Vi byter förskola.

Nu har jag skjutit på det här inlägget lite för länge, dags att skriva om det: 

Jag pratar om det stora beslutet vi tagit, alltså. Det har varit så mycket svårare än vi nånsin trott. Men nu har vi bestämt oss, Nikki-Lo ska byta förskola i början av December. 

Det är så läsligt att ta ett så stort beslut åt någon annan, över huvudet på någon som inte kan göra det själv, och som är den som kommer påverkas allra mest av det vi beslutar, men vi har varit så himla grundliga att vi bara måste lita på oss själva nu. 

I stort har vi varit nöjda med hennes nuvarande placering. Vi kanske inte alltid tänkt likadant, men vi har inte heller haft några regelrätta konflikter. Jag kan inte gå in på detaljer, men ibland har det dock varit lite turbulent vilket ju gjort att vi då och då gått runt med en liten klump i magen. Nikki-Lo har haft skitjobbiga perioder med utbrott och annat. Då har vi tänkt mycket på saker som: vad är egentligen ”normalt” för ett barn på 2-3 år? När blir barnet ”ett problem”? Eller är det situationen som är problemet? Skulle det vara bra för barnet att få en nystart med nytt bemötande? Skulle saker förändras då?  

Jag har inga svar, men lite förhoppningar har jag. Vi har fått en plats på den förskola vi hade som förstaval då när det begav sig. Vi har varit där nu flera gånger inför beslutet och insett att med våra krav på genus, mat, kemikalier etc så kommer vi aldrig hitta en förskola som är ”perfekt”, men vi har stött, blött, ältat, pratat, skrivit listor, gjort ännu fler listor utifrån en massa olika kategorier och kriterier och kommit fram till att det är så här det får bli. Jag smsade till och med mediet Lena Ranehag, men fick inte svar förrän vi redan bestämt oss och hon hade rätt, naturligtvis. ”Ni kommer byta” skrev hon. Personalen verkar ambitiös, det finns två män, väldigt positivt, grupperna är lite mindre och mer flytande, vilket gör att våra barn kommer att kunna umgås delvis när dom båda går på samma föris sen framöver. Det lagas nästan bara vegokäk, det pratas mycket, det är det som är deras nisch. Dom vrider, vänder, ifrågasätter… Jag tänker att det är bra i Nikki-Los fall som ibland fastnar i en känsla och blir utagerande. Hon pratar ju väldigt mycket och ”bra”, så kanske kan det hjälpa henne? Bara att hon kommer bli bemött med en fråga om hon tex puttar någon (hur tror du XX känner sig nu?) istället för en tillsägelse (nej, så får du inte göra!) kan göra skillnad. 

Men samtidigt: vad har vi gjort?! All trygghet, kompisar, rutiner och den fantastiska pedagog som haft Nikki-Lo i sin grupp, vi älskar ju henne. Så läskigt. När vi tänker så brukar vi försvara oss med att vi ändå vabbat så mycket så hon ibland varit hemma helt eller delar av varje jäkla vecka, att hon fortfarande är så liten att det är förhållandevis lätt att få nya vänneroch knyta nya band, att hon ändå var nästa på tur att flyttas upp till ”storbarnsavdelningen” på sitt nuvarande föris, att hon redan har en kompis hon känner till på nya stället, att vi bestämt redan nu att vi ska hålla kontakten med åtminstone två av dom kompisar från nuvarande förskolan som hon leker mest med nu… Såndana saker.

Vi gör allt vi kan, men håll gärna tummarna ändå. 

Vi går sista veckan på nuvarande stället v 49, sen åker vi till Sälen v 50, sen är det bara en vecka med inskolning på nya föriset innan jul och nyår. Så då blir det väl lite inskolning igen sen i januari gissar jag. Vissa har sagt ”men då väntar ni väl med nya förskolan till efter nyår?” Jag antar att det verkar logiskt, fast vi tycker det blir skitbra så här. Då blir det en lite smygande start och hon har en bild av nånting i huvudet under jul och nyår som vi kan prata om och relatera till och väva in i vår vardag. 

