Bye, bye…

..eller vi ses i en annan dimension. Nämligen här.

Jag kände plötsligt att trots att MAMA-skapet är en av mina viktigaste identiteter så skriver jag om så väldigt mycket annat att jag nog passar bättre under grannen Amelias vingar.

Det vore fantastiskt om ni ville följa med ett tag till.

I övrigt håller jag på att närstudera Ebolafakta och det är ingen uppmuntrande läsning. Mer om det i programmet i morgon.

Kram och tack för mig Mama. Nu går gamlingen vidare…

  1. KLART jag följer med!! Din blogg är den bästa; samhällsanalys, mode, familj, träning och livstetris i en enda underbar blandning, jag gör om bokmärket (som finns i bokmärkeslisten tillsammans med alla jobbgrejerna, förskolans lärportal och fejjan) och följer med till Amelia. Vem vet, jag kanske testar att läsa tidningen också…

  2. Både Malin och du borta från Mama! Nu är det bara bebismammor och gravida kvar. Inget mer om storfamiljer, syskonbråk och livspussel värda att nämnas… Som sagt; bye bye

  3. Pjuh! Trodde att du skulle sluta blogga helt, då får jag bokmärka Amelia, så ska den här krisen vara ur världen 🙂

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Ebola och barnen…

Hon kan inte vara mer än sex år och har på kort tid förlorat både mamma och pappa i Ebola. Hon bor i ett hus med sina syskon och i kvartet finns andra barn som drabbats av samma öde. 7000 barn beräknas ha förlorat sina föräldrar i de hårdast drabbade länderna.

Ingen vågar ta hand om dem. Döden är insatsen och en enda eldsjäl har tagit som uppgift att titta till dem på morgonen innan han själv går till jobbet. Men ingen kramar henne. Tröstar. Nattar och skyddar mot livets mest smärtsamma obegriplighet.

”När folk ger oss mat kastar de in det över stänglset och skrattar ”.

Den lilla flickan i nyhetsinslaget får mig att börja storgråta.

Ebolaepedmin är en katastrof i så många lager och jag har just satt in en peng till UNICEF #wakeupcall och Läkare utan gränser.

Det är så lite. Så lite lilla vännen.

  1. Ebola, drabbar så många att vi har svårt att ta det till oss. Känns så långt borta men ändå inte. Nu har barnen hemma , speciellt 12-åringen , börjat ställa frågor om Ebola. Kan vi få Ebola, dör vi då, kan vi resa mera etc etc. Väldigt svårt som vuxen att svara på alla dessa frågor när man inte själv har svaren. Att bara finnas där och försöka ge svar på alla frågor ger trygghet till dom, tillsvidare.

  2. Der här är ett otroligt viktigt inlägg. Det är svårt att ta in för nästan oss alla. Det gör ont att ta in. Det är långt borta. Tänk att våra förskolor stängs igen med endast barnen kvar därinne. Våra barn får veta att mamma och pappa inte hämtar idag för de är döda. Sen hånskrattar de som skulle utgöra trygghet åt de gråtande barnen. Åt Ebba, Valter och Molly och åt ditt eget barn.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Sluta moralisera!

Idag orkade jag inte längre. Jag skrev om socker häromdagen och som vetenskapen uppfattar det är lagom bäst. Ändå skriker falsettkören i mitt öra att hälla ketchup på barnens makaroner någon gång ibland är ungefär lika med mord. Falsettkören har så många synpunkter. Nästan allt i ett vanligt liv som mitt är på deken. Läs min krönika i dagens Expressen här. Det är inte särskilt lätt att höra sin egen röst genom körens crescendo. Ändå är det den som vet allra bäst.

Detta är i övrigt en helg utan både barn och man. Det känns som om jag är 23 igen och bor själv i ettan vid Fridhemsplan och det största helgbekymret var att alla trosor var slut och man inte orkade boka tvättstugan den dagen heller, vilket fik vi skulle äta långfrukost på innan det var dags att gå på bio för att sedan drälla ner till barerna på Skånegatan. Åh så ansvarslöst slösaktigt med den dyrbara tiden. Och alldeles underbart!

Först. Brunch på Riche med träningsgänget. Sen hämta ett secondhandfynd i Västberga. Sedan säga hej till Jeff Koons på en mottagning och sedan middag med vänner! Hasta la vista!

  1. Jenny du ger mig hopp! När jag sitter här på smällen och med en knappt ettåring som röjer runt tänker jag – det är inte för alltid. Jag kommer jobba igen, jag kommer kunna springa en mil, lyfta skrot, orka vara uppe längre än 21 och ha rena kläder på mig. Jag älskar min dotter, älskar att vara med henne med gud så jag längtar tills denna jävla bebisbubbla är över! När jag kan prata med mina barn, när vi gör saker tillsammans, när dom har ett ”eget” liv att berätta om. När jag har det lite mer som du…

    Kram!

    1. Haha, och jag längtar tillbaka till småbarnstiden som glider allt längre bort. Oh denna tid som bara går utom just när man vill över på andra sidan. Stor kram!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

På Spåret!

Ojdå.

Vi ska vara med i På spåret igen – jag och min man. I dödens grupp. Jag kommer att få hjärnsläpp. Jag kommer att få tunghäfta. Jag kommer att få rännskita av nervositet och börja missbruka sömntabletter.

Ändå har jag tyckt att det har varit roligt att vara med.  I efterhand.

Det är lite som att föda barn. Plötslig en dag sitter man där och tänker att oh, vad härligt det skulle vara med en unge till. Det var väl inte så farligt det där, själva utpluppandet gjorde väl inte så ont? Inte särskilt ont alls väl? Eller gjorde det? Jag kommer inte ihåg ett spår, så kör i vind! TACKA JA!

Ja, ja. Det går att skämma ut sig frivilligt på många sätt och ett av dem har jag just nu sagt ja till.

Ni kan väl hålla tummarna?

I övrigt skrattade jag länge och väl åt denna vetenskapliga nyhet som kom på TT i morse:

Lagom är bäst

Kvinnor som äter hälsosamt, dricker måttligt, avstår cigaretter, undviker övervikt och motionerar löper kraftigt sänkt risk för att drabbas av stroke. Det visar en studie av 32 000 medelålders och äldre kvinnor.  Ju fler positiva hälsofaktorer kvinnor håller sig till desto mindre är risken att insjukna i stroke.(TT)

No shit Sherlock! Men sedan – det är visst HUR man tar sig i kragen och blir alltigenom hälsosam som är det kniviga.

 

  1. Å vad kul! Jag håller på er! På spåret är heligt hemma hos oss och ve den som snackar under frågefilmerna. Men med tanke på det adrenalin vi har i vardagsrummet skulle jag aldrig våga ställa upp i tv 🙂

  2. Angående den vetenskapliga nyheten från TT åt så stämmer den till en liten del. Vet en som åt hälsosamt, motionerade mycket och drack sällan och inte rökte och ändå fick hon en stroke vid 30-års ålder. Men hon klaradesig m hon har kämpat!

  3. oh, va kul ! ni var ju jättebra, älskar ”På Spåret” jag skriker svaren o blir jätteirro när inte folk kan… helt sinnessjukt , ja vet! lycka till !

  4. Åh, längtar till mitt favoritprogram!!! Alla som är med är ju helt fantastiska – jag kan i princip aldrig nåt. Det borde ju innebära att inte alls vill titta, men jag tror jag drivs av de där sällsynta gångerna när jag faktiskt kan ett resmål eller fråga. Stort lycka till!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Dagens hjältar.

Jag vill ikväll hylla några fantastiska kvinnor som gör världen lite roligare, lite kloklare och inte minst mänskligare. Utan inbördes ordning….

BIANCA KRONLÖF – Kom just hem från mitt eget program som idag gästades av ingen mindre än begåvade och sköna Bianca Kronlöf som inom kort kommer att erövra alla scener i Sverige med sin briljans. Hon berättade om sin roll i Jonas Hassen Khemiris nya pjäs på Dramatens lilla scen som handlar om människor som hamnat på kollisionskurs med marknadsekonomin. Eller kort sagt. Varför värderas vissa människor och jobb högt och annat lågt och vad händer med oss när vi har eller inte har pengar.

LIL BUB – Var också med i mitt program. Den missbildade kattungen  i Indiana USA som fick leva ändå är nu internetkändis och skriver både böcker och har egen talkshow. Inkomsterna går till att rädda andra sjuka djur till livet.

