Låt mig amma klart!

Nu börjar det bli störigt. Det känns som att hela världen tycker att jag borde sluta amma och att det är konstigt, sent och/eller mitt fel att Kimmi-Kid inte äter mer vanlig mat än han gör ännu. Så klart att jag kan se fördelarna en avslutad amning skulle kunna ge mig och familjen:

-Kunna vara borta själv över natten

-Inte ”sitta ihop” med bäbisen på samma sätt

-Få ha min kropp för mig själv igen

-Sova hela nätter

-Per kan ta hela ansvaret för Kimmi-Kid

-Få mindre bröst

-Jag kan eventuellt börja ta en ny medicin jag kanske kommer må bättre av

Men det känns inte så viktigt att skynda. Även om han skulle helamma tills han är fem så är det inte så länge egentligen, i det stora perspektivet. (Nu är ju inte det tanken, utan det handlar om veckor och månader i det här fallet.) Nikki-Lo är bara tre, och vi får nästan aldrig pussar och kramar längre, redan nu är det stor integritet som kommer smygande. Jag saknar dennärheten. Hon helammade för övrigt tills hon var ca 8-9 mån, sen började vi byta ut mål och slutade helt vid 13-14 mån. Nu i efterhand känns det absolut inte som något jag ångrar, tvärt om i så fall! Men jag minns att jag ibland fick blickar och kände mig udda och lite konstig som ammade ett såpass stort barn bland folk. Så fånigt. Sånt känns åtminstone bättre den här gången.

Detta är kanske mitt sista barn. Sista gången jag ammar. Jag är så tacksam att det funkar när jag är en sån som vill amma. Och tvärt om, att jag vill när det funkar. Att mina val och lösningar har passat både mig och bäbisen. Förhållandevis smärtfritt. Det är så fint att jag kan ge honom sitt käk, att han fortfarande vill vara nära och behöver mig. Varför är det så bråttom? 

Alla sk goda råd, jag orkar inte höra dom längre. ”Testa välling, nappflaska, gröt, ersättning…” ”Blir han tillräckligt hungrig så äter han nog mat till slut.” Varför? När jag har två fina lagom varma nappflaskor redo hela tiden? När jag är så lyckligt lottad att jag både kan och vill? Det är skitjobbigt och uppoffrande ibland, (och jag vill gärna bli av med nattammningen asap, vi jobbar på det just den här veckan) men samtidigt, det är hela föräldraskapet ju ändå. Oftast är ingenting särskilt bekvämt eller ultimat tajmat. Det mesta är på kidsens villkor. (Typ allt.)

Jag vet att alla menar väl, och att jag har en massa bra anledningar att sluta, och när jag får råden så känner jag mig nästan i underläge, dom låter så logiska, som att dom har rätt och jag fel, jag håller med och vågar inte säga hur jag verkligen känner, nästan som att jag skäms eller känner mig som en person som är lite konstig. Men nu när jag tänker mer på det så känner jag bara hur jag blir irriterad:

Varför får det inte ta sin tid? Jag kan väl få vänta in honom? Han kan väl få ta det i sin takt? (Jag har faktiskt ändå inget jobb förrän i april, som jag inte kan göra hemifrån.)

Vi håller på här hemma och fixar och donar med mat till honom, flera gånger om dagen, han sitter jämt med vid bordet och vi ser tydliga framsteg, nu får han oftast i sig några skedar gröt eller mixad mat, annars får han sitta och plocka själv, men det blir inte så mycket av det, det blir inga hela mål. Jag vill amma tills det inte behövs mer.

Då var det bestämt. Tack! 

(Vill bara förtydliga att jag inte på något sätt vill prata för någon annan än för mig själv, specifikt. Att amma, att flaska, göra det länge eller under kort tid, gör alla som dom själva anser vara lämpligast utifrån sina förutsättningar. Jag har inga tankar om vad som är bäst ”egentligen” eller några åsikter alls för nån annan än mig. Vet ju hur jäkla många parametrar som spelar in. Vill vara riktigt tydlig med det så att ingen tror att jag pratat generellt om hur folk borde amma/flaska/mata sina bäbisar. Dom allra flesta är experter på just sina barn.) 

  
  Nån vill pussas, nån annan vill inte pussas.
  Jag har fulpysslat lite med. Tycker det heter så när det handlar om sunkiga toarullar. Idé från Kreativa Karin. Fast hennes var fina, perfekta och snygga på riktigt.
  
 Sen fick två av dom kotthattar med. Godnatt! 
 

  1. Min enda fråga till dig är Varför du ens behöver förklara dig överhuvudtaget?!
    Gör som du vill å som är bäst för DITT barn, ignorera sådana kommentarer.
    Känn inte dig tvungen att behöva förklara för folk som inte VILL förstå saker,det gör bara dig mer stressad och går runt och tänker på sånt. Finns viktigare saker i livet.

  2. Tack för ditt inlägg. Precis vad jag behöver nu. Det där med att börja ge mina 6-månaders tvillingar mat känns så omständligt. Men jag känner kraven på mig, att de borde börja äta vanlig mat nu, men som du skriver, det kanske är sista gången man ammar. Så låt mig amma lite längre!

  3. Tess skriver:

    Folk ska sluta döma. Var och en vet och känner vad som är bäst för dem. Folk verkar inte ha några liv om de kan hålla på och kritisera det som är någons personliga val.

  4. Lotta skriver:

    Amma tills det känns helt rätt för DIG att sluta, du vet innerst inne vad du vill och när du inte längre vill! Anade min son tills han var 26 månader, var asjobbigt en period när han vaknade varannan timme på natten, men jag var ändå inte redo att sluta. Men en dag var jag det och då gick det på två dagar, nästan utan problem. Jag var inte velig, det är då det blir bäst. kram http://enmekaniskmamma.blogspot.com

  5. Har inte ammat min dotter en enda dag, och kommer inte amma nästa heller. Ser ingen som helst anledning till det när det finns mat på flaska och vi båda ändå älskar att gosa i timmar, men jag är den som skriker högst i många sammanhang när det gäller att stå upp för kvinnors rätt att amma (eller inte amma). Det ska väl ingen annan lägga sig i – hur, var, när kvinnor ammar?
    Nej, amma på du så länge Kimmi-Kid och du själv vill. Det är ingen annans business så länge allt funkar och känns bra.

Lämna ett svar till bakbloggen Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..