Att uppfostra en pojke

I höstas (!) fick jag en spännande kommentar från Helena som jag inte velat släppa. Jag hade egentligen velat svara dig redan då, Helena, men tiden fanns inte till – och eftersom jag tycker att det här är en viktig fråga ville jag ge den just tid.

Helena berättade i sin kommentar (som går att läsa i sin helhet under det här inlägget) att hon fick sig en tankeställare när hon fick veta att det var en son hon väntade till förra sommaren. Hon beskrev hur hon över huvud taget hade svårt att ta in att det skulle komma en BEBIS (känner igen mig!), men att sedan få svart på vitt att denne förstfödda var just en SON gjorde det extra svårt att ta in. Jag citerar en bit från hennes kommentar här så att ni inte ska missförstå henne från hur jag berättar:

”Missförstå mig rätt – jag anser inte att flickor och pojkar på något vis ska få olika behandling och uppfostran och tror verkligen att den i grund och botten enda skillnaden mellan könen är vad som finns mellan benen. Men ändå – jag har från gravidvecka 35 inte kunnat släppa dessa tankar kring att jag inte riktigt vet hur jag ska vara, göra och tänka för att vara den bästa mamman till min son. Jag vet hur det är att vara flicka, hur det är att bli påprackad rosa kläder och barbiedockor, hur det är att vara den söta, fina, snälla och duktiga i andras ögon, hur det är att få bröst och mens, vara gravid och föda barn. Jag vet ingenting om hur det är att vara pojke, men jag skulle verkligen vilja veta, framförallt för att kunna vara den bästa och göra det rätta för min fina, älskade kille. Detta blev långt och kanske luddigt och konstigt, men nu till frågan, eller frågorna, snarare: Hur tänker du? Har du brottats med liknande tankar? Hur är, gör och tänker du för att vara den bästa mamman till din son?”

Helena! Tänk om alla funderade ett extra varv som du har gjort, då hade kanske vägen mot ett jämställt samhälle varit liiite kortare. Precis som du skriver tror även jag att kön är en social konstruktion, alltså att man utefter samhällets normer och förväntningar guidas in i olika mallar beroende på om man föds med snippa eller snopp. Exempelvis att tjejer uppmuntras att vara vårdande, att se fina ut och vara duktiga – och killar uppmuntras som starka, snabba, tuffa och händiga. Detta blir ett stort problem dels i vuxenvärlden där killar än i dag behandlas som mer värda, arbetsföra och tuffa i arbetslivet, vilket bevisas på det löjligt stora lönegapet som fortfarande existerar. Män tjänar i regel mer än kvinnor trots att de utför samma arbete, trots att få tycker att det låter vettigt. Det blir också ett stort problem om man föds med ett visst kön men känner mer tillhörighet till det andra eftersom det lätt blir tabubelagt att ta på sig den andra könsrollen om man inte har det fysiska könet som hör dit. Speciellt om man som kille vill vara mer ”tjejig” – eftersom ”tjejigt” i allt för många fall anses vara sämre (tjejkast, kärringstopp, tjejfilm, tjejträet i brännboll och så vidare och så vidare i en lång deppig rad).

Både Martin och jag är självklart feminister och därför försöker vi göra det vi kan för att rusta vår son för att möta en värld där han kommer förväntas passa i pojkmallen. Han kommer få höra såsåså många gånger att det är BRA när han springer snabbt, att han kommer få TJEJER på fall, att han är STARK, MODIG och att grejer han gör är HÄFTIGA. Därför ser jag det lite som vår plikt att inte spä på just såna grejer mer – utan i stället uppmuntra det mjukare. Att det är fint att ta hand om andra, att det är viktigt att vara snäll, att man får vara ledsen och att det är okej att leka med det man har lust med oavsett om det handlar om att trä halsband, rå om dockor eller bygga en bilbana. Att helt enkelt visa honom att han kan gå den väg han väljer, och oavsett hur han utvecklas som person är Martin och jag 100% okej med det och alltid, alltid på hans sida.