Idag har det varit lite tufft att vara mig. Det har varit kaos och stress och tumult i mitt huvud. Men jag tog mig igenom det efter lite lip-sammanbrott. Ibland blir det bara för mycket: stress, press, kass sömn, oordning hemma, oordning i skallen, jobbiga tankar…

Båda kidsen är sjuka. Lite varma och slöa, men ingen hög feber, snoriga, hostiga och Kimmi-Kid är irriterad i ögonen. Dom har varit riktigt ynkliga och sovit mycket idag. Som vanligt vid förkylning så har båda fått lite astmakänning och vi har fått inleda kortisonkurer. Inte kul, men vi har inga bra alternativ. På ett sätt kan feber, ta i trä, vara lite mysigt. Dom vill vara nära och sova och mysa. Kimmi-Kid har varit som en liten nyfödd igen i dag nästan. Här nedanför har han däckat hos faster Pia. I morgon åker hon hem. Hon har bakat och fixat och verkligen hjälpt till! Tack! 

 Han orkade sitta och leka i kanske tre minuter idag. Han ville bara vara nära och vila, äta och sova. Men under dom minutrarna kom vi överens om att det nog bara är en tidsfråga nu tills han kryper, den lilla slackern. Allt får ta sin tid och det tror vi är rätt väg. Ingen brådis, Kringlan.
 
  
   Sen var det tillbaks till knät. Efter bajsattack och pyjamasbyte. Alltså, vad jag älskar barn i mjuka, ärvda, tunna, intvättade bomullspyjamasar.
  
 Godnatt!

   
  

 

  1. W: Men det är väl inte svartvitt? Det är väl få personer som ALDRIG säger nej precis som det är få personer som ALLTID säger nej? Jag vet inte om du har barn själv, men med de flesta 2-3-åringar uppstår det kanske tio situationer i timmen där man ANTINGEN måste säga nej eller lirka. Och med en viljestark liten individ leder ett ”NEJ” ofta till en högljudd konflikt som är tuff både för barnet och föräldern. Ja, konflikten är lärorik och ska inte utraderas från tillvaron. Men ärligt, VEM orkar ta typ femtio konflikter på en eftermiddag/kväll? Man tar de viktigaste (av typen du får inte göra andra illa, du får inte göra saker där du själv kan skada dig illa) och i övrigt försöker man lirka så att vardagen ska flyta på åtminstone någorlunda.

  2. Varför är första tanken att det är förskolan i sig som är orsaken. Varför testar man inte att låta treåring vara hemma ett tag (när man faktiskt har möjlighet) och ser om hon verkar må bättre av det och få färre utbrott? En treåring MÅSTE inte vara på förskolan för att utvecklas och må bra.

  3. Vi bytte dagis när vår lille var knappt två år, vi visste om från början att det skulle behövas eftersom vi ville ha plats på ett dygnetruntöppet dagis och där var det låååång kö…. Visst var det lite slitigt med en ny inskolning, men de flesta barn klarar ett byte jättebra, och här verkar det ju som om ni har gjort en noggrann övervägning och att det är för barnets skull ni gör det (vilket det ju inte var i vårt fall egentligen, det var ju för att det skulle funka med min och mannens arbetstider). Är säker på att det kommer bli superbra!

  4. Svar till W: Jag tänker tvärtom; min filosofi med barn är att man ska låta dem bestämma så mycket som det går, för då är det mycket lättare att få dem att acceptera läget när de INTE får bestämma.

  5. Hej,

    När man som förälder känner att det är något som skaver och inte känns rätt med förskolan så tror jag att det är rätt att byta. Vi bytte inte trots att jag fick signaler som jag ignorerade och jag ångar det. Ni försöker göra det rätta för ert barn och det är bra. Vila i det. Kram

  6. Har inte så mycket att skriva om själva bytet men vill bara säga att jag också har funderat många gånger på vad man egentligen kan förvänta sig/kräva av en 2-3-åring, Skulle vara jätteintressant att läsa ett blogginlägg om det eller en diskussion. Jag tycker ärligt talat att man i Sverige ibland har orimliga förväntningar på t ex respekten för andras personliga sfär och att kunna kontrollera sitt beteende när det gäller 2-3-åringar. Herregud, hur länge har de varit här på jorden? Hur mycket har de redan lärt sig och vad ska de lära sig under sin uppväxt och hela livet? Varför ska man ha så brått?

  7. W: som sagt, metoder kan diskuteras, men det är löjligt att skriva att Kitty och Per tycker att barn ska få göra precis som de vill när Kitty skriver så mycket om hur de försöker hitta sätt att undvika just det.

