Gamla tanten Kitty.

Jag trodde länge att jag absolut inte ville ha barn. Jag tror det var en naturlig följd av att jag inte mådde så himla bra. Det hade nog helt enkelt inte varit så praktiskt att skaffa fler barn när jag själv fortfarande var ett och hade fullt upp med det. Ibland tänker jag tillbaks och minns med väldigt blandade känslor på vad jag prioriterade och la min tid och energi på. Som när Per och jag hade tid att tjafsa om minsta lilla sak i timmar, när jag tyckte det var otroligt viktigt att vara rätt, gå ut på rätt ställen, se rätt ut etc. Få bekräftelse från främlingar. Bråka, alltid föra fram min åsikt, vara obstinat och stötig.  Jag tror inte jag såg mig själv så då, men i efterhand ser jag det. Det var som att jag vägrade bli vuxen, trots att jag var det. Det var nästan som att jag kände mig odödlig och som att det där med ålder och rynkor inte kunde rå på mig. Som att det inte skulle eller ens kunde hända just mig. Som att jag var immun. 

Det var jag inte. Hehe. Det hände och händer mig med. Såklart. Men det är först efter barnen kom som det liksom blev extra tydligt och verkligt. Jag har försökt lista några saker som verkligen får mig att fatta att jag är vuxen, gammal och om inte allt för länge 40. Medelålders morsa helt enkelt. 

  1. Att vara förälder, den äldre generationen. 
  2. Att ens egna föräldrar plötsligt är pensionärer. 
  3. Att hitta rynkor i sin egen feja.
  4. Att ha ansvar på riktigt, både ekonomiskt, intellektuellt och fysiskt.
  5. Att du tvingas/frivilligt vill släppa och prioritera bort saker som klubbliv och mycjet av populärkulturen. Du håller dig inte längre uppdaterad eller är ens intresserad vilket verkligen gör att du känner dig äldre. Som när jag som tonåring försökte förklara Suedes storhet i bilen för mamma. Hon var inte med på samma tåg helt enkelt, precis som jag är nu. 
  6. Att sitta framför tv:n och inte förstå det jag ser. Typ någon på idol. ”Men vad är detta för låt och varför måste dom waila hela tiden?” ”Det var bättre förr”, nästan.
  7. När alla kändisar jag vuxit upp med plötsligt ser så gamla ut eller dör. Sorgligt med. 
  8. När du står och pratar med andra föräldrar på lekplatsen och dom inte förstår dina populärkulturella referenser. ”Ni vet Fragglarna? Nehej…inte det.” Du är liksom inte ens ung förälder, snarare gammal.

Detta och mycket annat gör det verkligen uppenbart och tydligt att det är nu det händer. Jag blir gammal. Men jag tänker att det är himla positivt med. Och kul. Det blir nästa lista. Puss. Nu är det frukost! Rutiner och sånt du vet…

  1. Åh vad jag känner igen mig i det du skriver, speciellt 6:an och 8:an! Fragglarna och Sällskapsresan är stående referenser för mig, som ingen i min närhet delar med mig (bor utomlands med yngre make). Kommer min son ens förstå briljansen med min barndoms barnprogram och popkultur? Förmodligen inte, vi var ju aldrig särskilt intresserade av det våra föräldrar pratade entusiastiskt om. Men jag minns att mamma sa att Pippi spelades in när hon var liten, det tyckte jag var häftigt.
    Men apropå att reflektera över sin ungdoms dumdristighet, så försöker jag tänka att alla händelser format mig till den jag är idag, alla äventyren har fört mig dit jag är idag, till min fantastiska make och son! Så jag skulle inte vilja ändra någonting! Eller kanske någon enstaka detalj… hehe

  2. Hej Kitty! Klockrent inlägg och jag känner igen mig i listan nästan läskigt mycket. Jag var inte heller särskilt mogen eller vuxen förrän jag blev 27-28 ungefär. Hade mkt att deala med själv, tänkte alltid att jag kommer inte ens fundera på barn förrän jag mår bättre och är minst 30 och mot all förmodan träffar rätt kille. Jag hade alldeles rätt. Fyller 35 i februari och vår lille son är 6 månader. Kram på dig

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..