Överviktig eller oviktig?

En person jag känner har gått ner i vikt. Ganska mycket, hon säger själv att det är 17 kilo,  men jag tror snarare på 20. Hon vill gärna prata om det och säger saker som att ”det är så kul att gå ut och shoppa! Jag kan köpa vad jag vill i vilken affär som helst, nästan!” ”jag får så mycket komplimanger, alla tycker jag blivit så snygg!” 

Det är inte det att jag missunnar henne uppmärksamheten eller den härliga känslan när hon shoppar, men är inte alltihop bara en stor jäkla bluff? Är det inte så att en person ska kunna köpa kläder i vanliga klädbutiker utan att först  behöva gå ner en massa i vikt? Ska inte alla kroppar få ”framhävas”? Är det inte så att dom stora klädkedjorna egentligen skiter fullständigt i hur hon tidigare kände sig i deras butiker när inga kläder passade? Är det inte egentligen en jäkla massa antikomplimamger hon får? Säger inte folk egentligen ”vad skönt att du passar bättre in nu, det var lite störande förut när du vägrade banta och bli som oss.”? Är det inte så att det där med att hon ”blivit snygg” egentligen handlar om vad normen säger? Att det hela tiden är ett likhetstecken mellan smal och snygg och tjock och ful? Hon verkar numer dela in sitt liv i ”före och efter fettet”. Som att hon förut såg sig själv som ett projekt av fett som borde åtgärdas och att hon nu plötsligt börjat duga. (Åtminstone mer och i fler personers ögon.) Hon har gjort sin plikt som kvinna (jo, speciellt kvinnor förväntas ”göra det bästa av det dom har” och med alla medel möjliga göra sig så attraktiva det bara går) och ”tagit tag i sig själv” och fallit in i ledet. Det gäller att prestera, ta kontroll, vara duktig och inte ta upp för mycket plats helt enkelt. 

Fast jag är absolut inte förvånad. Det kunde lika gärna ha varit jag eller kanske du som läser detta. Jag fattar att det är svårt att stå emot, normen är som en jäkla tvångströja, (stram, tight, tvingande, oflexibel och egentligen helt onödig och ensidig) så för vems skull har hon förändrats? 

Jag känner många fina människor och alla har rätt att (ibland) känna sig uppskattade både för sitt inre och yttre. Stor som liten, tjock som smal. Och alla där i mitten.

Oavsett hur jag tänker och tror kring detta så verkar hon väldigt nöjd och glad.

Det är bara en grej som stör den nyfunna idyllen: ”jag ser liksom äldre ut i ansiktet nu när underhudsfettet är borta…”

Du kan inte vinna!
(Behöver jag tillägga här att jag såklart anser att det är upp till var och en om hen vill banta när och hur som? Jag funderar bara över anledningen till att vi gör det. Det kan vata svårt att identifiera i en värld som är så mallad och normstyrd. Ofta kan det vara svårt att identifiera, tom för den som bantar.)

  1. Jennie skriver:

    Exakt så kände jag det!!! Jag gick ner nästan 30 kg för ett par år sedan. Jag blev uppriktigt ledsen när alla sa att jag blivit så fin och att jag var så duktig. Var inte jag fin innan?? Jag har faktiskt alltid tyckt att jag varit ganska fin och duktig…. Sitter min duktighet i min vikt??
    Att mina närmsta vänner och familj stöttar och uppmuntrar är en sak, de vet hur jag kämpar och varför jag vill gå ner. Men jag fick kommentarer av alla, kända och okända.
    Nu har jag dessutom gått upp de flesta kg igen. Är jag inte fin och duktig mer nu???? Det är så konstigt att mina värden som människa sitter i min vikt.

  2. Jag inte låta bli att tänka att om jag var din kompis att jag blivit väldigt ledsen att läsa detta blogginlägg. Du lämnar verkligen ut din kompis. Hoppas att du pratat med henne innan du skriver detta.

  3. Åsa skriver:

    Hej,
    Om någon vill/behöver (risk för sjukdommar mm) gå ner i vikt och lyckats med det, ska man inte då kunna berömma den personen för det utan att bli misstänkt för att tycka att den personen var mindre värd innan? Personen har gjort något och lyckas med det som den vill göra och då tror jag att man uppskattar att få fina kommentarer och beröm. Om ingen ser ens ansträngning eller inte bryr sig kan vara knäckande också. Varför göra allt till ett problem hur man än beter sig?

  4. Karin skriver:

    Hej!
    Bra skrivet Kitty, kan inte instämma mer!

    Jag har varit med om exakt samma sak. Viktnedgången var inte frivillig, jag mådde betydligt bättre innan, men jag fick ändå höra hur fin jag är nu när jag tappat kilon. Det var en av mina närmsta vänner som sa detta. Jag undrade ju såklart om innan, var jag inte fin då?!

  5. Men, inte konstigt att överviktiga mår dåligt och försöker rätta in sig i leden när det finns människor som er i det här kommentarsfältet! Skäms på er! Sluta bry er så mycket om andras kroppar! Varesig jag lever mitt liv vid 100 kg eller 56 kg så ska ni skita i vikten och bara hoppas att jag är lycklig. Och jag ska kunna hitta kläder lika lätt vid båda storlekarna. Ger ni er efter rökare, extremsportare eller folk som jobbar för mycket med samma frenesi? Dom om några kostar ju samhället och sjukvården pengar!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..