Tjejer hatar tjejer.

Jag såg ju Malou efter tio i början av veckan och sa att jag skulle återkomma och förklara varför jag blev så trött. Under parollen ”sprickor i systerskapet” pratades det om att kvinnor, och ofta speciellt morsor är så taskiga mot varann, inte minst på nätet. Jag tyckte att det jag såg av samtalet cementerade det där gamla ”tjejer kan inte leka tre” och lovade återkomma för att utveckla lite hur jag tänker. Varför vi inte kan leka tre.

Så; om jag generaliserar väldigt grovt och väldigt hetero nedanför, så tänker jag att vi som kallas flickor/tjejer/kvinnor växer upp och in i en kultur som innefattar följande:

-Killgrejer anses bättre och har högre status. Hur många killar hör du säga ”jag hängde bara med tjejerna på högstadiet, var en riktig flickpojke, killarna var så falska, jag gillade bara balett och rosa och sånt”?

-Alltid tävla mot varann om plats, killar, deras uppmärksamhet, som ju är den ultimata av uppmärksamhetar. (Vet att jag just hittade på varianten av sista ordet där.)

-Killar är norm och ”mer värda”, följaktligen är det ok att hänga ut andra tjejer för egen vinning om tillfälle ges.

-Tjejvänner är bra att ha, men det är ju den där ”STORA KÄRLEKEN” vi väntar på, mannen vi ska ge allt för, som är det absolut viktigaste. 

-Det handlar mycket om utseende, och att kritik kring just det yttre är ett bra sätt att tillintetgöra en medkvinna.

-Spelet blir på killars villkor, vi lär oss tidigt att sänka en annan kvinna på snabbaste sätt för att spela ut varann mot killarna som ju sätter standarden. 

Mycket sker undermedvetet och subtilt tror jag, det sitter nämligen i ryggmärgen. Vi har snappat upp hela kulturen, män som kvinnor, bit för bit i populärkulturen, från vänner, i vår uppväxtmiljö, på jobbet etc.

Det är helt enkelt könsrollerna som är boven i dramat, inte kvinnor i grupp.

Jag vill bara kräkas när jag hör en kvinna säga nåt i stil med ”jag hängde alltid med killarna, tjejer bara skvallrar och snackar skit” etc. Jag har hört det i alla möjliga sammanhang; i stjärnorna på slottet, på fester, på radio, i jobbsituationer etc. Det visar ju egentligen bara att kvinnan i fråga spelar med i spelet, att hon är medveten om atthon klättrade på stegen när hon var ”en av killarna” att hon är van att få medhåll från ”rätt håll” när hon säger så. Hon var godkänd, hon fick umgås med killarna.

Vi kvinnor har så mycket mer överseende med killar och dömer så mkt hårdare när det kommer till andra kvinnor. Helt enkelt för att vi lärt oss att se varann som konkurrenter. 

Så synd att vi har den här tvåköns-motsats-antingen-det-ena-eller-det-andra-indelningen. Vi förlorar ju verkligen på det. Allihop! 

Så för att försöka knyta ihop säcken om varför jag blev trött när jag såg Malou efter tio i början av veckan så är det för att det ju är helt naturligt och förväntat att vi kvinnor är elaka mot varann, det är så vi uppfostrats.

Hur många vänner med snippa försvinner helt när dom träffar en kille? Hur många av oss lämnar vårt gamla liv och adopterar liksom bara sin killes, hans vänner, blir kompis med hans kompisars tjejer och gör det till vår nya uppgift att projektleda? Killarna å sin sida  värnar om sin fritid, sina vänner, vill inte bli ”kvävd”, måste få göra ”sina grejer” och det är vi oftast så rädda att missunna killen. Vi blir lite glada om dom har nåt krävande ex att jämföra oss med för att  framstå ännu mer tillåtande. Bättre än andra tjejer.

Kan det vara så att när vi sen får barn så blir vi kvinnor plötsligt vd:ar för första gången. Vi blir bossar och värderas högst. Är det därför vi ibland har svårt att släppa in vår man och hålla våra dömanden för oss själva?

Sorry för rörigt inlägg. Som vanligt. Och som sagt, det är väldigt generaliserande, men jag tror ändå att dom flesta av oss, även vi som ser oss som medvetna feminister, kan känna igen saker här ovanför. 

  1. När jag gick i gymnasiet gick jag i en klass med enbart tjejer. Under hela gymnasietiden snackades det mest skit om mig. Det gjorde de väldigt tydligt, gick liksom inte att undgå att se att det var mig de pratade om. Men antar att jag var en tacksam person, kunde knappt rida (gick naturbruksgymnasium) drack ingen alkohol och hade inte haft sex. Jag har sett alldeles för många gånger att tjejer inte kan leka tre, det är inget ”påhitt”. Med andra ord så håller jag inte med om inlägget.

  2. E skriver:

    Väl skrivet, Kitty!

  3. Tess skriver:

    Tycker du har så rätt i det du skriver. Jag har alltid varit en tjej med fler killkompisar, intressen som ansetts ”maskulina” och ”för pojkar” etc. För att bli någorlunda accepterad var jag tvungen att dissa ”tjejgrejer”, se ned på dem och ALDRIG någonsin prata väl om något sådant ”larv”. Jag svalde det med hull och hår. Ville ju få vara med. Men har insett på senare år hur fel jag handlade. Numera försöker jag höja ”tjejigt” och allra mest höja det individuella valet. ”Tjejgrejer” ÄR INTE sämre än något annat, men så som det alltid målas ut (damfotboll, chickflick, tjejfika etc.) så beskrivs det som något ”annat”. Det är inte normen, det är lite ”lägre”. Avskyr det och mår rent illa när folk beskriver att det är sådan ”drama” i klassen/på arbetsplatsen för att det är många tjejer där.

  4. Hilda skriver:

    Tycker du borde skriva en krönika om detta!!! Kram

  5. Hilda skriver:

    Så himla bra analys! Känner igen varenda ord. Detta ständiga uppmärksamhetssökande från killar och sedan män. När man själv har barn vill man inte att de ska falla i samma mönster. Du borde göra ett tv program för tonåringar. Hur upplyser man sina barn om detta? Tips på bra böcker, någon?

Lämna ett svar till Hanna - Pilates och träningstokig Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..