En sammanfattning av graviditeten

Jag fick en fråga om jag kunde sammanfatta graviditeten hittills, och visst kan jag det! Jag kan inte förstå att jag sitter här nu med en nästan hel graviditet i bagaget att sammanfatta, det är ju helt otroligt egentligen. Kom ihåg att det inte går att jämföra graviditeter exakt, alla kroppar, öden, foster och liv är olika och så vidare. Men nu kör vi!

FÖRSTA TRIMESTERN (vecka 1-vecka 12)
Under den här tiden visste ni ingenting, delvis inte jag heller. Jag tror att det var i vecka 6 som Martin och jag fick reda på graviditeten, och tillfället då jag gjorde graviditetstestet kan ni läsa om här. Det här var ju inte direkt planerat så för min del kände jag mest chock första tiden. Det gick liksom inte att förstå, det syntes inte och kändes inte. Jag reagerade lite starkare på lukter och kommer ihåg att jag höll på att dö en dag när det luktade stekt lök på hela tunnelbaneperrongen. Jag blev också så sanslöst hård i magen ett par veckor över jul och nyår på grund av hormonpåslaget att jag i stunder trodde att jag skulle råka krysta ut fostret eftersom jag var tvungen att ta i så att jag blev blå (ursäkta härlig info 🙂 🙂 ). Annars hade jag inte så många graviditetssymptom. Eftersom allt var så oväntat och overkligt upplevde jag nog aldrig den där klassiska missfallsskräcken just i början, jag fattade liksom aldrig riktigt vilken otroligt stor grej som stod på spel. Rädslan kom snarare senare när jag började känna mer för graviditeten (och tankarna om det då kan ni läsa här).

Martin var den som fick ringa till MVC och rodda med barnmorskedejter i början. Dels för att jag inte kunde gå ifrån så mycket på jobbet och vara a jour när sådana ringde tillbaka (jag kunde ju inte liksom börja prata om världens cirka hemligaste graviditet mitt på vårt kontorslandskap) och dels för att jag tyckte att det var så läskigt, haha. Tur att han var/är en lite mer realistisk och lugn typ än vad jag är.

Eftersom det kändes så overkligt för både Martin och mig bestämde vi oss för att hålla graviditeten för oss själva till en början. Jag ville se att det verkligen var något i min mage och inte ”chocka folk i onödan” (…) och därför väntade vi till vi fick möjlighet att göra första ultraljudet.

ANDRA TRIMESTERN (vecka 13-25)
I vecka 13 (eller var det 14?) fick vi möjligheten att göra KUB-testet, som alla i Stockholm erbjuds att göra oavsett ålder. Vi velade mycket fram och tillbaka innan. Å ena sidan kände framför allt jag ett snudd på desperat behov att få SE att det var en graviditet på gång i min mage (eftersom det fortfarande inte kändes), å andra sidan – hur skulle vi reagera och agera om testet visade på avvikelser? Till slut bestämde vi oss i alla fall för att göra det och det är jag glad för. Att se det lilla livet studsa runt på ultraljudsskärmen väckte något nytt i mig och helt plötsligt kändes det hela lite mer verkligt och hoppfullt. Strax därefter började vi berätta för familjemedlemmarna. Jag hade fortfarande inte så många besvär, jag tror att den mesta hormonpåverkan märktes på mitt känsloliv, hehe.

I vecka 17 berättade jag för er och det inlägget finns här. Från den stunden fick jag så himla mycket pepp och stöd från världens bästa läsare. <3 Kommentarerna som haglade in på det där inlägget följde av någon anledning inte med till VR-bloggen under flytten men jag tror att de finns kvar i mitt kommentararkiv ”bakom kulisserna”, så de är inte helt förlorade vilket känns fint.

Första ”sparken”, eller snarare fosterrörelsen, kände jag på bussen till Ikea i vecka 17. Det kändes ungefär som att någon/något gjorde en liten volt i min mage och sen dess har haft lyxen att känna bebben varje dag.

I slutet av andra trimestern började det jag då trodde var Den Stora Tröttheten (såhär i vecka 40 känner jag att den tröttheten var en piss i havet jämfört med den jag känner nu) sätta in och jag blev mer och mer fånge i min egen soffa. Jag blev även bekant med halsbrännan som varit en ständig följeslagare sen dess. Brösten började växa cirka hundra storlekar och jag fick min första bristning som jag skrev om här. I dag är de betydligt fler och större, inte bara på brösten utan även på rumpan, men de stör mig desto mindre. De kommer ju blekas och med tanke på hur mina brön har växt storleksmässigt under de här nio månaderna hade det ju inte funkat på annat sätt.