AGNETA, OLIVIA och IDA TRYGG – kvinnorna i familjen Trygg som efter att ha förlorat sin pappa Hans som var sjuk i alkoholism startade stiftelsen Trygga barnen för att hjälpa de som är i samma situation idag. Ikväll sändes deras berättelse i Sanna Lundell och Ann Söderlunds fina, fina dokumentärserie Djävulsdansen (synd att den gått samtidigt som min show bara:-) De berättade öppenhjärtigt om våndan att klippa banden med en älskad människa för att det är enda sättet att hjälpa. Jag kände familjen och pappa Hans och firade flera påskaftnar och fester i deras sällskap ungefär samtidigt som han blev sjuk på riktigt. Jag som stod vid sidan av som en av alla bekanta förstod aldrig vidden av hans alkoholism. Eller såg jag och alla andra egentligen? Agneta säger i filmen att fler måste våga fråga. Att det kan bli väldigt ensamt att vara anhörig. Kanske extra ensamt när gränsen mellan kul och fest och ett missbruk som skadar en själv och närstående är så suddig i konturerna. Alla drack väl? Alla hade väl kul?

Hädanefter tänker jag också fråga. Våga fråga.

Tack hela familjen Trygg för att ni vågar dela med er av er historia för att hjälpa andra. Jag väljer att minnas Hans som den roliga och fina del han var i er familj under många år innan sjukdomen tog livet av honom.

Sista kvinnan för ikväll –

MIN SYSTER – på fredag ska vi äta middag ihop. Jag älskar min syster.

 

 

  1. Undrade också varför ingen såg, varför ingen reagerade, varför ingen hjälpte. Man kunde aldrig prata med någon om denna sak, men dock inte något annat heller i den delen. Det blev som ett vacuum, känslornas tomrum hela familjen/släkten/omgivningen. Alla var medberoende och många blev alkoholister själva då alkoholismen är ytterst ärftligt. Hela tiden likör i glaset i varje vända. Alltid någonting varför man måste fira och ta lite sprit. Alkoholismen utvecklas så långsamt och …den är socialt accepterat sjukdom (den kanske inte ens kallas som sådan), att den som protesterar stämplas i stället som överkänslig om inte helt associal. När man inte längre orkar gå i bröllopen, begravningar, födelsedagar, sommarställen, jul, midsommar eller annat för att man inte orkar se helt enkelt så då är spelet spelat. Ingen frågar efter. Var tvungen att klippa banden och bli fri, hitta min egen väg, mitt rättmätiga liv.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Socker, åh socker…

Det har kommit flera böcker om socker den senaste tiden. Bland annat ”Det sötaste vi har”, av vetenskapsjournalisten Ann Fernholm. Jag läste boken med skräckblandad förtjusning. Ja, jag visste redan att tillsatt socker inte är särskilt lattjolajban för kroppen. Inte vetemjöl heller, men här sammanställer hon den aktuella forskningen och visar hur det ligger till.

Inte så bra, för en som till exempel älskar kanelbullar med mycket fyllning.

När jag skulle intervjua Ann Fernholm förberedde jag mig på att träffa en dogmatisk renlevnadsmänniska som omedelbart skulle ge mig dåligt samvete. Men tvärtom. I sin familj har hon dragit ner på det tillsatta sockret nästan helt. Inga uppenbara fällor som flingor, läsk, sötade juicer, godis eller halvfabrikat med mycket tillsatser finns kvar. Men är det kalas och barnen vill baka chokladbollar så är det gott och helt ok, men man kan kanske halvera sockret i receptet. Skillnaden blir inte så stor som man tror, sa Ann. Och om de bjuds något sött i andra miljöer än hemma så bråkar hon inte om det, så länge den totala konsumtionen inte blir för stor.

Det gjorde mig glad att höra hennes tänk! Min ovetenskapliga matfilosofi går ut på att äta lagom av allt, oftast hemlagat och ekologiskt när det funkar. Mycket grönt, inte lika mycket rött kött (men det har liksom gått av sig självt att inte köpa blodiga biffar till sex personer varje dag:-) och inte så mycket mjölmat. Men vill vi ha pannkakor på lördagsfrukosten så kan ingen forskning i världen ta död på den glädjen. Vi älskar att baka men om det inte sker varje dag tänker jag njuta av hemkörd äppelpaj med vaniljsås när det bjuds. Socker som ingår i ett vitaminsprängt äpple eller en potatis kommer jag aldrig att säga nej till och det verkar vara det tillsatta sockret som är problemet för västvärlden och den pågående fetmaepedemin.

Allt är giftigt i för stora mängder. Men lite lagom kan det vara alldeles alldeles underbart. Jag får dock dåligt samvete över de enorma mängder godis barnen tryckte i sig som små. Köpte jag de där stora skålarna till dem? Gav jag dem läsk på fredagarna? Hur snabbt tog ketchupen slut egentligen.

Å andra sidan fick de bra mat, för det mesta.

Ps dagens äppelpaj hade en ansenlig mängd tillsatt råsocker. Dagens äppelpaj var magi.

  1. Så självklart och så rätt det du skriver.
    Ändå skulle jag kunna gå över lik för den där godisskålen på bilden.
    Bor i Australien och enda chansen att få vettigt godis (till överpris förstås) är att åka till Ikea, hahaha. Enda positiva med det är väl att det minskat mitt godisintag, men summan av lasterna är väl konstant, eller? 😉

  2. Jag älskar mat och älskar bak! Jag njuter vid varje tillfälle och gör det ofta, så länge det är balans i allt, så kör jag på det….kram…
    Ps: vad blev det för äppelkaka? nu finns det ju så mkt goda bär=)

  3. Ann Fernholm är grym! Jag tycker hon ger en bra bild på hur man som småbarnsförälder ska balansera på ‘rätt’ sida. Ha inte dåligt samvete för det du gav dina barn tidigare, var glad att du har kunskapen nu, det är jag! Däremot så är en stor bov förskolor och skolor, som är tvingade av Livsmedelsverket att följa deras rekommendationer. Där hittar du halvfabrikat med massor av socker och salt som industrin tycker att de behöver smaksätta med (iställer för riktiga råvaror och kryddor). Jag tycker det borde vara nolltolerans mot socker i skolorna, min dotter får så gott som allt sitt sockerintag därifrån. För jäkligt, är vad det är! Du som har ett debattprogram som går på bra tid i veckan, bjud in Ann dit! Vi behöver alla höra hennes sunda inställning!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Djur.

Jag skrev om djur i Expressen idag. Läs här om hur man blir en bättre människa av djur och hur hundar och katter och andra små pälsbeprydda kompisar är en del av det krympande offentliga rum där man faktiskt blir bekant med människor från hela andra delar av samhället än den egna. Den privatpraktiserande läkaren når nynazisten på vischan genom det gemensamma intresset för Grand danois. Den pensionerade damen i villaområdet småpratar varje eftermiddag med den piercade killen med farliga tatueringar, om deras hundar.

Det ska inte underskattas.

Sen är det möjligen döfrånigt att vara besatt av sina husdjur och oavbrutet trycka in näsan i deras päls och viska att man älskar dem, men jag tror å andra sidan att det är livsnödvändigt att vara döfånig emellanåt.

Ganska ofta när jag tänker efter.

Har ni djur?

  1. Jag har en borderterrier. Har haft hund i nästan hela mitt liv. Det är ett sätt att leva. Då tänker man inte på att man blir lite bundet. Det är det värt. Man vidgar verkligen sina vyer att komma nära ett djur. Det blir en extra dimension av livet.

  2. Jag har djur! En hund, en katt och barnen har ett par marsvin. Dessutom umgås jag med en häst flera gånger i veckan. Jag tror att djur har stor effekt på hur man mår. Jag vill gärna tro att dom är lösningen på alla problem, men har upptäckt att så inte är fallet. Men jag vet att ridningen och att vara med hästar är min räddning i vardagen. Egentid, återhämtning, någon slags meditation, lösningen på allt :). Sen har jag en ide om att ridningen och att vara med djur på något sätt knyter ihop mig med barnet och tonåringen i mig själv eftersom djur var viktiga för mig redan då.

  3. Jag har 4 katter och en häst. Tyvärr så dog min egna katt förra året. Hon var verkligen min katt, var bara kelig mot mig. Nu har jag 3 hanar och en hona;)

  4. Sonen och jag har en vanlig bondkatt – Lucy, som vi och alla andra älskar. Vi började med att ha henne som fosterkatt då hon fått kattinfluensa på katthärberget efter att ha blivit upphittad på gatan. Hon var rätt illa däran i början men tillfrisknade efter ett par veckor. När en månad gått och vi kunde lämna tillbaka henne var vi redan kära i henne och adopterade henne istället.

    Jag är t.o.m. allergisk men har lärt mig att jag är mer känslig för vissa katter än andra (en anledning att jag började som fostermatte). Kan nog inte heller ha mer än en katt. Vi hade en till foster i våras och då nös jag konstant i en månad. Har köpt en värstingdammsugare: Dyson Animal och så länge jag använder den samt byter lakan en gång i veckan är jag OK.