Sen är verkligheten ungefär lika konsekvent som den är jämställd – det är svårt att alltid vara på sin vakt och det går inte att alltid välja rätt ord. Men jag läste någon gång en psykolog som skrev att ”en perfekt förälder är en livsfarlig förälder”. Vi är bara människor och det viktigaste är att vi har ambitionen att göra vårt bästa, och att vi funderar över hur det skulle kunna gå till. För oss handlar det om att ge kärlek, kärlek och åter kärlek och så hade det såklart varit även om vi haft en dotter. För min son, och om jag får fler barn framöver, har jag egentligen bara ett krav – och det är att mina ungar ska hålla sig från att göra kriminella grejer, och i största mån undvika att såra andra människor med avsikt. Sen vad de väljer att intressera sig för, jobba med, ha som partner – det är inte min grej att bestämma eller ha önskemål kring. Det är ett privilegium att få sitta på första parkett på resan! Så länge min son är glad och fri i själen är jag 500% nöjd.

pojke

  1. Man behöver inte vara en perfekt förälder så länge man är en ‘bra nog’-förälder och det är enligt forskning att få till saker rätt i ungefär 40% av fallen 😉 Så länge man får till det på kärleksbiten (precis som du skriver) så får man (oftast) starka, självständiga och mentalt stabila barn (och senare vuxna). Fortsätt bara så som du gör, gillar verkligen att följa B’s utveckling 🙂

    Mvh,
    Maria – snart färdig barn- och ungdomspsykolog.

  2. ”Text till min son” – Olivia Bergdahl
    Bra att jag skriver klart innan jag skickar..

    Den behandlar precis det du skriver om. Väldigt intressant!

  3. Jag har funderat i samma banor som Helena. Vad vet jag om att växa upp som pojke? Tänker att jag får försöka göra så medvetna val som möjligt under hans uppfostran så jag inte förstärker stereotypen i alla fall. Och älska och se alla hans sidor.

  4. Vad härligt det är att få läsa ett så klokt, upplyftande, genuint och framförallt viktigt inlägg.
    Fantastiskt bra skrivet. Tack!

  5. Så himla bra skrivet! Du sätter ord på exakt det jag går runt och tänker på. Tack för du delar med dig av dina kloka tankar!

  6. Man kan försöka, gud va jag försökte, det gick tills min son var ca 3 år. Då lärde han sig av de äldre barnen på hans dagis att, det är skillnad på att vara kille och tjej och rosa är en tjejfärg och dockor för tjejer osv… det gäller att aldrig ge upp…

  7. Jag har också en pojke, snart 2.5 år. Jag vet inte heller hur en uppfostrar en pojke, tänker mest att jag ska uppfostra ett barn till
    Att bli en vettig medborgare, som ser allas lika värde, visar respekt etc. 🙂

    1. Jag håller med om att det övergripande tänket är att man uppfostrar BARN, såklart. Men det jag menar i inlägget är att det kan vara viktigt att tänka till hur barnet sen möts ute i världen utanför familjen på grund av vilket kön det har.. 🙂

  8. Hurra så bra skrivet! För mig handlar det också om att PRATA med min son (han är bara ett ännu men ändå). Att hjälpa honom att känna känslor och orientera sig bland dem. Att öva lite på hur man leker med en docka (hur många visar inte sina flickor hur man gör utan att ens tänka på det). Att inte förvänta mig att han ska gilla vissa saker. Just nu tycker han om bilar, det betyder inte att han nödvändigt kommer älska fotboll.

    Jag har tyckt att det varit ganska jobbigast att jag upplever att det inte är lika ”fint” att vara pojkmamma. ”Flickor har man hela livet, pojkar förlorar man när de flyttar hemifrån”. Snacka om självuppfyllande profetia!

    1. Taaack! Och ja, prata prata prata. Det är grejen för alla åldrar tänker jag. + jag tänker banne mig inte förlora min pojke everz, hemifrånflyttad eller ej! 😉

  9. Så viktigt inlägg, du är så smart! Tänk om alla kunde känna att det var lika självklart att tänka såhär. Om jag i framtiden får en son är mitt mål att uppfostra honom som du, visa att det är ok att visa känslor, visa respekt för andra och att rosa är en färg och inte en könsmarkering.

    Just nu har jag fullt upp med att uppfostra en snart 1 år gammal tjej som jag hoppas slipper känna att det viktigaste på jorden är att vara duktig, fin och som ska ta ett steg tillbaka och ge plats för killar.

  10. Men jag tänker att det inte är så svårt. Jag vet hur det är att ibte passa in i den smala normen och hur jobbigt det är att försöka anpassa sig till folks förväntningar. Alltså ska mina söner få vara precis som dom är, o jag ska stötta dem i det och älska dem villkorslöst. Tror mkt av problematiken handlar om att vi måste vara öppnare i allmänhet inte precis hur vi är mot pojkar resp flickor.