  8. Elin Jag tänker att det barn som aldrig får ett Nej hemma, kommer att få det jobbigt i livet… för hon kommer att få Nej från alla andra håll, hela sin uppväxt, och sen också faktiskt. Att lirka med en liten tvååring gör henne förvirrad, så nej jag har inte misstolkat

  9. Vad glad jag är att du skriver detta. Jag står inför samma grej men lite till. Jag vill flytta, från hus till lägenhet, klarar inte av hus längre, det är inte min grej. Men det är en sån otroligt bra grej för barnen. Förskolan är bra och skolan ännu bättre. Dit vi vill flytta är inte skolan lika bra men förskolorna är helt ok många av dom. Vi kommer mormor närmare, t-banan, buss, liv och parker men det är aldrig samma sak för barnen som här i huset, där dom springer ut själva till vännerna och så. Jag lipar mest hela tiden, hela dagarna, känner att jag förstör deras framtid, tar ifrån dom vänner, trygghet, allt. Istället för att tro på OSS som familj. Vänner kommer och går i livet, det går alltid att skaffa nya men ändå gör det så ont. Orkar inte vela mer, orkar inte gråta mer, vill bara förstå varför så mycket tveksamheter från oss vuxnas sida och om det är något vi ska lyssna på eller vad?

    Jag har velat detta i 3 års tid, flytta, men plötsligt så får jag kalla fötter. Varför? Är det rätt eller fel? Rått eller ok? Vet inte. Men tack för att du skrev det här inlägget, delade med dig för det gav mig styrka faktiskt!
    Stor kram och lycka till, det kommer att gå kanonbra för er!

  10. Fast hur behjälplig är en 2-3-åring av att vända, vrida och ifrågasätta är min spontana reaktion. I den åldern är väl behovet större att tydlighet och enkelhet. I min värld kommer det tänket senare, kanske först i skolåldern. Dom underbara knattetimme-damerna, Louise Hallin och Malin Alvén återkommer ju gång på gång till att mindre barn inte ska ha för många valmöjligheter och att vi föräldrar tenderar att prata ”för mycket” och låter barnen ta beslut som dom inte alls är mogna för.

  11. Julia: vad vill du ha sagt med din kommentar? Du låter missunsam och bitter över hur din situation ser ut. Jättetråkigt om du inte har de valmöjligheter du önskar, men varför är det något att anmärka på, när de som har möjlighet att välja gör det valet? Kanske jag som missuppfattade din formulering så utveckla gärna din kommentar om så är fallet. Ha en bra dag!

  12. @W: Snacka om att vilja misstolka. Kitty skriver mycket om att de försöker hitta ANDRA metoder för att ändra N-Ls beteende än än att bara säga nej, att bli arg och skälla etc. Vilka metoder som är bäst kan man man förstås diskutera, men det framgår tydligt att de INTE vill följa hennes vilja hela tiden. Att olika bemötanden funkar olika bra på olika barn är knappast någon nyhet.

  13. Kan inte låta bli att skaka på huvudet
    Så klart ni kan byta förskola, men ska ni göra det varje gång som någon opponerar sig, eller säger Nej till N-L?
    Ni har ju uppenbarligen den inställningen att barn ska få bestämma och göra som dom vill, det kan ju då bli en väldigt jobbig situation i tex förskola, skola, arbetsplats, och i umgänget med människor öht. För hur skulle det se ut om alla 10-15 små barnen får göra som dom vill?

    1. W: men herregud vilken fånig och låg kommentar! Hon skriver ju hur de övervägt detta och funderat fram och tillbaka länge, vad är då problemet? Ska inte föräldrar göra val som är bra för sina barn?! Och Kitty skriver även att stället deras dotter nu ska få börja på var deras egentliga förstahandsval, så det är inget impulsivt beslut de kommit fram till på en kvart. Nedrigt och som sagt lågt av dig att komma med en så negativ och trist kommentar till en person som öppnar sig gällande ett beslut som uppenbarligen varit väldigt svårt att ta.

  14. Tror helt och fast på att man ska följa sin magkänsla, känns det inte rätt så är det inte det. Heja er! Det kommer att gå jätte bra.

  15. Jag tror att ni kommer vara glada över ert beslut!
    Om erat barn uppfattas som jobbigt så är det fel att gå på den förskolan, för då delar ni förmodligen inte samma barnsyn. Ett barn ÄR inte jobbigt, det BLIR jobbigt i relation till sin miljö och dess förhållningssätt. Tyvärr är det sällan som miljön problematiseras utan det är lättare att sätta en stämpel på barnet. Görs inga vidare försök till förändringar i miljön för att barnet inte hela tiden ska behöva misslyckas så hade jag i alla fall känt att det är dags att gå vidare… LYCKA TILL, det kommer säkert bli toppen!!