TREDJE TRIMESTERN (vecka 26-40)
Fosterrörelserna blev allt mer tydliga och jag kunde till och med se dem utanpå magen, vilket resulterade i att jag filmade dem och la ut på min instagram (@josefinknave) och skrämde ihjäl en kompis ex på kuppen. Det är ju science fiction men för en som preggo är det nog svårt att se det riktigt obehagliga i det knäppa som pågår, då det mildras av den overkliga ”aah det här är så häftigt att jag dör-känslan”. Jag fick mer och mer känslor för det lilla livet och Martin och jag vågade planera mer för vår framtid som föräldrar.

Vecka 26-31 gick i ett himla tempo . Jag kände mig lite piggare igen, föräldraledighet planerades och vi hittade vår klarröda vagn. Sen började det gå desto mer långsamt i och med att tröttheten kom tillbaka och eskalerade för varje dag som gick (går).

Oron för ”missfall” (det kallas väl inte missfall så här sent i graviditeten) var och är betydligt mer påtaglig och stark för mig nu än vad den var i början av graviditeten. Nu ”känner” jag ju mitt barn i magen och längtar så himla mycket efter att få träffa honom. För varje dag som går känns det som att jag får mer att förlora och jag vill verkligen inget hellre än att allt bara ska få gå vägen. Jag vill träffa vår plutt NU men bara vetskapen om att jag garanterat kommer ha honom i min famn inom tre veckor är så himla otrolig och häftig. Jag längtar så himla mycket! Oron inför förlossningen som jag kände framför allt i andra trimestern har börjat blekna, eller kanske snarare glömmas bort, eftersom fokus nu mer ligger på att få ut ungen på nåt jäkla vänster så att jag får träffa honom någon gång och bli icke-gravid än allt som ”kan” gå fel. Vilket är skönt, kroppen och hjärnan är ju smart på det sättet. 🙂

 

Så, ja… Det har varit en lång resa, det har det. Det känns ungefär som att jag har varit gravid för alltid, och relativt snart är det över. Då börjar en helt ny resa som jag ser så himla mycket fram emot – att vara en liten familj.

  1. Jättekul att läsa en sammanfattning hur din graviditet har varit/känts. Jag har tvärtemot dig varit väldigt orolig för missfall i början för att i mitten avta men nu mot slutet komma igen. Ligger fyra veckor efter dig men känner ändå att Bf är inom räckhåll och det känns både spännande, roligt och skrämmande. Jag är återigen rädd att något ska hända vår lilla bebis. Men så kan vi varken jag eller du gå runt att tänka – man blir knäpp. Vi måste försöka utgå från att allt kommer gå bra och inom en snar framtid får vi bägge två sniffa på våra små bebisar:)

    1. Jag känner igen de blandade känslorna, jag tror att det är väldigt vanligt att känna så. Men precis som du skriver måste man få hoppas och utgå från att allt kommer gå bra, det kommer göra det! Tänk vilken mysig sommar som väntar oss båda! 🙂

  2. Vilket fint inlägg! Jag har följt dig sen du gick ut med graviditeten, har kommenterat några ggr tidigare, är själv gravid med första barnet i v 34. Tycker det är så spännande att gå in här och se om det hänt nåt nu! Vill passa på att önska dig ett stort lycka till inför förlossningen!!

  3. Jättefin sammanfattning 🙂 Kommer inte riktigt ihåg när jag hittade din blogg men kul att läsa när vi är ganska lika i tiden 🙂
    Känns konstigt när man tänker på hur länge man varit gravid egentligen, ibland känns det som 3 år och ibland som 3 dagar. Ibland glömmer jag nästan bort i vilken vecka jag befinner mig i så järnålder i slutfasen 🙂
    Var ganska orolig för missfall i början, googlade och läste på familjeliv…usch fick hindra mig själv för det satte bara en massa griller i huvudet :/ Längtar som tusan nu efter min bebis, oron finns ju hela tiden att något kan hända men det är väl vara att börja vänja sig. Den kommer ju säkert inte bli mindre bara för att hen är utanför magen precis 😉

    Ja det är verkligen fantastisk resa och förhoppningsvis en ännu underbarare framför oss! 😀

    1. Familjeliv är farligt, oj vad man kan fastna i de där trådarna! Det finns ju folk där som ”vet” ALLT om ALLT = farligt. Det kommer säkert gå hur fint som helst för oss båda. <3 Kram!

    1. Vad kul att du tycker det! Knäppt är dock att jag redan börjat glömma hur det var i början?! Tiden har gått långsamt men ändå så fort. 🙂

  4. Tack för det här inlägget, det var väldigt intressant att läsa! Ser framemot nu att följa dina bebisinlägg. Stort lycka till när det drar igång 🙂

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..