    Det är sååå mysigt och speciellt bra för pojkars empatiinlärning tror jag.

  5. Japp, två katter en ragoll som heter Cesar 5 år & hans son Junior 4 månader som är ragdoll/birma. Och precis som din Kerstin så har dom en egen instagram: där dom heter cesarandjunior Hihi

  6. Japp, en hund.Har ingen erfarenhet sedan tidigare och har väl tyckt att det varit lite ”ohälsosamt” att ha katt och hund som ligger i sängar och soffor. Ack vad fel man kan ha, vår hund får ligga i vår säng och det är sååå mysigt.
    Tänk vad man kan älska denna goa hund! =D
    Ja, nu tittar man mer på hundar man möter och inte deras ägare, jag har fått en helt annan syn när det gäller dessa djur, ja djur överhuvudtaget.
    Häls. Ellenor

  7. Hej! Jag har inga husdjur. Men skulle gärna vilja ha en hund eller katt. Men jag har ett problem som gör att jag inte kan ha husdjur och det är att jag tycker så synd om dom. Tycker synd om dom för att dom inte får vara i sin naturliga miljö, eller vara ute och springa så mycket som dom vill eller för att dom är så ofria och ägda. Så då är det ju inte roligt. Jag har som barn haft både katt, hund, kanin, fiskar, dansmöss. Samma ömkande känslor för alla. Snälla Jenny, har du förslag på hur jag kan tänka för att komma runt detta hinder!? Hur gör du?

    1. Dagens domesticerade djur klarar sig inte ensamma ute i det fria, särskilt inte i vårat klimat. Självklart ska man försöka göra livet för djuren så bra som möjligt, gå ut med även katter i koppel om det är innekatter. Ska alla katter få vara ute i sin naturliga miljö så skulle det inte finnas några katter i sverige annat än lodjur.

  8. Ja, vi har två hundar, eller ja vi hade.. Nu är det bara en kvar. Madeirianska blandraser brukade jag svara när andra undrade var det var för sort. Men vi blev tvungna att släppa iväg den andra. Avliva är ju ett sånt hemskt ord men dessvärre sant och efter 1,5 år är fortfarande saknaden stor efter henne. Så ja att få älska ett djur, hund som katt är fantastiskt fint och gynnande på så många vis för människor.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Sextips!

Jag kommer aldrig glömma när min mamma skulle ha det stora sexsamtalet med mig. Hur vi satt ner i köket, hur hon stammade och sökte bekräftelse i min blick att jag var med på att vi nu skulle prata om ALLT. Och hur jag så snällt jag kunde försökte påpeka att det nog var för sent.

Jag var 20 år och var hemma över jul från mitt stipendieår på college. Det mesta hade redan hänt, och lite till.

Min stackars mamma gjorde så gott hon kunde utifrån sin uppväxt men en slutsats från mig var att jag skulle INTE bli lika försagd i underlivsfrågorna gentemot mina egna barn. Sen får man tonåringar och inser att även om jag inte tycker att det är ett dugg skämmigt så tycker de att jag är allmänt pinsam – jämt.

Förra veckan intervjuade jag Inti Chavez-Perez som är sexualupplysare och som skrivit boken ovan. Lätta sexboken. En gammal bekant, Sara Teleman, har gjort superfina illustrationer och detta är boken som med enkla ord beskriver sex och kropp utifrån alla möjliga normperspektiv och framförallt med integritet och självkännedom som två grundpelare. En strålande motvikt mot internetporr och kompismyter.

Har ni tonåringar- köp den!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Karin Adelsköld igår…

Hon är modig den där Karin. Igår var hon med i mitt program och pratade om revanschmailet till sin gamla mobbare. Hon berättade sin historia om hur det var då, på högstadiet, men vågade också komplicera historien med att tänka över sin egen roll när hon i sin tur hängde ut mobbaren.

Hur ska man bemöta sina mobbare?

Jag tycker att det är en intressant fråga. Idag ska de som mobbats inte bara utstå trakasserier utan också bära sin historia med högt huvud utan att vilja ge igen. Vänd andra kinden till, sa Jesus och visst finns det en skön hämnd också i att inte slå tillbaka. Men samtidigt blir det en slags dubbelbestraffning att inte ens få ge igen, att svälja känslorna och gå vidare med högburet huvud utan att tigga om ett förlåt.

Det är dessutom SKIT att mobbning fortfarande förekommer i så stor utsträckning. Fy fasiken. Jag har aldrig varit mobbad men var heller aldrig en av de coola, en slags blek mitt emellan existens. Men jag minns hur just högstadiet var som att befinna sig i ständigt bakhåll. Garden var alltid uppe, redo att slå tillbaka verbalt, genomskåda en fin komplimang som kanske visade sig vara ett skämt. Jag minns känslan av att aldrig ta någon eller något för givet, och hur trött man blev.

Så här i efterhand framstår det som en krigszon där alla kämpade mot varandra. Hur överlevde vi egentligen? Det fanns väl stunder av vila också antar jag, inte minst i gängen efter skolan på träningen och i kören.

Ja, hur var det egentligen. Någon som minns?

Här nedan är programmet från igår om ni vill titta.

[tv4play id=”2978561″ size=”medium”]

 

 

  1. Jenny, många av oss behöver inte ”minnas”, mobbing förekommer här och nu, vanligt bland vuxna. Det finns en effektiv kraft mot mobbing och det är CIVILKURAGE. När du bevittnar mobbing, stöd den mobbade, uttala att mobbingen måste upphöra, stärk och bjud den mobbade på lunch. Slut upp kring den mobbade. SÄG IFRÅN! Acceptera aldrig mobbing, det är avskyvärt, fegt och jagsvagt. Det är en kränkning mot mänskliga rättigheter och borde kriminaliseras i lag.

  2. Du skriver att det är dåligt att mobbing fortfarande förekommer men den formuleringen utgår ifrån att mobbing är något man kan få slut på som om det vore polio eller HIV. Min uppfattning (som fd mobbad större delen av grundskolan) är att det är en destruktiv men naturlig mänsklig/djurisk impuls som är kan vara både medfödd och inlärd. Ett uttryck av behovet att hävda sig och utöva makt över sin omgivning. Och liksom alla destruktiva, naturliga impulser människan har så går det att stävja genom fostran och att samhället håller hög moral och låg toleransnivå. Men det går inte att utplåna.

    1. Nej. Så är det nog. Få beteenden går att utplåna helt. Men jag tänker att civlisationen ändå bestämt att det ex är olaglig att slåss och mörda. Vilket gör att det sker mer sällan nu för tiden. Vi har massor av sociala koder som vi gemensamt bestämt att vi ska följa. Ingen tycker idag på pappret att mobbning bör förekomma, ändå vet vi med oss själva exakt när realtioner glider mot gränsen för hur man ska behandla varandra. Det finns ofta en kalkyl där. Om jag tar avstånd från dig så belönas jag i andra änden. Det är lågt och jagsvagt, men kanske försteåligt för en som är osäker på sin egen position, och jag önskar att vi kunde stärka våra barn och unga mycket mer i att våga gå sin egen väg och stå för en schysst moral och ansvar som går utanför den egna individen.

      1. Precis min tanke men mycket bättre formulerad. 🙂 Det är genom att kontinuerligt odla en viss kultur med tydlig gränsdragning, som man kan hålla mobbingen stången. Jag var mer inne på det här med att civilisationen inte utvecklas så linjärt, allt längre bort från grottstadiet, som man gärna vill tro. Värderingar är färskvara och något man behöver slå vakt om hela tiden.

        1. Javisst är mobbing destruktivt. Framför allt är det otroligt skamligt att vara mobbare – vem erkänner, trots att det förekommer och år SÅ vanligt, även bland vuxna. Och visst är det jasvagt att och lågt att hålla med mobbaren istället för att stå upp och säga ifrån. Så till moral, låg tolerans, ansvar vill jag lägga till CIVILKURAGE. Våga säga ifrån när ni ser att mobbing förekommer. Var modiga. Stå upp för din kompis, din jämlike. Säg högt och tydligt: SLUTA MOBBA MIN VÄN! Visa respekt! Och ta den mobbade i handen, bjud hem hen, ha en mysig kväll. Fy vad jag avskyr bristen på civilkurage i det här landet. Att se mobbing utan att säga ifrån är lika illa som att mobba. Fegt.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Efter-jobbet-koma

Har hunnit hem efter kvällens jobb på tv (och tv4.se:-), känner hur de trötta hjärncellerna liksom lagt sig på sidan och somnat, och vad händer då? Jo jag…

…ser på tv. Ser på ett lakan som guppar på Paradise hotel.

