Avundsjuk, missunnsam, bitter men LEN.

Hur mycket tid, handlingskraft och energi och bra, smarta idéer har folk egentligen?! Det ger mig ångest. 

Det väcker så mycket i mig att vara i Göteborg. Att bo i föräldrahemmet, att träffa vänner från förr (det lilla jag hann innan kidsen som vanligt blev sjuka) att gå på gatorna, känna lukterna osv. Jag såg  just Veronica Maggios konsert från Stadion på SVT1 nu ikväll och jag minns hur allt var. Att vara ung, blandningen av eufori och tomhet, rädslan för framtiden. Jag gick på så många fantastiska konserter, klubbar, fester och gjorde så mycket kul. Men ändå alltid med en (ganska hemlig) sten i min lilla själ. ”Vem är jag, varför passar jag aldrig in, vart ska jag ta vägen? Varför duger jag inte?” (Och detta var på en totalt annan, mkt svartare, nivå än det jag ibland (läs främst pms) kan känna och blogga om idag.) 

Men samtidigt spirade känslan kring och i mig av att saker var möjliga, det verkligen grodde och hände grejer i Göteborg just då, nya klädmärken, barer, restauranger, klubbar, och musiken: Broder Daniel, The Plan, Silver Bullit, TTA, The Enbassy, Håkan och massa annat… (var var tjejerna?)  

I min krets var det så fullt av band, artister, filmare, fotografer, konstnärer, kreatörer, entreprenörer att alla liksom kände alla och kunde hjälpas åt… 

Sen gick åren och jag försvann till Stockholm. Så satt jag nu i veckan hemma hos Lovisa, min ständiga parhäst från förr. Jag bad henne uppdatera mig, jsg har ingen koll längre, vad har hänt med folk? 

Jo, dom (få) som inte typ bara fortsatt festa och supit/knarkat för mycket har verkligen kommit nån vart! 

Percis som då lever nätverket vidare, alla krattar varandras maneger och är så himla skillade. Massor av spännande, roliga banbrytande företag, restauranger, initiativ och projekt verkar fortfarande, om möjligt mer nu än förr, ploppa upp ur marken, bara det att folk är äldre nu och tjänar mer pengar. Dom är etablerade och har familjer och hus! Dom lever sina drömmar och postar så mycket inspirerande på Instagram att jag snart måste blocka av ångest. Hehe. För dom har verkligen sprungit om mig. 

Jag menar inte att vara negativ, jag vill inte vara bitter, (hehe) jag menar verkligen inte att det är synd om mig på nåt sätt, men jag tänker ibland att jag önskar jag fått rätt hjälp i rätt tid. 

Jag leker lite med tanken på att jag då kanske hade sluppit många tunga perioder och känslan av hopplöshet i många år. Jag hade kanske också varit en av dom där med självkänsla och framtidstro? Jag hade kanske vågat testa grejer och prioriterat helt annorlunda och inte agerat så mycket utifrån rädsla? Det blev lite seriöst nu kanske, men jag har varit lite uppfylld av detta dom senaste dagarna, och kanske finns det nån som kan känna igen sig?

Så här kände jag iaf hela dagen i onsdags när jag var hemma med en febrig Nikki-Lo i mina föräldrars hus strax utanför Göteborg. 

Jag kände att jag behövde bryta tankebanorna lite och lite miljöombyte är ju aldrig fel, och del slog mig att jag ju ändå ”måste göra naglarna”, hehe. 

(Men fasen, på riktigt var det så, jag håller ju på att spara ut med gellack och har varit på en salong hela tre ggr i Sthlm, (Linda Vista) och nu hade det gamla lacket börjat paja, så jag kände att om jag inte vidtar åtgärder med mina sköra små stackare så måste jag börja om från noll. ”Tillbaks på ruta ett” som Patrik Isaksson skulle ha beskrivit det.) 

Så jag ringde upp Sandra Alverstrand, hon som tipsade mig om salongen i Stockholm, och som är den enda jag gått till nånsin innan. Frågan är bara om jag skulle ha gjort det…

Jo, alltså, jag är ironisk, det skulle jag såklart, hon fixade naglarna perfekt, gjorde en fantastiskt rolig, lyxig och lite konstig hand-behandling där jag fick doppa hela händerna i flytande paraffin, hon erbjöd massage och ansiktsbehandling, hade jag haft tid hade jag tackat ja till allt, men hon berättade även om sig själv. Det visade sig att denna massageterapeut och vaxexpert arbetar sedan 16 år i eget företag som det går skitbra för. Hon berättade massa kul grejer om projekt, event, saker hon dragit igång, att hon masserat Kristian Luuk, Petra Mede, massa andra kända jag inte minns nu, varit med i massa tv, ”är 5-barnsmamman som brinner för hälsa och friskvård men som ändå allra helst ger gravidmassage på specialanpassad massagebänk…” Ovanpå detta var hon dessutom skitgullig mot Nikki-Lo och gav henne presenter, jag fick ett par örhängen, (jag fick en testtub med hudvård från Esse som är helt vego etc). Hon är en sån som känner alla och fixar och donar överallt liksom. 
-Åh, nej! Inte en till! 