    1. Förstår inte riktigt hur du menar, men tror att vi tänker lika i grund och botten även om vi uttrycker oss på olika sätt. 🙂

  11. Intressant tanke. Jag väntar en son i maj och har inte haft någon tanke på att det skulle vara annorlunda än om jag fått en tjej. Självklart kommer grunden i uppfostran att skapa en god medborgare som visar hänsyn och omtanke. That’s given. Däremot kommer jag självklart att elda på hans vinnarskalle och hans vilja att bli bäst inom det som han intresserar sig för. Men å andra sidan så hade jag gjort detsamma om det varit en tjej.

  12. Vissa mätbara könsskillnader finns det ju. Och det ska man kanske vara medveten om. Jag menar tillväxten, sprâket kommer tidigare hos flickor, hjärnans utveckling sker tidigare hos flickor, motorisk styrka är större hos pojkar, pojkar har oftare koncentrationssvârigheter till exempel. Men bortsett att man kanske ska vara medveten även om de skillnaderna att som förälder uppmuntra likabehandling av könen är ju fantastiskt! och att lära barn ickevâld, snällhet, att alla leksaker och färger erbjuds med mera… Svenska föräldrar är bra pâ att fostra ”snällhet, hänsyn, omtanke” har det visats i studier. Mindre fysiskt vâld bland barnen i svensk barnomsorg än i andra kulturer till exempel… Finns även studier som visar att grupptryck är mycket avgörande för könsroller bland förskolebarn. Där finns alltsâ troligtsvis mycket pedagoger och föräldrar kan göra för att förebygga?

    1. Grupptryck är livsfarligt. Just därför tror jag att det är så himla viktigt med stödet hemifrån! 🙂 Tack för att du delade med dig om studierna, känns väldigt fint att snällhet verkar vara en grej många av oss är överens om är viktigt. 🙂

  13. Sedan vet jag att jag som tyckte att jag varit genusmedveten och klätt min stora kille i flick- och pojkkläder i alla olika färger samt köpt flickleksaker. Att när vi nu väntar en tjej och gick igenom alla kläder var det en hel kasse kläder som jag sorterade ut och inte tyckte att tjejen kunde ärva? Varför? Kalsonger sâklart (eller ???), badshorts, men även lite skjortor, vinterjacka och sandaler och att vi gjort mer skillnad än jag hade trott och att det fanns mycket mer ”blâtt än rosa” trots att jag tyckte att vi hade försökt köpa unisex och blommigt, volanger och rosa till killen. Likadant med kläder vi köpte innan vi fick reda pâ könet till bägge barnen, mycket mera unisex bland de plaggen…

  14. Isabelle. Jag har ett tiotal barn under 4 i min direkta närhet och kan överhuvudtaget inte se något mönster att språket skulle komma tidigare hos tjejer? Eller att pojkarna skulle verka som om de har koncentrationssvårigheter? Jag tror helt enkelt utvecklingen är individuell och inte bunden till kön. Så jag förstår inte vad ”medvetenheten” om de där ”faktan” skulle vara bra för?

  15. Jag vet inte. Kan bara hänvisa till studie om sprâkutveckling hos barn gjord i Danmark som visar att tjejer har större ordförrâd tidigare. Du fâr gärna googla själv? Jag vet att jag läst om den studien. Koncentrationssvârigheter var kanske dumt uttryckt. Jag menade ADHD (inte lätt att sätta som diagnos) och även stamning till exempel. Även just att hjärnan utvecklas olika under uppväxten vilket man sett genom kopplingar mellan hjärnhalvorna? Detta är ju inte individuellt utan generellt… Det finns ju hormonella skillnader kanske antar jag? Jag vet inte vad som är fakta, vetenskapliga studier behöver ju inte stämma, men jag vet att jag läst om detta i alla fall… Skolresultat och kön är ju en annan klassiker… Och VAR studien är gjord är ju jätteviktigt? En amerikansk studie och en svensk studie behöver inte fâ samma resultat sâklart vilket ju kan ha att göra dâ med miljön snarare än det genetiska arvet… Kanske du kan hitta motsatta studier.

  16. Jag har två pojkar och har samma tankar, mer ju äldre de blir. Äldsta ska snart börja skolan och han är inte som pojkar ofta förväntas vara utan mer försiktig och lågmäld. Iaf när han är utanför hemmet. 🙂 Det har ju ifrågasatts ibland men med en jättebra förskola så har han fått vara den han är och känt sig trygg i det. Ett kvitto på det var att han trots att en del killar tjatar om att de hatar rosa för det är ju en tjejfärg, gärna har på sig rosa kläder. ”För mamma, JAG hatar ju inte rosa. Jag älskar alla färger!” Så självklart för honom och så skönt för mig som förälder att höra. Som föräldrar till söner har man ett stort ansvar för att de stereotypa könsrollerna ska försvinna. Man pratar mycket om att göra tjejer ”starkare”, men inte så mycket om att låta det vara ok för pojkar att vara ”svagare”. Jätteviktigt ämne och tack för att du tar upp det!