…dricker för många koppar the som gör att jag måste gå upp och kissa tre gånger på natten.

…fastnar förstenad ovanpå toastolen med blicken i Instagramflödet.

…börjar surfa eskapistiskt på olika resesajter.

…börjar surfa eskapistiskt på olika sajter om katter (obs, bara när jag är väldigt trött)

…slentrianäter överbliven mat från familjens middag. Kall.

…somnar med smink kvar runt ögonen och en tioåring skavfötters.

Vad gör ni när ni drabbas av efter-jobbet-koma?

 

  1. Tittar på ”Tina på besök” och andra matlagningsrepriser, googlar Gwyneth Paltrow samt läser bloggar. Lagar något enkelt och gott, pasta med parmesan, chips, ost, kantareller.

  2. Hinner inte göra så mycket. Somnar utan undantag ovaggad i soffan, med eller utan treåring som drar mig i öronen.

  3. Tar ett glas vin (eller två) och slösurfar. Hur trött jag än är kan jag inte gå och lägga mig, måste varva ner först…

  4. Hehe… ”fastnar förstenad ovanpå toastolen med blicken i Instagramflödet”…känner jag igen mej i, och ”slentrianäter överbliven mat från familjens middag, kall” liksom ” börja surfa eskapistiskt på olika resesajter”.

    Hoppas dina program ligger kvar på tv4play,så jag kan se dem! Ser fram emot att få vara publik i ditt program senare i höst!
    Sov gott- med sminket på! 🙂

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Skolfotohelvetet.

Andra sorters bilder…

Jag kan inte låta bli att bli lika arg varje år.

Vem släpper in skolfotoföretagen i skolan? Varför ska eleverna porträttfotograferas när varenda människa har en hyfsad kamera hemma numera? Varför blir bilderna nio av tio gånger värre än New York polisens mug-shots på gravt alkoholiserade kriminella? Varför orkade jag inte just i år stå emot barnens ledsna ögon när de frågade om de åtminstone inte kunde få skolkatalogen?

Det är klart att jag vill ge dem skolkatalogen. Men kan inte lärarpraktikanten eller någon begåvad förälder fyra av gruppbilder om det nu är viktigt för lärarana och elevernas sammanhållning. Sedan kan de lägga ut den digitala filen på skolans hemsida och alla som vill kan tanka ner och skriva ut hemma alternativt gå till en fotoaffär och printa.

BILLIGARE! BÄTTRE!

Dessutom slipper många familjer skuldsätta sig i onödan för ett SKETET FOTO som de tror att ALLA andra har!

Ändå har jag just beställt paket på alla barnen för första gången på fyra år. Jag vill minnas att när vi var små togs det skolfoto en gång per stadie. På den tiden kan man tänka sig att det ändå fanns en efterfrågan med tanke på den suddiga Instamatickameran som var den enda som fanns i vårt hushåll. Ändå fick vi sukta efter de där bilderna.

Hur som helst blir korten julklappar till okritiska morföräldrar och mostrar som också förstår det lite roliga med skolfotoestetiken.

Men nästa år. VÅGA VÄGRA!

 

  1. Ville bara säga att ditt program är så bra och jag är så glad att det sänds så pass tidigt som kl 21. Kram en småbarnsmamma som somnar tidigt….

  2. Bra skrivet, Jenny!!! Håller helt med dig!! Vi vågade vägra i år. Det blir inget skolfoto eller gruppfoto till vår dotter trots att det är hennes första år i skolan. 760 kr för det sämst tagna foton jag sett i hela mitt liv av det lilla min fick se på internet!!! Nej istället skulle man beställa hem skiten och sedan få se och returnera….Nej tack!! Av det vi fick se så kan jag inte ens kalla det fotograf. Som alla föräldrar så tycker vi ju såklart att vi har ett sött barn. Men på dessa bilder var hon riktigt ful. På ena bilden hade hon rynkat pannan så att hon såg ut som en 80 åring och på andra bilden blåst upp kinderna som en hamster. Och nej hon är 6 år och har inte en rynka än så länge och ej heller tjocka kinder. Hur kan man ens skicka så dåliga bilder?? Med dagens teknik kan man faktiskt titta på bilden och barnet och konstatera att man kanske bör ta om bilden men nej det gör man inte. Man tar bara 2 bilder per barn och blir det inte bra så blir det inte bra. Och nej det var inte bara vårt barn som blev dåligt. Har hört jätte många och precis som du säger ska alla föräldrar sedan känna sig tvugna att köpa dessa usla bilder.

    Och till dig som svarat som är fotograf så är det såklart som med alla yrken att det finns bra och dåliga. Men generellt sett genom alla år så är det för usel kvalitet på bilderna. Nog borde det väl finnas lite yrkesstolthet även som skolfotograf!! Annars välj ett annat yrke!!!

  3. Hejsan Jenny och Läsare,

    Hoppas allt är bra idag. Jag arbetar bland annat som yrkesfotograf och ville här bara belysa lite mer om mitt yrke. Jag ber på förtid om ursäkt för eventuella stavfel och jag tycker det är bra att det finns öppna plattformer som dessa.

    Jag kan inte låta bli att bli lika arg varje år.

    – Helt ok att bli arg men tråkigt att höra.

    Vem släpper in skolfotoföretagen i skolan?

    – Ledningsgruppen ink. Rektor som är ansvarig för respektive skola.

    Varför ska eleverna porträttfotograferas när varenda människa har en hyfsad kamera hemma numera?

    – Att fotograferas under fotodagen är helt frivilligt. Många hushåll idag har mycket riktigt en relativt bra standard kamera hemma. Dock är det långt ifrån varje hushåll. Ett porträttfoto utfört av ett ledande skolfoto företag innefattar följande utrustning för att skapa ett professionellt porträttfoto:

    – Systemkamera hus + Lins (inkl tillbehör)
    – Fotograf Dator (inkl tillbehör samt tillhörande foto program)
    – Trigger
    – Hårljusblixt + kåpa (inkl tillbehör)
    – Bakgrundsblixt + kåpa (inkl tillbehör)
    – Blixt + Rotalux Skärm (inkl tillbehör)
    – Bakgrundsfond (inkl tillbehör)
    – Ljusmätare (Inkl tillbehör)
    – Direktsupport för fotograf
    – Sladd vindor
    – Div. Stativ
    – En korrekt ljus satt och ljus mätt poträtt miljö
    – En utbildad yrkesfotograf

    Varför blir bilderna nio av tio gånger värre än New York polisens mug-shots på gravt alkoholiserade kriminella?

    – Vid ID fotografering för inkomna misstänkt kriminella på polishuset i NY använder man en standard systemkamera med en mindre tillhörande kamerafäst blixt samt ett stativ och en dator + tillbehör. Dessa har inte samma standard som en portabel porträttstudio (som används vid skolfotografering) kan erbjuda då de saknar utrustningen för att skapa en korrekt ljussatt bild. Personalen är inte professionellt utbildade fotografer så det är inget krav att mug-shots skall bli enl. porträtt standard.

    Varför orkade jag inte just i år stå emot barnens ledsna ögon när de frågade om de åtminstone inte kunde få skolkatalogen?

    – Alla har vi svårt att säga nej ibland.

    Det är klart att jag vill ge dem skolkatalogen.

    – Härligt att höra.

    Men kan inte lärarpraktikanten eller någon begåvad förälder fyra av gruppbilder om det nu är viktigt för lärarana och elevernas sammanhållning.

    – Att personalen själva tar bilder är absolut en lösning om man önskar att ha gruppbilder men inte vill vända sig till ett professionellt skolfotograferings företag. Nedan följer lite för och nackdelar med ovanstående förslag:

    Nackdel: Att använda personal till att ta gruppfoton är att de ej finns tillgängliga under sina ordinarie lektioner den dagen, även om det är en praktikant så har denne utsatta uppgifter och ansvar som denne skall genomföra som i sin tur då hamnar hos en annan i personal styrkan. Samt går det ännu ett par timmar till efterarbete som att importera bilderna, välja ut, sätta namn och klass, ladda upp bilderna online samt skicka ut information om vart föräldrarna kan hitta bilderna.

    Fördel: Genom att använda en service slipper personalen ansvara över arbetsuppgifter ang. fotografering som är utöver deras ordinarie fullspäckade schema, ansvarsområden och arbetsuppgifter.

    Nackdel: Skolans personal är avlönad av skolan eller kommunen vilket innebär att en persons lön den dagen betalas ut för fotografering och ej för det denne är anställd för.

    Fördel: Skolfotografering samt efterarbete av ett skolfotograferings företag kostar inte skolan något.

