Är det nattskräck?

Natten mellan lördag och söndag var det lite som att slungas tillbaka i tiden. Från att vara snart 2-åringsföräldrar till att vara 6-månadersföräldrar. B vaknade nämligen och grät och skrek, av vad vi kunde se, ingen anledning. Med ett barn som närmar sig två år har i alla fall vi lärt oss hans signaler och uttryckssätt, och att döma av sättet han skrek, grät och rörde sig på verkade han inte ha ont. Snarare verkade han livrädd. Men, när vi försökte trösta honom blev han snarare ilsken och knuffade bort oss.

Det var sååå länge sen B var ledsen/arg/rädd utan någon specifik anledning, nu för tiden är det ju förhållandevis ”lätt” att lista ut var skon klämmer och sen trösta därefter, just därför kändes det som att slungas tillbaka till halvårsbebisperioden med alla faser och grejer. Han var… ja, otröstlig. Efter en stund somnade om, men vaknade nån timme senare för att upprepa samma procedur. Totalt blev det tre skrik- och panikstunder.

Jag hade varit bensäker på att det hela rörde sig om intensiva mardrömmar om det inte vore för att han fortsatte skrika, och dessutom avvisade oss, när vi försökte trösta honom. Nu var det snarare som att han var ”fast” i någon sorts skräckkänsla och inte riktigt kontaktbar trots att hans ögon var öppna och verkade seende som vanligt. Jamen, ni fattar ju, det var helt ärligt rätt obehagligt. Även om man som förälder vet att ens unge inte verkar vara i någon större fara går ju pulsen upp till kaninpuls om barnet skriker mer än två minuter.

När Martin var liten hade han nattskräck, vilket gör att vi nu misstänker att det gått i arv till vår son. Nattskräck innebär alltså att barnet fortfarande sover djupt – trots att det verkar vaket (med öppna ögon och så vidare) – men får skriksessioner på 5-15 minuter som man inte kan göra något åt. Det funkar liksom inte att trösta Man vet att det är ofarligt men är säker på varför det händer, men har antagligen med utvecklingen att göra. Alltså som en liten flashback till faserna när de var små.

Jag tycker att det är OBEHAGLIGT, även om jag vet att det inte är farligt, så ni kan ju gissa om jag är glad för att det inte hänt nån mer gång sen i lördags. Blir det fler gånger kommer jag ringa BVC och rådfråga bara för att vara säker på att det är nattskräcken det rör sig om, men fram till dess känns det lugnt eftersom det ju var så uppenbart att B inte var lika påverkad av skrikstunderna som vi föräldrar var. Har nån av er varit med om det här? Vore skönt att få höra om andras erfarenheter av denna märkliga grej!

nattskrack
bebis

Jag med sexmånaders-B, då han senast brukade vakna och härja ordentligt om nätterna. Lillplutt!

  1. Det låter verkligen som nattskräck! Jag hade det frekvent som liten, och faktiskt sjukt nog fortfarande idag typ 5 ggr om året. Vaknar i total skräck och min partner kan inte väcka/lugna mig. Fruktansvärt.

  2. Båda mina barn har haft det, minstingen som är 2 år 1 mån så sent som för 2 veckor sen. Det började när han var runt 1,5 (likadant med dottern som nu är 4 och det gick över för henne runt 3 år). Det är enormt obehagligt, dottern hade en tid runt 2,5 år då det kom nästan varje kväll vid samma tid (ca 3 timmar efter hon somnat). Det går ju inte att göra så mycket, bara vara där och se till så de inte skadar sig för vi har inte heller fått vara nära och trösta. Oftast har det kommit när de blivit för trötta under dagen och sen sover jättedjupt eller är på väg att bli sjuka. Med sonen har det tom hänt dagtid ett par gånger, när han sovit nästan 2,5-3 timme.. Hoppas det inte blir något som återkommer allt för ofta (helst inte alls men tyvärr gör det gärna det).

  3. Åh, precis samma som för oss igår kväll och i natt. Vår son är 13 månader och vaknade och skrek som en galning rätt länge, i flera omgångar. Kände som du, att det var rätt obehagligt och jobbigt att inte riktigt förstå sitt barn! Hoppas vi slipper sånt framöver! 🙂

  4. Min sambo hade nattskräck när han var liten, hoppas inte det går i arv till våra barn sen. Håller tummarna för att det ska bli bra för er och Bo

  5. Det har hänt några gånger med vår dotter, 3,5 år. Första gången var vi ju helt skräckslagna och typ påväg till akuten, men nästa gång det hände så väntade vi ut henne.
    Hon gråter och skriker helt okontrollerbart i ca 20 minuter, och vi får absolut inte hålla henne eller ens röra vid henne. Jag brukar sitta brevid henne, men inte prata för då blir hon ännu argare.
    Ibland somnar hon bara om när hon lugnat ner sig, och ibland vaknar hon till och vill kramas och gärna somna om i famnen.

