trodde att du skulle sluta blogga helt, då får jag bokmärka Amelia, så ska den här krisen vara ur världen 🙂

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Ebola och barnen…

Hon kan inte vara mer än sex år och har på kort tid förlorat både mamma och pappa i Ebola. Hon bor i ett hus med sina syskon och i kvartet finns andra barn som drabbats av samma öde. 7000 barn beräknas ha förlorat sina föräldrar i de hårdast drabbade länderna.

Ingen vågar ta hand om dem. Döden är insatsen och en enda eldsjäl har tagit som uppgift att titta till dem på morgonen innan han själv går till jobbet. Men ingen kramar henne. Tröstar. Nattar och skyddar mot livets mest smärtsamma obegriplighet.

”När folk ger oss mat kastar de in det över stänglset och skrattar ”.

Den lilla flickan i nyhetsinslaget får mig att börja storgråta.

Ebolaepedmin är en katastrof i så många lager och jag har just satt in en peng till UNICEF #wakeupcall och Läkare utan gränser.

Det är så lite. Så lite lilla vännen.

  1. Ebola, drabbar så många att vi har svårt att ta det till oss. Känns så långt borta men ändå inte. Nu har barnen hemma , speciellt 12-åringen , börjat ställa frågor om Ebola. Kan vi få Ebola, dör vi då, kan vi resa mera etc etc. Väldigt svårt som vuxen att svara på alla dessa frågor när man inte själv har svaren. Att bara finnas där och försöka ge svar på alla frågor ger trygghet till dom, tillsvidare.

  2. Der här är ett otroligt viktigt inlägg. Det är svårt att ta in för nästan oss alla. Det gör ont att ta in. Det är långt borta. Tänk att våra förskolor stängs igen med endast barnen kvar därinne. Våra barn får veta att mamma och pappa inte hämtar idag för de är döda. Sen hånskrattar de som skulle utgöra trygghet åt de gråtande barnen. Åt Ebba, Valter och Molly och åt ditt eget barn.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Sluta moralisera!

Idag orkade jag inte längre. Jag skrev om socker häromdagen och som vetenskapen uppfattar det är lagom bäst. Ändå skriker falsettkören i mitt öra att hälla ketchup på barnens makaroner någon gång ibland är ungefär lika med mord. Falsettkören har så många synpunkter. Nästan allt i ett vanligt liv som mitt är på deken. Läs min krönika i dagens Expressen här. Det är inte särskilt lätt att höra sin egen röst genom körens crescendo. Ändå är det den som vet allra bäst.

Detta är i övrigt en helg utan både barn och man. Det känns som om jag är 23 igen och bor själv i ettan vid Fridhemsplan och det största helgbekymret var att alla trosor var slut och man inte orkade boka tvättstugan den dagen heller, vilket fik vi skulle äta långfrukost på innan det var dags att gå på bio för att sedan drälla ner till barerna på Skånegatan. Åh så ansvarslöst slösaktigt med den dyrbara tiden. Och alldeles underbart!

Först. Brunch på Riche med träningsgänget. Sen hämta ett secondhandfynd i Västberga. Sedan säga hej till Jeff Koons på en mottagning och sedan middag med vänner! Hasta la vista!

  1. Jenny du ger mig hopp! När jag sitter här på smällen och med en knappt ettåring som röjer runt tänker jag – det är inte för alltid. Jag kommer jobba igen, jag kommer kunna springa en mil, lyfta skrot, orka vara uppe längre än 21 och ha rena kläder på mig. Jag älskar min dotter, älskar att vara med henne med gud så jag längtar tills denna jävla bebisbubbla är över! När jag kan prata med mina barn, när vi gör saker tillsammans, när dom har ett ”eget” liv att berätta om. När jag har det lite mer som du…

    Kram!

    1. Haha, och jag längtar tillbaka till småbarnstiden som glider allt längre bort. Oh denna tid som bara går utom just när man vill över på andra sidan. Stor kram!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..