    Fördel: Om det finns en engagerad förälder som tar gruppbilderna försvinner en del av nackdelarna angivna ovan. Förutsatt att denne har möjlighet att vara ledig från arbetet 1-4 dagar (beroende på hur stor skolan är) för att ta gruppbilderna och utföra efterarbetet.

    Sedan kan de lägga ut den digitala filen på skolans hemsida och alla som vill kan tanka ner och skriva ut hemma alternativt gå till en fotoaffär och printa.

    Fördel: Genom att personalen fotograferar gruppbilderna får alla elever och lärare tillgång till skolkatalogen gratis digitalt.

    Fördel: Genom att fotografera gruppbilderna genom ett av de ledande skolfoto företagen får lärare och elever tillgång till en gratis kod som de kan använda i en gratis skolkatalog app där de helt gratis kan få tillgång till skolkatalogen digitalt i mobiltelefonen.

    BILLIGARE! BÄTTRE!
    – Jag vill här påminna om uttrycket: ”Man får vad man betalar för”. Billigare blir det inte för skolan pga att en avlönad i personalen tar bilderna. Ang billigare i form av att föräldrarna får tillgång till gruppbilderna gratis kvittas med att de kan få tillgång till katalogen gratis i telefonen. Bättre är svårt att komma upp i utan en korrekt foto utrustning.

    Dessutom slipper många familjer skuldsätta sig i onödan för ett SKETET FOTO som de tror att ALLA andra har!
    – Vet man med sig att man inte vill ha hem skolfotot kan man redan samma dag som fotograferingen skett logga in och avbeställa ”standard paketet” och då skickas inget hem. Vill man ändra om så att man bara får hem tex en katalog samt ett porträtt foto så kan man här ändra om precis hur man vill. Även om man avbeställer allt får man tillgång till en gratis porträtt app i telefonen där man får porträttbilderna helt gratis i mobilen. Skulle man glömma att avbeställa, inte är nöjd eller har ångrat sig kan man skicka tillbaka allt helt gratis med fri porto inom 30dagar och man får ändå gratis tillgång till både porträtt och gruppbilds appen i telefonen.

    Ändå har jag just beställt paket på alla barnen för första gången på fyra år.
    – Som sagt, ibland är det svårt att säga nej.

    Jag vill minnas att när vi var små togs det skolfoto en gång per stadie. På den tiden kan man tänka sig att det ändå fanns en efterfrågan med tanke på den suddiga Instamatickameran som var den enda som fanns i vårt hushåll. Ändå fick vi sukta efter de där bilderna.
    – Fotoyrket och tekniken har mycket riktigt utvecklats en hel del de senare åren. Både proffesionellt och på hemmaplan.

    Hur som helst blir korten julklappar till okritiska morföräldrar och mostrar som också förstår det lite roliga med skolfotoestetiken.
    – Härligt att ha inhandlat julklapparna redan i September.

    Men nästa år.
    – En fin tanke vore att du kanske erbjuder dig att ta bilderna på skolan nästa år enl ditt angivna exempel ovan så att ledningen fysiskt kan se skillnaderna och jämföra årets fotografering med nästa år?

    VÅGA VÄGRA!

    – Helt rätt anda, fortsätt kämpa för dina åsikter det är ett av våra stora privilegier här i Sverige. Jag hoppas att mina kommentarer ovan gett lite insikt ang. mitt yrke och jag hoppas att ni blir nöjda med årets katalog samt att mor- och farföräldrar uppskattar sina julklappar.

    Ha en fortsatt fantastisk dag!
    MVH
    Yrkesfotografen

    1. Fast hela min poäng är att det…
      1. är skolan som borde ta ansvar och låta folk göra detta på fritiden. Jag har INGET emot privat fotografering av proffs. Toppen med gott om tid att få varje barn att visa sin särart. Alla som har råd får jättegärna njuta av en riktig fotograf med proffsutrustning och kunskap.
      2.det blir sällan bra i skolan pga att arbetet sker under stark tidspress.
      3.det är frivilligt men det blir inte det när det sker i skolan, vilka barn vill stå bredvid och säga att de inte får för att mamma och pappa inte har råd? därav skuldsättningen…

      Kör hårt! Hoppas du får plåta massor med barn för du verkar kunna din sak. Men min förhoppning är att det sker utanför skolan.

  4. Jag tycker att porträttfotograferingen ska vara frivillig. En del barn och föräldrar vill ha bilder och en del vill inte. Många tar ju så bra bilder så sina barn själva också.

  5. Jag kan inte låta bli att bli upprörd över ditt inlägg, jag sitter själv just nu i skrivande stund och har precis fotat sista personen innan lunch. I detta stressiga yrke kan man inte kasta in vem som helst, jag kör min första säsong som skolfotograf och förstår äntligen hur svårt och krävande det faktiskt är. Och att det tagit så pass lång tid, 8 veckor, innan jag blivit riktigt säker på det jag gör. De är svårt, och de är krävande. Speciellt när personer klankar ner på en, tar en för givet och inte riktigt vet vad som står bakom allt. Skolfoto är svårt, och vi gör vårat bästa. Lekfullhet, kvalité, tradition, känsla = 100% kundnöjdhet! Och de är precis det vi strävar efter 🙂

    Dessutom så erbjuder många företag gratis retur, så skuldfällan är inget bekymmer. Skolfoto är kul och de är något vi vill ha kvar 🙂

    1. Kudos till dig som är ett proffs. Jag tycker att det är underbart med riktiga fotografer men alla som vill kan väl ta sina barn dit utanför skoltid. Vidhåller att jag vill slippa köptvång. Många många har inte råd och måste få välja själva. Och ja, man får välja själv idag också men ofta får man hem paketen för påseende och många upplever det otydligt och krångligt att skicka tillbaka. Många barn känner sig utanför när de inte får. Dessutom går lektionstid som skulle ha kunnat användas till annat. Sölvesborg verkar vara ett föredöme i dt här fallet. Men heja du och fortsätt vara ett proffs.

  6. Min mamma är förskollärare. På deras förskola tar de enbart gruppfoto, vill man ha en enskild bild på sitt barn finns en dag då föräldrarna själva kan gå till skolfotografen. Detta pga att många kom med krav om att innan fotograferingen skulle de byta till speciella kläder, ha tofsar eller kamma håret på ett visst sätt. Det blev till sist ohållbart för förskollärarna! Galet! En del av charmen med dessa bilder är ju att de blir som de blir (ofta sura barn med rufsigt hår som ser ut att vara på väg bort från stolen). Man måste ju ha några bilder att kunna sätta på studentplakaten sen!

  7. Håller SÅÅÅÅÅÅ med dig. Allt skickas numera digitalt på skolorna bloggar med bilder på barnen t ex så borde också foton och skolkatalog göras. Tycker detta är en kanonidé. Dessutom miljövänlig. Fotona har vi skippat helt och vi är endast intresserade av skolkatalogen. Vill ha porträtt på sitt barn kan man ju beställa tid hos fotografen!

  8. Skolfotograf är ett yrke som vilket annat. Att tvinga på den rollen på någon stackars lärarpraktikant vore väldigt elakt då hen inte skulle ha någon aning om vad hen håller på med. Men du kan ju alltid prova om du vill, om du känner att det här är något som du vill göra gratis på din fritid, för det är ju det du ber skolan att göra i annat fall om du nu önskar gratis gruppbilder.

  9. På dotterns förskola tog de gruppbilden själva. Det positiva var att man fick utskickat flera foton så alla barn såg bra ut på något av dem. Foton på respektive barn tog de inte och det är inget jag saknar. Jag tror att det finns en hel del nostalgi när det gäller skolfoton men ärligt talat så såg man ju gräslig ut på vissa

  10. Vi är ännu ”bara” på förskolenivå med våra barn men den förskolechefen har beslutat att de tar gruppfoton sjäva och grunda det beslutet i skollagen (tror jag det var) där det står att alla barn skall ges samma möjligheter typ. Mycket glad över att de raflekterat och står för sunda värderingar. Hoppas det slår igenom ordentligt!

  11. I Sölvesborg har vi förbjudit skolfotografering (förutom gruppbilderna). Som ordförande i Barn- och utbildningsnämnden har jag sällan fått så mycket beröm som jag fick från alla föräldrar som tänker som dig och mig, ”äntligen”, sa de. Förvånad att inte fler har gjort som vi.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Sthlm-Gbg

Idag släpptes Rosa kokboken och det var stort releasemingel i samband med Bokmässan.

IMG_7536.JPG

Anna Benson är kvinnan som skrivit boken och satt målet att samla in en miljon på en månad. Hon lär lyckas. Boken sålde slut på bokmässan idag.