    KRAM KRAM KRAM

  16. Låter som att ni tagit ett väldigt modigt men klokt beslut. Hoppas det blir hur bra som helst. Barngruppsstorlek och framförallt pedagoger, har oerhört stor betydelse. Jag tror att man snabbt känner hur bemötandet är från pedagogerna och om det funkar med ens barn.

    Pepp!

  17. Pepp till er Kitty!

    Har själv en son som är halvåret yngre än Nikki-lo och i september bestämde vi, efter mycket tvekande å ältande, att plocka hem honom från föris. Liten gård, stora barngrupper och outbildad personal. De funkade inte för oss. Han ville inte gå dit, grät, drömde mardrömmar osv. Då gick han bara 15h då vi är hemma med lillasyster. Så i september sa vi upp platsen å nu är vi hemma med båda. I februari är det dags för hans nya föris. Ur å skur. Stor gård, utbildad personal. Håller tummarna att han ska trivas där.

    Pepp å kram!

  18. Arbetar själv som lärare och kan bli galen på hur lätt föräldrar plockar i och ur sina barn i olika klasser, och skolor. På måndagen slutar Kajsa för att sedan börja på fredagen igen. MEN ditt argument om att Kitty inte borde byta till sin dotter förstår jag inte. Har man valmöjligheten ska man ta den om det inte fungerar. Man ska inte tänka, ”Ja det finns ju dem som inte har en annan förskola att byta till, jag stannar kvar.”

  19. Jag tycker personalen är värd allt, tillsammans med små barngrupper. Kemikalier, genus, mat mm är bonus, men inte avgörande för barnens trivsel och ”funktion”

  20. Grattis till beslutet! Ni lär aldrig ångra att ni följde er magkänsla och testade. Får en känsla att ni skulle trivas som Waldorf-föräldrar när det är dags för skola =)

  21. Hej och hå, nu kommer en roman! 😉

    Vi bytte förskola när vårt äldsta barn precis fyllt tre. I samband med det kom en flytt och en lillasyster. Vår son kom in i en riktigt jobbig period vid 2-årsåldern och det varade till han var 4 ungefär. Han är smart, känslosam, bestämd och en smula dramatisk. En underbar personlighet som har krävt otroligt mycket jobb från oss som föräldrar. Vid bytet av fsk märkte vi ganska fort att något inte stämde. Vår son blev mer utagerande och vi hade klump i magen varje dag vi hämtade. Vi gick på extramöten och gjorde upp individuella handlingsplaner. Personalen berättade att barnen nu var så vana att han ställde till med saker att de automatiskt pekade på vår son när det var konflikt, även om han inte varit i rummet.. Förskolan var en kommunal förskola utan inriktning. Personalen var underbemannad och lokalerna små. Det var 26 barn per grupp. På utvecklingssamtalen berättade dom att vår son betedde sig som han gjorde för att han behövde mer uppmärksamhet, vilket dom inte kunde ge pga personalbrist. Kändes inte så kul att höra. Hela situationen fick oss impulsstyrda föräldrar (ja vi är såklart roten) att sälja radhuset, köpa hus utanför stan och sätta sonen på en förskola med färre barn per grupp, engagerad och fulltalig personal och med kreativa och stora lokaler. Vad hände? Sonens beteende ändrades på ett par veckor. Han blev sedd och uppmärksammad. De kunde ge honom utmaningar och rastlösheten vår son haft blev till en kreativ drivkraft istället. På den förra förskolan hade de bett oss påbörja ADHD-utredning. Idag går vår son i förskoleklass i en ”byskola” med en klass per årskull. Han har fått flera ”hjärtan” i sin bok för att han är hjälpsam med kompisar och är snäll och empatisk. Det är som en annan unge. Han är jättefin med sina småsyskon och jag är så himla glad och stolt över honom. Miljön i förskolan påverkar så mycket, speciellt om barnet är känsligt och har en stark vilja (vilket jag tycker är fantastiska egenskaper). En ska våga lita på magkänslan. Jag tror verkligen det.