Jag bara kände att ”men faaasen va kul för dig, då!” Jag menar inte att vara missunnsam, men jäklar vad folk är drivna och duktiga och vågar mycket! Dom är liksom helt orädda! Var ifrån kommer min rädsla? Vad är det som gör att jag alltid håller mig själv tillbaks? För det känner jag att jag gör. Jag har så många drömmar som aldrig blir verklighet. Hur som helst! Det är ju såklart samtidigt inspirerande som fasen, så TACK Sandra, ditt jäkla geni! Hehe. Så himla bra jobbat. Jag har lenare händer nu än när jag var på Gump på Jazzhuset varje torsdag och det är många år sen nu…

Avundsjuk, missunnsam, bitter men LEN, helt enkelt!


(Jag håller Nikki-Los hår mjukt och kärleksfullt för hon var trött och blyg och inte ville vara med på foto, om nån undrar. Det ser ju faktiskt inte så kul ut på kortet. 

Till er som bor i Gbg med omnejd kan jag tillägga att Sandra håller till på nord Clinic i Mölndal utanför Göteborg. www.alverstrand.se)

Lent och långnaglat, alltså, för att vara mig. På Instagram gjorde jag en post där jag jämförde mina ”nya” naglar med Sanna Brådings, som samtidigt la upp sina nya, det var kul, hehe. Jag som trodde jag var lite glamourös…

Nikki-Lo var mest blyg tills hon fick nog och började illtjuta på ett helt nytt sätt på vägen hem. Jag tror hon liksom skärpte sig för länge där under behandlingarna. Inte ultimat att ta med kids. Hon döpte förresten den stora munnen i bakgrunden till Eva. 
Läskigt men roligt paraffindopp. Vill ha en sån hemma. Jag skulle doppa typ alla kroppsdelar jämt. Det bara stelnade och sen drog hon av det som handskar.
God natt. Jag ska sova nu och försöka med lite positiva tankar på vägen dit. Kram!

  1. Ramlade över ditt inlägg nu lite senare. Känner igen det! Svårt att inte snegla på andra och bah ”hur fasiken lyckas dom??”. Har hunnit med saker själv också men den där rädslan har suttit på axeln och gjort sig påmind. Och stoppat ibland också. Så tröttsamt!

  2. Jag vet precis vad du menar med om man fått hjälp i tid..har själv spenderat de senaste 5-6 åren med depression och annat, och känt gång på gång att mitt liv bara står still. Fyller 30 nästa år och är inte färdigutbildad, har inga barn och äger inte nån lgh. Har många gg undrat hur mitt liv hade sett ut utan psykisk ohälsa, utan orkeslöshet mm. Men ngt jag jobbat med o jobbar dagligen med är att försöka att inte jämföra mig själv med andra. Det är som många andra skriver här, att jämföra sig själv med andra gör bara att man mest mår dåligt och de flesta människor oavsett vilka de är har sina egna svårigheter och motgångar i sina liv. Man får försöka påminna sig själv om allt man faktiskt har och vad man lyckats med. Du är en sån otrolig inspiration och är anledningen till att jag ens började läsa bloggar på mama. Du är så klok och modig, det betyder så mkt att veta att man inte är ensam om sina tankar.

  3. Minns på den tiden folk skrev typ dagbok på Helgon.se och jag gick in och läste hos den där tjejen jag tyckte var så grym. Socialt geni, såg bra ut på ett coolt, alternativt och naturligt sätt, massa kompisar osv. Jag var mitt ideal som jag aldrig vågade bli kompis med. Hon skrev nåt i stil med ”tänk om jag kunde va som de där coola människorna”. Jag fick lite en chock och insåg att tydligen alla sitter med de där känslorna, iaf mer eller mindre. Man vet aldrig vad som finns under ytan och av nån anledning fantiserar vi bara ihop perfektion hos alla utom oss själva.

  4. Har du funderat på att göra något där du inte syns som en offentlig person? Något mer stabilt och långsiktigt så att du inte behöver söka nästa grej hela tiden? Jag vet ärligt talat inte om jag hade klarat pressen att hela tiden bli granskad och oron att inte bli vald. Finns ju sjukt många roliga tjänster inom marknadsföring, produktutveckling, projektledare etc.