IMG_7537.JPG

Jag har bidragit med världens enklaste recept. Ett så kallat icke-recept.

IMG_7538.JPG

IMG_7535.JPG

Sköna Tina Thörner var på besök från Schweiz. Hon hade gjort löjromstoast. De var aningens krångligare att göra än mina. Nån extra citronskiva, tror jag.

IMG_7539.JPG

Jennifer Brown sjöng och rullade köttbullar. Hon är en fantastisk sångerska.

IMG_7534.JPG

Monika Ahlberg och Ulrika Davidsson kom också. De är båda mycket bättre på recept än jag och ville att jag skulle skriva att en av dem lagar onyttig och den andra nyttig mat. Vilken som smakar bäst får var och en avgöra. Mat alltså. Jag älskar dem båda!

IMG_7540.JPG

Nu pustar vi ut framför Idol!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Höstfint.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Bak-full.

[youtubeplay id=”nxtIRArhVD4″ size=”large”]

Av trötthet. Igår var showen ätnligen i luften och det kan tyckas att 22 minuter snabb-tv är något man snyter ur rockärmen. Men det är faktiskt lättare att göra en timmes intervjuprogram där man har lov att lugnt och stilla bygga en stämning, pröva vägen fram till intensiv höjd och mjuka fundersamma dalar. Fort, men med ett känsla av sammanhang är mycket svårare men det är de villkor som vi har givits och jag är glad att jag har…

1. så fantastiska medarbetare

2. får fortsätta sända på tv4.se när de 22 minutrarna runnit iväg.

Långt är inte heller automatiskt bättre.

En snackis har dock vår parodi på J-Los rumpvideo blivit. Originalvideon har blivit exempel på en del i rumpans befrielse. Den rumpa som inte är modellmager och undangömd. Som inte representerar en härskande vithetsnorm. Det är naturligtvis helt fantastiskt om det är effekten. Jag har i hela mitt journalistiska liv argumenterat för att alla kroppar ska få existera i sin egen härlighet. Men rumpvideosarna som nu dominerar musikvärlden har också ett annat budskap. Bara snyggrumporna får ta plats. De sexiga rumporna i de sexiga underkläderna.

Vi samlade ett gäng vanliga stjärtar med helt olika inställning till sig själva för att också låta dem ta plats i sina urtvättade vardagstrosor. Det var inte helt lätt. Jag lovar att 20 bakdelar tillhörande olika samhällsklasser och etnisk bakgrund sa nej eftersom de inte vågade. Till slut fick vi ihop ett skrämt gäng varav flera gick med på filning under förevändningen att INGEN fick veta att de var med. Att vi hade en kvinnlig fotograf. Att INGEN kunde se när vi filmade.

De skämdes för sina rumpor. Att så många kvinnor skäms över sina rumpor är så otroligt sorgligt. Där var strl 32 och strl 48. Med celluliter och utan. Men så småningom började rumporna dansa runt framför kameran, avidentifirade över midjan, i sina vanliga bekväma vardagsundisar. Rumporna hade mycket, mycket roligt.

Jag tycker att det blev en härligt befriande film. Eller i alla fall en kul kortis på slutet. Möjligen var det ljussatt så att celluliterna syntes för dåligt. Sorry.

Jag skulle också vilja säga att hela den interna processen för att filma detta lilla femtonsekunders-inlägg befriade flera som var med från livslånga komplex. Nu får vi kritik av Nöjesguiden för att ha förminskat en viktig poäng: den rasifierade rumpans rätt att äga sin självklara plats i det offentliga rummet.

Det var naturligtvis inte vår mening. Jag önskar dock att skribenten förmådde se det som var vår poäng och som omfattar precis alla kvinnor. Rumpor är mångfald. Rumpor har ojämheter och oika former. Rumpor får också vara larviga, osexiga, rolig och bara finnas till för sig själva och inte den manliga blicken.

Allas rumpor är underbara!

Ps. älska din stjärt!

[tv4play id=”2973474″ size=”large”]

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

HALLÅ! JAG ÄR NERVÖS!

[youtubeplay id=”j-xqeTvD3as” size=”large”]

Ikväll har vi premiär och det på en tid när vi måste skärpa till oss lite extra för att ni ska vilja titta. Live är det också för att lägga lök på laxen. Men det kan bli riktigt bra om jag håller tungan rätt i mun. Vi kommer också att fortsätta sända på nätet för de som vill ha mer!

I premiärprogrammet handlar det om vad som krävs för att lyckas idag? Är det viktigare att vara streetsmart än att ha en traditionell utbildning?
Victoria Silvstedt berättar om resan från lilla Bollnäs till jetsetliv som modell, programledaren och numera skicklig investerare och mångmiljonär.
Rapparen Ison Glasgow har skrivit boken ”När jag inte hade nåt” om sitt liv fram till han slog igenom som artist och jurymedlem i X-factor. Som sexåring kom till Sverige tillsammans med sin mamma och de första tre åren levde de som hemlösa på gatorna i Stockholm och sov på parkbänkar och i trappuppgångar. En hjärtskärande men också glad och modig berättelse.
Moderaternas fd spinndoktor Per Schlingmann avslöjar vilka som är vinnarna och förlorarna i dagens samhälle och vilken kunskap som är avgörande för att slå sig fram i dag.
Dessutom kommenterar vi Emma Watsons tal i FN i helgen. Fasiken, med darrande stämma förklarar hon så fint varför f-ordet inte är något att vara rädd för. F-ordet befriar.
Nu måste jag springa iväg och banda ett märkligt inslag.
  1. Spark i baken till dej ikväll! Synd att jag jobbar ikväll och missar direktsändningen,låter som ett spännande program! Däremot kommer det fler tisdagar, och kanske man kan sitta i publiken?! Kram till dig 🙂

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Shopping.

När jag jobbar väldigt mycket får jag ett enormt behov av att konsumera. Som om en ny tröja eller en bukett snittblommor skulle ge energi att fortsätta lite till. Men det rimmar illa med klimat och tja, vi har haft den vilda diskussionen här på bloggen tidigare och slipper gärna en gång till.

Men barnen måste i vilket fall ha kläder när de gamla gått sönder eller blivit för små.

Ovanstående bild var min utsikt en stor del av eftermiddagen. Ett provrum på HM.

Checklista för shopping med tonåringar:

1.var inte stressad.

2.ta med en god bok

3.om du inte har med en god bok se till att handla på affärer med wifi vid provhytterna. Mao undvik affärer där ungdomsavdelningen ligger i en bunker. Som jag gjorde.

4.Var försktig med synpunkter på plagg. Känn först in stämningen.

5. fråga inte ungdomarna om de inte tycker att du själv skulle passa i en lång t-shirt med döskalletryck.

6. avsluta med att fika medan regnet rinner på cafefönstren. MYS!

  1. Ha!ha!ha! Åh, så roligt. Du är otroligt rolig. Tack, nu kommer jag vara glad resten av dagen. Med vänlig hälsning, Susanne

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Att bli sjuk…

(Hittade ovanstående bild i min telefon. Dottern har plåtat sina fötter mot en vacker fond av sovrumslampan. Sovrumslampan vars skärm jag var tvungen att ta bort eftersom den skallrade när lastbilarna körde förbi på gatan utanför. Jag lovade maken att köpa en ny lampa. Det var för fyra år sedan. Har ni tips på fina plafonder klistra gärna in en länk).

Jag är född med katastrofberedskap. Inte så att jag förväntar mig att livet kommer att köra i diket varenda sekund men med en pappa som växt upp i ett fattigtorp i skogen och sedan gjort karriär i försäkringsbranschen var hela barndomen försedd med både hängslen och livrem. Vi kanske inte skulle komma att ha det så fett om någon blev sjuk eller arbetslös men det fanns liksom alltid en plan. Nog skulle vi klara oss.

Fortfarande idag vet jag exakt vad jag ska göra när det går åt pipan. Jag säger när för det är väl ändå mer sannolikt att det kommer någon form av kris i livet förr eller senare än att den inte kommer alls, och kommer det ingen alls får väl det bli en glad överraskning. Mest oroar jag mig för att få cancer eftersom sannolikheten är stor att jag faktiskt kommer att få sjukdomen tillsammans med en tredjedel av alla svenskar. Men i nästa sekund inser jag att min förtröstan ändå är den oändligt priviligierades. Den som ännu inte blivit arbetslös eller sjuk. Den som fortfarande kan se an nästa dag med en naiv förväntan.

Jag läser bland annat den här artikeln om Cecilia Hedström som blev sjuk i en elakartad äggstockscancer. Nu har hon skrivit en bok om att förlora sitt utseende, och därmed sin identitet när håret föll och kroppen förlorade sin styrka. Vem bry sig om ytan när fundamenten skakar, fick Cecilia höra och kontrade retoriskt: Vad är yta och vad är personlighet? Och vad vet alla vi som inte varit där?