    Det är ju verkligen superläskigt, men det verkar som om hon inte mår dåligt av det. Jag har frågat henne om hon kommer ihåg att hon varit ledsen på natten, men hon minns ingenting.

    Jag tror mig ha märkt att det oftast händer i samband med sjukdom. Men för henne har det aldrig hänt två nätter i rad. Och det har varit långt mellan gångerna.
    Jag vet inte om det min dotter har skulle kallas för nattskräck, en vän har ett barn som skriker flera nätter i veckan och det håller i sig längre.

    Hoppas det bara är en engångsgrej för er!

  6. Det låter verkligen som nattskräck. Vår son Åke hade det för några månader sedan, då var han ungefär lika gammal som Bo är nu. Om jag minns rätt pågick i ungefär 2 veckor och sedan dess har han sovit som vanligt igen. Jag hade aldrig hört talas om nattskräck innan, det var en av förskolepedagogerna som trodde att det kunde vara det efter att han vaknat och gråtit vid vilan på föris. Usch vad en känner sig otillräcklig när en inte kan trösta sitt barn. Hoppas det bara var en engångsföreteelse hos er. Lycka till!

  7. Vår son som snart fyller 2 år har haft nattskräck sedan något år tillbaka. Det återkommer ca 3-4 nätter per månad och han skriker då i 20-30 minuter.Han skriker precis på samma sätt som du beskriver att B gjorde. Helt hysterisk och rasande, slänger sig bakåt och blir vansinnig om man försöker trösta. Han har också öppna ögon men är okontaktbar. Vi fick tipset att försöka väcka honom, eftersom de skriker i sömnen. Det räcker inte att försöka väcka honom i sängen utan vi går upp med honom i famnen och kikar ut genom fönstren eller gör något annat som får honom att vakna till. Då slutar han skrika, vill ha nappen och somnar lugnt om. Det är det enda som funkar för oss för att bryta skrikattackerna 🙂

  8. Japp. Låter som nattskräck. Vår son på 2 år och 2 månader har också det ibland. Bara att ta upp barnet ur sängen och låta det bestämma vad som ska göras. Ibland sitter han i knät och drar i min tröja. Ibland ställer han sig i ett hörn och fäktas. Man ska inte hålla fast eller försöka trösta. Det funkar ändå inte. Jag hör på hans gråt och ser på hans ögon om det är nattskräck eller bara vanligt uppvaknande på natten. Sedan hör jag också på honom när han går ur nattskräcken. Då kan man ta fram nappen och ge lite vatten, sjunga och lägga ner i sängen igen. Anfallen kan vara allt från 5-15 minuter. Händer det ofta kan man väcka till barnet när det sovit i 3 timmar. Då bryter man tydligen cirkeln, och nattskräcken uteblir!

  9. Låter precis som nattskräck. Jag hade det som barn. Vår son fick det redan vid 7 månaders ålder. Kan hålla på länge, 40 min skrek han ofta, helt oväckbar, tills han antingen vaknade med ett leende, eller somnade om. Läs på 1177 om nattskräck. Barn som får det ofta kan man väcka ett tag innan det brukar börja, eftersom det ofta kommer efter en viss tids sömn. Men det är som sagt inte farligt, och barnet minns det inte sen. Är ungefär samma sak som att gå i sömnen, fast dom skriker istället. Det är föräldrarna som tycker det är jobbigt.

  10. Jag skulle också säga att det låter som nattskräck.
    Vår son (som är 1 månad yngre än B) har haft nattskräck iallafall en 4 gånger.
    När det hände första gången så hade vi varit iväg över helgen och E hade sovit lite under de dagarna. När vi var hemma igen så vaknar vi på natten av att E gråter. Jag går in för att kolla läget, men då blir han mer ledsen. Jag tar då upp honom och han blir heelt hysterisk och jättearg. Puttar undan mig. Det går inte att trösta honom, inte för pappa heller. Vi tar då med honom in till våran säng och han fortsätter vara hysterisk. Sen helt plötsligt så blir han bara lugn, verkar inte förstå någonting och pratar som vanligt.
    Efteråt så googlade vi på vad som hänt och har tolkat det som nattskräck. Väldigt obehagligt, som dusäger. Vad vi förstått det som så minns inte barnen något av att detta händeroch det känns ju skönt. När dethänder ”nu för tiden” så går vi in till E och bara finns där, rör han inte eller så och väntar bara på att han ska lugna sig och somna om. Jag tycker att attackerna upplevs som lugnare sen Vi började med det. Ibland så gråter han i sömnen, men är inte hysterisk.