    Förlåt för romanen, bara kände att jag var tvungen att få delge <3

  22. Bra gjort att byta. Ni är hennes trygghet. Kompisar och pedagoger är till 100% utbytbara för ett barn. Känner ni så som ni gör är det helt rätt att byta. Tro på magkänslan. Kram

  23. Annat är det på orten jag är uppväxt på, där finns två förskolor ( på sommaren bara en då de slås ihop). Om man inte är nöjd så får man flytta 10 mil…
    Såklart man ska göra det bästa man kan för sitt barn, men i mitt perspektiv är jakten på den perfekta förskolan en aning överdriven bland många i storstäder.

  24. Vi gjorde samma beslut som ni och bytte förskola när vår son var 2 år – jisses vilken ångest jag hade innan, inskolningen på första förskolan var Jättejobbig! även fast det blev bättre så var magkänslan aldrig 100% bra, men beslutet att byta och ”börja om” var jättesvårt.
    Men för oss gick det jättebra, han trivdes från dag 1, men han är en känslig människa som har svårt för separationer och tar väldigt illa vid dig när någon höjer rösten (det har han än idag och nu är han 9 år) men pedagogiken och pedagogerna på nya förskolan var inkännande och passade honom (och oss) bättre.
    Lillasyster, som har en heeelt annan personlighet, började på samma förskola ( men på annan avdelning) vilket även det blev en jobbig start. Lillasyster har humör, vet vad hon vill och framförallt vad hon Inte vill 🙂 och gör absolut Ingenting om hon inte förstår varför..
    Det skar sig med en pedagog och bestämde sig för att ”vinna över henne” Jag som känner min dotter förstod att situationen skulle bli ohållbar och sa ifrån. Vi kom fram till att hon skulle få byta avdelning och där har hon varit i 2 år nu. Pedagogerna där förstår henne och uppmuntrar och förklarar vilket har gjort att utbrotten på förskolan helt har försvunnit. Nu är hon 5 år så det har även med åldern att göra såklart men det var så skönt när vi bytte och känna att varken hon eller vi blev skuldbelagda utan att hon var älskad och att de Alltid Alltid lyfte fram allt positivt med henne. Det gjorde sån otrolig skillnad!
    Kram till er och lycka till!

  25. Förstår att det var ett läskigt beslut, men vad starka ni är som vågar följa er magkänsla!! Ibland krävs de tuffa besluten för att något ska bli riktigt bra, och inskolningen kan faktiskt bli hur bra som helst! Lycka till!!

  26. Hej Kitty. Läser din blogg varje dag ? Dels är jag glad över att du vågar dela med dig av när du mår dåligt och har det jobbig (känner igen mig), sedan att du och Per ser livet ur barnens perspektiv och sätter deras väl först (även om man själv många gånger skulle vilja lägga sig ner och affektskrika ?). Jag tycker att ni gör rätt, har 6 barn (28-8 år), flickor och pojkar, olika kynne och sinne. Barn 5 fick diagnos (jag har kännt det inom mig sedan han var nyfödd), högfungerande autism. Ska inte vältra mig i vad det innebär mer än, han har hög intelligens/kapacitet in da brain ? Men socialt och interagerande funkar inte. Skola,fritids har varit kaos emellanåt. Han är i grunden alltid glad, fördomsfri och lugn, men när han triggas blir felbehandlad eller inte förstådd. Uppstår kaos o panik, våldsamma utbrott, skriker, slåss och kastar saker. Tappar allt. Vi har ansett o fått bekräftat från habilitering (spec pedagog), att rätt bemötande (förstå hans funktionsnedsättnings uttryck), hade minimierat detta kraftigt. Ergo: Nikki-Lo behöver personal som möter hennes personlighet och läser henne bättre som individ och framför allt förstår henne, när hon inte gör det själv. Vi ska ju vara barnens guider ?

  27. Åh, det låter verkligen som ni tagit helt rätt beslut! Nikki-Lo kommer inte lida av det tror jag. Som för en själv att tex byta arbetsplats så är det ju alltid lite läskigt i början. Man vet vad man har men inte vad man får. Men efter nån dag känns det bra igen!
    Vi ska flytta från Australien till Sverige och det ger mig ångest. Ta honom ifrån farmor som han spenderar massor med tid hos, kompisar och sitt hem. Men samtidigt vet jag ju att han kommer få mormor o morfar, mostrar och massor av nya kompisar. Man får försöka foka på det!

    Kram

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..