Ingenting. Absolut ingenting.

Det enda jag kan fråga mig eller snarare önska mig är dock detta – varning för en naiv dröm – att vi sakta övergår till att se varandra som vi är under ytan redan när vi är friska. Istället för att bygga in våra personligheter i en ytlig flyktighet ger vi ännnu mer plats för den insida som bara blir intressantare, vackrare och klokare ju mer den slits. Den som är väldigt sjuk borde inte behöva ha ångest över utseende, också.

Hur tänker ni? Är ni lyckligt optimistiska det löser sig personer, eller mer lagda åt katastrofhållet? (därmed inte sagt att man inte kan vara en glad prick:-).

PS. Vill ni stödja cancerforskningen och samtidigt få en fin present till mamma eller farmor kan ni köpa Rosa kokboken  för 199 kronor här. 100 kronor per bok går direkt till forskningen. Nästa fredag åker jag ner till bokmässan för att fira boken tillsammans med bland andra Anna Benson som dragit ihop hela insamlingen.

 

  1. Jag har vart där.Vid katastrofens kant. Känt. Skräcken. Sorgen. Rädslan. Maktlösheten. Smärtan. Ovissheten. Förfallet. Känt dödens vingslag mot min kind. Jag har vart hos läkaren och fått höra orden: Du har cancer. Känt döden som ett knytnävsslag i mellangärdet. Fått berätta för min son att hans mamma har cancer. Ensamheten.Trots alla nära o kära och all enorma kärlek. Ja, vilken tid. För mig var det smärtsamt i början att tappa allt hår. Ögonfransar. Ögonbryn. Bli kal. Men jag bestämde mig. Detta är ju jag. Nu. Se mig. Våga.Fråga.Prata.Det blev viktigt för mig. För att bli hel. Att prata.Om precis hur jag mådde. Att visa mig. Precis såsom jag var. Såg ut. Med hår.Utan hår.Det har hjälpt mig. Att idag vara stark. Jag ska överleva. Leva. Jag klarar åter igen av att vakna och känna en enorm glädje av att se den ljusblåa vackra himlen.Tacksam. Lycklig. Glad.Jag lever. Idag. Njuter. Tack.Tack för att forskningen går framåt inom cancervården. Tack för att du stödjer det. Tack! <3 Det har hjälpt mig att få behålla det fantastiska livet!! En stor varm kram till er alla därute!!/ MeMe

  2. Känner igen mig i dina tankar. Gillar inte att vara sådär ”katastrofig” tur man inte är det jämt. Det kommer i vågor oftast efter att man läst nån sorglig historia eller när man ska ut o resa och ska lämna barnen hemma. Att få cancer är nog det värsta och det förbereder jag mig för mentalt några ggr per år

  3. Hej Jenny, jag är så glad att du tar upp detta. Kloka kvinna! Min man blev just sjukskriven för utmattningssyndrom. Ingenting är sig likt och plötsligt står jag här med två små barn och ett heltidsjobb och ska vara stark och stöttande. För några veckor levde jag i villfarelsen att allt var normalt. Då var mitt största problem hur jag skulle hinna gå till frisören innan dagishämtningen typ. Nu är livet helt upp och ner. Min älskade make blev sjuk och allt jag innan trodde var bekymmer var, såhär i efterhand, en kvällspromenad i parken liksom. Jag är så glad att du tar upp detta. Det här att leva i nuet och uppskatta det man har är inte så dumt! KRAM

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Studieteknik.

Det blir en del läxor här hemma. Idag ville tre personer bli förhörda på engelskaglosor, franskaglosor samt hästens anatomi. Samtidigt. Till sist förbaramade sig sextonåringen över tioåringen som just nu blir förhörd med en utstuderad teknik. När hon svarar fel på glosorna får hon en spray med blomsprutan.

Katten sitter skräckslagen bredvid. Tioåringen har skrattfest mellan glosorna som jag misstänker att hon svarar fel på bara för att det är kul att bli blöt. Jätteblöt. I matsalen. På mattan.

Ändå är den största lyckan när alla hemmabarn har kul ihop.

PS. ff helt frälst av matkassekonceptet. Känner mig som en äkta (fejk)husmor varje kväll och det blev tid över att göra mûsli också. Men nu ska jag lägga mig raklång med en kopp the och läsa böcker inför tisdagens program. Jag har tre spännande gäster. Tre personer som egentligen förtjänar ett program var men jag lovar att göra vad jag kan för att det ska bli bra.

LOADING..

Katter…

Det här inlägget kanske inte alls passar på en Mama-blogg, Men jag undrar bara om det är någon av er som läser bloggen som bor i Kiruna? Eller Linköping? Eller Barkarby?

Idag har jag lyssnat på era stadsplanerare och hört visionerna om era framtida hemorter och det är så upplyftande att människan är det viktigaste när man bygger idag, liksom hållbarhet. Gatan ska visserligen uppfylla en massa funktioner men bilen är inte herre på täppan utan måste samsas med både cyklar och bussar, eller varför inte gemensamma elbilar som beställs fram till dörren via telefonen? Det senare är på väg att införas i Helsingfors.

Många kloka krafter jobbar kortfattat för att stadsgatan inte ska vara ett trafikerat sår, utan ska vara blandad med både hårfrisörer, bageri, kontor och boende och att handeln ska bidra till livet i staden istället för att dra med sig människorna ut till köpladorna utanför. Stadsplanering, eller ännu värre infrastruktur,  låter som det tristaste som finns men är lika bra som ett avsnitt av House of Cards (typ) eftersom det handlar om livet vi lever mellan hem, jobb, skola och fotbollsplanen. Eller replokalen. Vilken plats får vi ta i våra kvarter? Begränsas vi av genomfartsleder och avskurna gatstumpar som inte har något eget liv?

I stockholmsområdet ska det byggas 48000 nya bostäder de kommande åren, nio nya tunnelbanestationer samt en förbifart. Staden förändras men förhoppningsvis vet de som utformar bygget mer idag än på 40-talet då Klarakvarteren revs och man också bestämde att Stockholmarnas då främsta transportmedel cykeln, inte längre skulle planeras in på vägarna.

I Kiruna ska hela staden flyttas. Det vore mycket spännande om någon av er bodde där och ville berätta!

I övrigt planerar vi för fullt comebacken nästa vecka på talkshowen. Den kommer inte handla om stadsplanering. Jag lovar. Däremot funderar jag på hur jag kan klämma in Kerstin på något sätt. Min kattfixering, eller tja, kärlek är på väg att spåra ur helt.

  1. Hej! Jag jobbar på Norrbottens museum, projektanställd för att dokumentera delar av Kiruna inför framförallt rivningarna! Tyvärr handlar det mer om att bygga en ny stad än att flytta med sig sin gamla! Jag skriver en del om mitt arbete på min blogg, blir lite annat också, sen finns Norrbottens museums kulturmiljö blogg också som ibland tar upp arbetet i Kiruna! http://alltochingentingeller.blogspot.se/2014/09/valkoma-och-vardagens-masten.html?spref=fb&m=1

  2. Åh kan du inte berätta lite om Kerstin och Eva-Charlotte? Jag drömmer dagligen om mina ”damer” som jag ska skaffa så fort jag hittar en ras som jag tål och jag lyckas övertala sambon att katter är det viktigaste i livet, förutom barnen då.

  3. Jag bor i Linköping och tycker det är sjukt spännande att Sveriges största infrastrukturprojekt just här; Ostlänken! Sen är jag ju byggnadsingenjör så kanske därför jag går igång på sånt som tunnlar och stadsplanering… 🙂 Tack för en bra blogg och proffsig ledning under valet!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Hej igen..

Hej igen! Vaknade i morse upp till både en politisk, mental och fysisk baksmälla (jobbakis, alkohol har jag tyvärr inte haft ork för). Struligt parlamentariskt läge, ett delat land där stad och land lever i olika verkligheter och inte litar på varandra, och en fet förkylning. Dock – ändå glad över att få tillbringa en dag i det lilla livet med barnen, mannen, handla goda grejor på ica, lammfärsfylld aubergine och en lång middag som slutade i läxläsning om fotosyntesen och försök att förklara vad som nu händer i riksdagen. Undrar så hur regeringsbildningen skall sluta. Spekulationerna är många och jag har just satt en tjuga på ett vildsint alternativ. Får se om jag får tillbaka den.