  5. Förstår din känsla och respekterar den . Men. Du måste påminnas lite. Du har hunnit med Big Brother, Fångarna på fortet, Club Goa (TV 3), Vinterspelen i Åre, Programledare för P3 Guld och Musikhjälpen samt otaliga barnprogram. Du har drivit olika klubbar och spelar skivor i Stockholm, Malmö och Göteborg. Vunnit modelltävling i Veckorevyn och varit med i ett band som hette Kitty & The K. Gift dig i Las Vegas och däremellan fått två barn. Kära Kitty om du hade varit med i min återträff så hade du vunnit med hästlängder. Sträck på dig och tänk att det du inte har gjort har du kvar att göra. Livet är fullt av möjligheter. Kram

  6. Titta inte så mycket på vad andra gör, jämför dig inte. Allt är relativt. Jag är en sån som antagligen utifrån ses som en som ‘kommit långt’. Är gift, Har fin högskoleutbildning med två examen och ett låångt CV med bra löner. Är dessutom bara i tjugoårsåldern. Men vet du vad som inte syns. Att jag kämpar med ofrivillig barnlöshet och gått igenom flertalet missfall. Jag läser dina ord om hur du ser ner på ditt liv och jag fattar ingenting. Jag skulle bytt liv med dig direkt. Jag menar, jag hade hellre fått bli förälder och skippat fancy utbildning o allt det där. (Kan avslöja att man trivs inte bättre på jobbet för att man gjort karriär, funderar tom på att plugga till nåt annat). Fråga dig själv, vad är det Egentligen som Betyder något I livet. Kanske borde vi alla sluta titta oss över axeln och fokusera på hur grönt gräset är hos grannen. Det borde även jag. Kram på dig. Å sluta mata ångest på insta. Ps älskar hårfärgen din.

  7. Förstår precis den där bitterheten som man helst inte vill låtsas om. Min partner pluggar och jag försörjer ensamt familjen. En ynnest att kunna göra det såklart. Samtidigt tröttsamt att leva som studenter fortfarande, en bit över 30. Inga pengar att resa, hotellnätter, spa eller middagar på restaurang, inga konserter eller shoppingrundor- sånt som det verkar som alla andra gör heeeela tiden. Och så är det ju husdrömmen! Jag får dåndimpen ibland när någon klagar över nåt husprojekt- jag längtar tills jag själv har ett hus att rå om. Samtidigt är väl gräset alltid grönare, och vi lever ju i ett konsumentsamhälle som är uppbyggt på att vi alltid vill ha mer!

  8. Här kommer lite pepp: DU har inspirerat mig till att våga hitta min egna stil, med färg och mönster och lekfullhet och outfits som JAG tycker är fina !!
    Bara du!
    Du är grym!

  9. Oj vad jag kan relatera!
    Pluggade 5år på högskola nästan alla av mina kursare har hittat jobb och tjänar pengar medan jag än så länge bara haft en projektanställning på 9månader.
    Har nu senaste året jobbat med min bakning dock utan lön eller så utan bara börjat blogga och dela min recept men känns inte som att det kommer leda till något… hoppas såklart att jag ska kunna göra mitt största intresse till mitt jobb!

    1. Det låter precis som jag! Jag har också en högskoleutbildning som jag inte har kunnat jobba med och drömmer om att öppna ett café och sälja mina bakverk. Men det är det där med att våga. Har sålt lite bakverk medan jag har bott utomlands, men snart ska jag flytta hem till Sverige och vet inte hur jag ska våga satsa då! Lycka till med din bakning! Våga satsa på din dröm!

  10. Jag säger som Theodore Roosevelt ”Comparison is the thief of joy”. Man blir bara olycklig av att jämföra sig med andra. Oftast jämför man ju det som någon annan visar utåt, med helheten man själv är (allt man känner och tänker, även det mörka som man oftast inte har en aning över hos den man jämför sig med).Det är klart det blir skevt då.

  11. Kitty, så som du berättar att du tänker om andra tänker många om dig, jag inklusive. Du är modig som hoppar på projekt, kreativ, påhittig, produktiv och samtidigt ärlig och öppen med dina tvivel och din syn på dig själv. En förebild som vågar vara skörstark, som öppnar upp för andra med samma rika känsloliv att inte känna sig så ensamma i det. Som får andra att också våga, som inspirerar och ger hopp!
    Fortsätt dela med dig och vara dig själv, med allt vad det innebär – det är mer än tillräckligt och bland det modigaste som finns!
    Kram!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..