  17. Jag blir så himla glad att ni vill uppfostra eran son till en personlig individ och inte lägga oupnåliga förväntningar på honom. Jag är yngst av fyra syskon och våra föräldrar har gjort som ni, inte haft några krav om vad vi måste göra med våra liv, utan bara gett oss kärlek och alltid velat att vi ska vara lyckliga! Har inte förstått förens på senare år att de har gett oss en feministisk uppväxt, vilket jag är tacksam för! Alla är lika värda att få vara hur man vill oavsett kön!

  18. Vill föra in en till aspekt i detta, nämligen … hur viktigt det är att vi föräldrar är medvetna om hur det vi gör i vardagen ger våra barn bilder av hur män/kvinnor kan och FÅR vara. Bilder som de bär med sig som självklara genom ha livet. Vi kan göra stor skillnad i det till synes lilla. En mamma som skippar sminket eller en pappa som tar disken kan betyda tusenfalt för kommande generationer!

  19. Till Isabelle…
    Intressant med studier som skulle visa att flickor oftast är snabbare med bl.a. språket.
    Jag själv har två pojkar och dom har varit otroligt tidiga med språket, tidigare än dom flesta flickor. Och då är dom dessutom tvåspråkiga, något som många hävdar försenar språket ännu mer.
    Jag tror snarare på individuella egenskaper här. Även hur miljön är runtomkring barnet.

  20. Jag tycker att det är så konstigt och sorgligt att könet har betydelse. Vi väntar pojke nummer två nu och får ofta höra kommentarer att ”ååå, men det blir ändå roligt med en pojke till” ”nr 3 blir kanske en flicka” eller ”för din skull hoppades jag att det var en flicka”. På något sätt känner jag mig sämre som ska få en pojke till när jag egentligen är jätteglad och vill bara att att allt ska gå bra. Är det så viktigt att få ”en av varje” att vi glömmer bort individen?

  21. Jag kommenterar aldrig, men läser varje inlägg men nu kände jag att nu måste jag kommentera!
    Jag har rätt många år kvar tills jag är redo att skaffa barn (är 23 år) men detta inlägg kommer nog ständigt att finnas med i tankarna. Så himla fint och bra skrivet! Och tack för att vi läsare får följa med i din och din familjs liv! Kramar!

  22. Jag har först en pojke o sen en flicka 5 o 3. Går alldeles utmärkt att ärva kalsonger o badshorts. Dottern fick en första baddräkt nyligen av farmor men annars har hon alltid använt badbyxor. Hon kallar alla underbyxor (även de trosor hon har i lådan) för kalsonger. Säger vi trosor så vet hon inte vad vi menar o hon gillar kalsongerna bättre. är väl luftigt o skönt. Skjorta är alltid bra som solskydd/tunn ”tröja” på sommaren.
    Sandaler ärvs här också om de passar i storlek.

  23. Tycker också det har varit jobbigt med sådana kommentarer. Jag väntar mitt fjärde barn nu, en pojke. Mina tre tidigare barn är flickor, och det verkar som om folk tror att vi försökt få en pojke, att det är därför vi vill få ett fjärde barn. För oss är könet helt oväsentligt, och jag blir ledsen när jag hör kommentarer om hur roligt det är att bebisen är en pojke etc. Jo, det är jättekul -MEN det hade varit precis lika kul om det vore en flicka. Jag väntar ett barn, och h*n är efterlängtad och välkommen oavsett kön. Redan när vi väntade vårt tredje barn hörde jag kommentarer om att ”vi får väl hoppas att det är En pojke den här gången”. Hur kan man säga så??

  24. Åh va jag känner igen mig från när jag väntade lilleman och precis fått reda på att han var en han. Jag var glad o lycklig som bara den att jag skulle då äran att bli mamma till två pojkar men många i omgivningen tyckte att det var synd att det inte var en tjej. Tillslut så tröttnade jag på alla såna kommentarer och gav ofta svaret att en pojke till passade mig perfekt och att något tredje försök skulle det inte bli! Mina killar uppfostras till att använda sin hjärna och sin empati lika mycket som sina muskler o så uppfostras även min bonus dotter.

    1. Så himla tråkigt med såna kommentarer, förstår verkligen att du blev less. Det är ju BARN man vill ha känner jag – sen vad det blir för kön spelar noll roll för mig.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..