I övrigt går jobbet vidare. På tisdag har Jenny Strömstedt NYPREMIÄR!!! och det på en tid då normala människor har en chans att titta. 2100 på tisdagar. Klang och jubel. Hipp och hurra! Samma känsla som tidigare, lite kortare dock men vi tänkte fortsätta på webben för de som vill ha mer. Politik och glamour, kultur och starka berättelser och lite kul också tänker jag mig.

Hoppas dock på att hinna laga lite mer mat och göra  några fler läxor först. Burkar normalt kunna lösa det där famösa livspusslet helt ok, men just nu fattas några bitar. Hur fixar ni de perioder när ni inte kan vara närvarande hemma så mycket som ni brukar? Tips emottages.

ps. vill gärna tipsa om vår intervju med Nalin Pekgul igår. Hon analyserar intressant SDs framgångar.

[tv4play id=”2967644″ size=”medium”]

 

 

  1. Suveränt med 21.00 ! Tyckte det var ett toppenprogram som jag dock tyvärr sällan kunde se då min väckarklocka ofta ringer 05.00

  2. Hej Jenny!
    Här kommer några handfasta tips:
    – Dra ner på ambitionsnivån vad gäller matlagning, barnen överlever en vecka utan grönsaker! Pasta med en burk makrillfilé i tomatsås funkar alldeles utmärkt. Eller omelett. Eller blodpudding om det gillas.
    – Bli inte stressad om alla rätter i matkassen inte hinner lagas, de flesta går att spara till helgen eller veckan därpå!
    – Köp hem massor med frukt så det alltid finns snabba mellanmål. Extra lyxigt är att komplettera matkassen med fruktkasse.
    – Låt barnen göra en egen veckoplanering vad gäller skolarbetet så veckan är under kontroll! ”Hyr” ev. in äldre syskon för att hjälpa till med läxläsning.
    – Släpp träningsstressen. Det räcker gott och väl med en uppfriskande promenad varannan dag under hektiska veckor. Gärna tillsammans med något av barnen, det är ofta lättare att prata när man går sida vid sida 🙂
    Toppen att ditt program kommer att visas lite tidigare på kvällarna! :)))
    kram Anna

  3. Jag brukar spärra lite i kalendern efter den hektiskaste perioden, så att jag och de mina iaf kan känna att det bara är lite mycket just nu, och mindre sen. En måste inte alltid boka in nåt som belöning efteråt ‘ska bara sätta klart betygen, så går vi på bio sen’, det viktigaste är ju att vara lite extra närvarande hemma sen när det lagt sig lite med jobbet. Lugnt blir det ju liksom nästan aldrig… Och så pratar jag tydligt om det hemma, att nu är det extra mycket och därför orkar jag inte/hinner jag inte, men jag vill fortfarande leka, fast mina barn är ju mycket mindre än dina.

  4. Sa just det där hemma i soffan, stackarn hon verkar förkyld. Krya krya. By the way var den blekrosa klänningen, uppsättningen och sminkningen hel makalöst snyggt. Du var superfin! Och självklart väldigt bra 🙂 Det politiska läget, ja vad säger man – skrämmande.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Fredagslycka.

Vaknade i morse till en snorig förkylning och flera uppslag i kvällstidningarna genererade av partiledarnas uttalanden i gårdagens debatt. Inte minst skildras den numera historiska knuffen mellan Stefan Löfven och Annie Lööf ur alla tänkbara vinklar.  Jag tänker inte sammanfatta innehållet här utan nöjer mig med att konstatera att väldigt många tittade, och väldigt många har tyckt och tänkt om vad som sades och det gör mig mycket glad. Gladast blev jag när en vanligtvis Paradisehoteltittande ungdom berättade att hon inte kunnat slita sig från politiken under våra program.

Själv börjar jag känna mig lite sliten. Underdrift. Jag är sjukt sliten. Men samtidigt såg jag just partiledarna anlända till SVTs studio inför ytterligare en partiledardebatt och inser att de måste vara konstruerade av något väldigt speciellt virke. Något hårt, vattenavvisande men ändå känsligt. Människan har väl också en förmåga att skjuta upp utmattning till senare.

Har idag varit nere och kikat på Norra reals gymnasiums aula varifrån vi sänder i morgon. Jag hoppas att vi ska kunna ger er ett bra och relevant program som hjläper er att välja ”Din nästa statsminister”, som programmet heter. Klockan 20.00 drar vi igång och inget skulle göra mig lyckligare än om ni ville vara med framför TVn. På söndag är det valvaka med mig Bengt Magnusson och Marcus Oscarsson bland annat.

Nu – choklad, ett glas vin, raggsockor, man och katter. Och SVTs partiledardebatt. Hehe….

 

  1. Tack Jenny för att du finns i rutan. Har aldrig tidigare följt partiledardebatter. Men i år… du är naturlig. enkel och framför allt tydlig. Precis som programledare i TV morgon. Du bevisar att det inte behöver vara stelbent och manus till allt. Lite fel här och där och ditt sätt att reda ut det. Fortsätt att vara den du är. Du är bäst. Kramizz

  2. Tyckte du gjorde ett jättebra jobb, proffsigt men avslappnat. Imponerad. Kan tilläggas att jag brukar hata debattprogram eftersom ibland alla inkl programledaren gapar i munnen på varandra och upprepar sig. Småkul även med frågorna om Gustav Vasa, vem kan sånt (och varför är det viktigt?), belyste orimligheten med liknande prov väl tycker jag.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Hemma!

Jag tänker ofta på det. Hur viktigt hemma är. En gång hade jag hela mitt liv i bilen en bostadslös sommar mellan två flyttar och bodde på landet hos mamma och pappa, hos kärleken och kompisar. Det var en ytterst lättsam form av hemlöshet vill jag vara tydlig med, men ändå kändes den. Igenstans kunde jag lägga ner min hatt och låta den ligga. Ingenstans fanns att helt släppa taget om sin egen person och bara vila. Ingenstans kunde jag sova så där lungt och skönt som jag bara gör hemma i min egen säng.

Ikväll cyklade jag hem från jobbet sent och rusningstrafiken var över för länge sedan. När jag svängde upp över slussen och närmade mig hemma kände jag mig som en gammal häst som plötsligt fick fart. Där är barnens skola. Där är korvmojjen, blomsterhandlarn och kemtvätten som jag känner innehavarna av. Där är min port och mina grannar som står i de upplysta fönstren och steker korv medan regnet duggar över asfalten och hösten tränger sig på.

Jag har bott i storstad och småstad, förort och innerstad. En gång bodde jag på riktiga vischan i USA. Det spelar mindre roll. Man anpassar sig. Hittar hem.

Jag har ett hem. Dessutom är det bebott av både människor och djur som i alla fall mestadels, tonåringarna kan tveka, tycker att det är härligt när jag sätter nyckeln i dörren.

Stor lycka. Djup tacksamhet.

Godnatt!

ps. Ni tittar väl på utfrågningen tisdag och onsdag 2100 i tv4, debatten 21.00 torsdag och duellen 21.00 på lördag!

  1. Jädrans vad snygg du var på utfrågningen ikväll, fin frisyr också, stiligt.
    Och ja, jag gillar dej som programledare – bra jobbat.

  2. Hej Jenny, jag såg gårdagens utfrågning av de borgerliga partiledarna och tyckte att du var riktigt bra! Snyggt jobbat!
    Med vänlig hälsning,
    Anna

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Helgens skumbananer…

går till…

…Camilla Läckbergs generösa 40-årskalas på 80-talstema. TACK för att vi fick komma och fira dig. Mamma Gunnels tal var oslagbart. Min frisyr var inte oslagbar. Men farligt lik den som jag faktiskt hade 1987.

…manusjobb. Politik är väldigt roligt. Det handlar om precis allt i livet. På tisdag 21.00 kör vi första utfrågningen på TV4. Jag skulle bli ödmjukt glad om ni tittade.

…fredagsmyset på grannarnas terass. Finns INGET bättre än att hasa över i mysbrallor, äta chips och dipp tillsammans och ändå komma i säng i tid.  Mitt liv har de senaste tio åren gått ut på att gå och lägga mig i tid, känns det som. Vi har också kommit på att fredagsmys kan varieras:

Fredagsmos? Till korven.

Fredagsmas? Med polarn från Borlänge.

Fredagsmes? Med en älskad poptönt.

Fredagsmus? Tja, ni fattar…

Nu går jag in  i en komavecka. Jag förvarnar därmed om att det kan komma att bli enbart bildbloggande inifrån tv4-huset. Ska försöka hitta åtminstone några upphetsande interiörer som kan intressera.

 

 

  1. Det är så härligt å läsa om ditt jobb och engagemang! Förstår att det mycket men för mej som är mammaledig låter det bara kul! Och roligt att du börjar känna dej så gammal. Jag är 29 och känner som du what does that tell us…

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..