    Hoppas att ni inte behöver uppleva detta med B igen!
    Massa styrkekramar!

  11. Det låter onekligen som nattskräck, min son som snart fyller två hade också det en period runt 1,5 år. När han ”vaknade” var han mer eller mindre panikslagen och okontaktbar. Så fort vi närmade oss honom blev det bara värre och han knuffade bort oss. Vi fick det förklarat för oss att för honom var vi en del av drömmen och inte alls mamma och pappa i den stunden. Det var otroligt obehagligt och hjärtskärande att inte kunna göra något. Vi fick tips om att testa omega3 droppar då detta skall hjälpa till att utveckla någon koppling i hjärnan (förlåt om jag låter extremt okunnig men jag kommer inte ihåg exakt hur det låg till) men hur som helst så fungerade det kanon för oss! Vi körde med Eskimo Kids som finns att köpa på apoteket och efter bara några dagar så kom episoderna mycket mer sällan och efter ett tag försvann dom helt! Efter ett par månader slutade vi med dropparna och han har inte haft någon nattskräck alls sen dess. Förmodligen har han ”växt ifrån” nattskräcken på egenhand men jag kan verkligen rekommendera er att testa Eskimo Kids, Omega3 är ju inte på något sett skadligt att ge till barn så det kan vara värt ett försök om nattskräcken fortsätter. Lycka till <3 kram kram

  12. Vår dotter fyller snart två år i april. Hon har också vaknat och varit jätte ledsen ett par nätter utan vad vi kan se anledning. Puttat bort oss och vill liksom inte bli tröstad. Själva tror vi att det är ett utvecklingssprång. Det händer så mycket i hennes lilla liv just nu och kag yror att hennes drömmar bearbetar desstomer och där av orolig sömn. Hon har ju börjat prata mer och mer och leker roller mer och liksom dom ju bearbeta vilket jag tänker de gör kvällstid… Vad vet ja. Vi försöker vara lugna och hoppas det ger med sig. BM tyckte de lät vettigt vad vi tänkte. Men händer de som sagt fler gånger kan de mycket väl vara nattskäck. Men ta det lugn. Ni verkar vara fina med mycket människor omkring er och bo verkar vara en trygg liten person så jag tror inte du ska vara orolig även om det gör ont i mamma-hjärtat att de son lilla skrutt vara så ledsen❤️ Pepp och kram

  13. Jag hade nattskräck som barn, från 8-13 års ålder.
    Jag kommer ihåg att jag gick och la mig och sedan plötsligt vaknade av att min mamma höll om mig och jag kände mig så himla rädd och förvirrad. Har absolut inget minne av att jag skrikit. Mamma har dock starkare minnen, då jag kan tänka mig att det var riktigt obehagligt för henne. Jag vägrade också bli tröstad och sprang ofta iväg från henne när hon försökte. När mamma pratade med läkarna sa de att de hade med utveckling och sådär att göra, och att det skulle växa bort av sig själv. Vilket det också gjorde! Så jag tror inte det är några problem för din lille, förutom att det kanske såklart är obehagligt.
    Men jag tror nog ni oroar er mer än vad B gör, så var det för mig och min familj åtminstone!
    Men skulle det hålla i sig så kan ni ju alltid prata med BVC!
    Stor pepp till er, och kanske lugnar vetskapen om att det inte är något farligt.

  14. skönt att läsa allas kommentarer för igenkänning. Vi har samma sen nån månad tillbaka och vi har känts oss så hjälplösa när man inte ”får” trösta henne för att hon blir arg. Vi har inte kopplat det till nattskräck innan men det låter ju onekligen som det när man läser här.

    Hoppas det går över för B snart!

  15. Vår son som är 15 månader har haft nattskräck sedan ganska länge. Jag kommer inte ihåg när det började men det kommer framförallt då han är hängig eller sjuk. Om det varar länge har det ibland hjälpt att vi tagit honom i famnen och gått till ett annat rum, då har han vaknat. Ibland har vi även gett flaskan vilket kan hjälpa. Så jobbigt och hjärtslitande!

  16. Min son har också nattskräck, vaknar ofta efter 30-45 min efter han somnat och bara skriker. Tröst hjälper inte även om vi försöker krama o trösta ända tills han lugnat ner sig och vaknat. När han väl vaknat är han lugn igen och somnar om som att inget hänt. Går i perioder men är väldigt ofta här, pågått sedan han var dryga halvåret. Han blir två år i sommar. Tydligen ärftligt men vet tror inte att jag eller pappan haft det. Hoppas det kommer sällan för B, och även för er skull, är så jobbigt att se sina barn ledsen.

