Drottninggatan.

Oftast har jag problem med att jag tar in för mycket, känner för starkt och suger åt mig andras oro och krångel som en svamp. Jag blir lätt berörd och har svårt att släppa andras problem. Men när det händer stora saker i världen agerar jag helt annorlunda. Jag kan liksom nästan inte ta in. Jag får till och med dåligt samvete och undrar vad det är för fel på mig. Folk i min närhet gråter och känner stor empati, och visst gör jag det med, men det känns inte tillräckligt. Jag pratade med en terapeut som hade en teori om att eftersom jag brukar vara ”svampen”, den som är känsligast, läser in mest och oroar mig mycket, så har jag skaffat mig nån form av skydd som slår till vid större grejer. Som en rustning eller en mur. Jag tyckte att det faktiskt låg nånting i det. Jag kan tom känna mig lite kall ibland, trots att jag annars upplever mig själv som precis tvärt om. Hur som helst så tog jag mig in till Drottninggatan i går morse. Jag kände att jag verkligen behövde försöka närma mig och förstå. Det var otroligt starkt och plötsligt helt verkligt. Att läsa namnen på dom som förolyckats, att se alla blommor och gosedjur, att möta andras blickar på plats. Ilska, sorg, samhörighet, värme, rädsla, det blev en himla massa tankar och känslor i mig. 

Jag antar att det inte var en tillfällighet att indiska skyltar som dom gör. 
Ett par av lejonen har helt nygjutna. Jag kan verkligen älska symboliken i det. Att rädslan inte ska få ta över, att vi trots rädsla, sorg, bestörtning etc visar att vi inte tänker stanna hemma och gömma oss. Vi vill ha vår stad och våra gator och vi vill gå på dom. 
När jag gick tillbaks mot t-banan igen hade många fler samlats. Det är ju så nyligen det hände. Jag känner att mina barn är för små för att förstå, men jag såg många föräldrar och barn som pratade om det med varann. En annan tanke: fasen att det ska behövas en tragedi för attvi ska möta blickar, prata, länna samhörighet etc i den här staden. Jag önskar det var varmare jämt. 
Godnatt. Nu ska jag sova bredvid dom här:
Jag är så jäkla tacksam att vi mår bra. Jag tänker på offrens familjer och vänner. 

Godnatt.

  1. Hej Kitty,
    Då jag läser din blogg så får jag en känsla av att du har lite likt mig. Jag har fått diagnosen HSP, om du vet så vet du annars googla och prata med din samtalskontakt. För mig var det skönt att få det bekräftat detta med alla känslor jag inte visste vad jag skulle göra med eller åt eller något. Nu VET jag och jag har det, det är bra så för mig. Kram till er.

  2. Jag är också den högkänsliga typen som kan få min dag förstörd för att någon annan projicerar sina problem på mig (en annan sak är mina nära vänner, dom kan jag gå i graven för). Däremot är jag totalt lugn vid krissituationer, lever hälften i Israel, och känner mig sjukt nog ”närmare min själ” där, än vad jag gör i Europa, där jag upplevt ångest på flera geografiska platser. Den varma andan människor sinsemellan i Mellan-Östern (jag är inte ens judinna, men har dejtat en Israelisk musiker i 12 år, och sedan ett år en miljö-mupp) kan säkert smitta av sig till reserverade Svenskar (som jag tycker är ett av dom mest solidariska människorna i världen, no doubt) En annan sak som slagit mig är att jag kan uppfattas kall och hård gentemot terroristerna, att prata ”kärlekens språk” med dom (som någon DN journalist skrev om i sin krönika) är totalt lönlöst. Kram från Medelhavet

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..