  17. Vår son på snart 7 år hat haft nattskräck sedan han var typ 9 månader. Periodvis flera omgångar per natt, för att sedan lugna ner sig och inte hända på någon månad eller så. Stora förändringar triggar igång det hos honom, tex skolstarten. När han kom in i sina skov, så började vi väcka honom 30 min innan tiden då utbrotten brukade starta. Ibland uteblev dom då, då vi ruckade djupsömnen lite. Han minns aldrig något. Det gäller bara att finnas för så han inte råkar skada sig. Han kommer aldrig få en loftsäng. Lycka till.

  18. Vår äldsta dotter hade det vid 8-10 månaders ålder. Det är fruktansvärt :/
    Bara skrek och ingen kontakt. Lugnade sig inte fören hon vaknade till.

  19. Vår lille har det också i perioder. Har märkt att de oftast kommer i samband med sjukdom eller precis innan. Idag är han 1,5 och har haft till och från sen ca 7 månader. Första gångerna är värst. Hjälplösheten att inte kunna göra något får en att gå sönder inombords! ❤️ Efter några omgångar lärde jag mig att min son blev kontaktbar när vi stod i fönstret och kollade på lampan (som jag då tände) och spanade på lyset. Sen somnade han om gott tätt intill.

    Peppar peppar så har det vart lugnt i snart 2mån!??

  20. Hej, vår dotter hade lika vid jullovet. Det blev bättre av att vara stenhård i sovrutinerna. Vi insåg också att det kommit i samband med lillasysters erövring av att kunna gå. Kanske var det en kombination av en annan vardag där lillasyster tog mer plats och förskjutningar i sömnen. Hur som är det nästan borta nu, men jag antar att det kommer tillbaka, hon är fortfarande liten, endast 3år.

  21. Låter definitivt som nattskräck. Min bror (fem år yngre) hade det som barn fram tills han nog var i tolv års åldern. Kom alltid som ett brev på posten så fort han hade feber. Men även utan sjukdom och feber rätt som det var. Han brukade plötsligt komma springandes helt skräckslagen, springa upp för ryggstödet på soffan, ner på andra sidan och sedan springa runt runt i huset. Han såg alltid saker som kom flygandes rakt mot honom, siffror, bokstäver, bord, stolar, dörrar och fönster bland annat. Lät alltid hemskt. 🙁 jag brukade ge honom papper och penna och be honom rita det han såg åt mig, det verkade lugna ner honom. Men nattskräcken varade ändå alltid i 20-30 minuter, aldrig kortare.
    Min son (4 år) hade flera episoder av nattskräck i fjol, fast då aldrig i samband med feber. Då var även han helt skräckslagen och det gick inte att väcka honom. Återigen varade varje gång i ungefär 20-30 minuter.
    Varken min bror eller min son minns någonting överhuvudtaget av dessa episoder. Men det är ju väldigt obehagligt att vara med om som storasyster /mamma. Kram på er!

  22. Harry som blir två år på torsdag har haft nattskräck – för det är jag övertygad om att det rör sig om för både honom och Bo – sammanlagt kanske tio-femton gånger det senaste halvåret. Precis som du beskriver det, och så FRUKTANSVÄRT läskigt. Sådana totala ångestvrål, jag grät själv hysteriskt ner i kudden efteråt (eh, inne i mitt sovrum då, inte i Harrys) de första gångerna. Den maktlösheten alltså… Hoppas hoppasatt det var en en(tre)gångsgrej för Bo!

  23. Som nån skrev tidigare så kan det funka att väcka barnet (det räcker med att väcka dem litegrann, typ så att de öppnar ögonen och sen somnar om direkt, huvudsaken är att de kommer upp ur djupsömn eller nåt sånt antar jag) typ 15-30 min innan tidpunkten då det brukar inträffa. Har funkat bra på våra två som haft nattskräck!

  24. Åå! Min dotter är jämngammal med Bo, och hon hade precis det du beskriver ngr gånger under förrförra helgen! Så obehagligt. Kände också på morgonen att det nog måste vara nattskräck! Inte hänt sen dess heller..
    Tror de utvecklas i raketfart just nu, så säkert någon slags bearbetning på natten!

  25. Äntligen känns det som att jag kan få en förklaring till min 18-månaders dotters ”vaknätter”. Vi har pratat med bvc men de sa inte ett ord om att det skulle kunna vara nattskräck. Hon vaknar och är jättearg. Det går inte att trösta och hon knuffar bort en. Skriker otröstligt. Det är hemskt! Vi trodde hon var vaken men det är hon kanske inte. Hon har varit sjuk mycket och börjat dagis. Det enda är att det händer varenda natt! Behöver jag säga att det sliter!?

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..