Jag drunknar hemma!

Nikki-Lo är fortsatt ett litet jobb för sig. Lika fantastisk, mysig, rolig, insiktsfull och bäst i världen som hon kan vara, lika sjukt intensiv, envis och krävande är hon nästa stund. Och hon blir triggad av så små grejer. Det som är hennes, Kimmi-Kids och vår största fiende just nu är hennes VILJA!! 

Hennes, därför att den står i vägen för så mycket, hon blir så låst och så arg. Kimmi-Kids, därför att han hamnar i skottgluggen, får mindre uppmärksamhet och plats än han borde och inte minst för att han härmar hennes beteende och får intrycket av att det är ok. Vår, för att familjelivet till allt för stor del består av konflikter, förhandlingar, tålamodstest, kompromisser och FRUSTRATION! 

Vi har åter kontakt med bup och kommer göra flera olika grejer där, både för oss och Nikki-Lo. Främst för att orka hantera hemsituationen. Jag känner att jobbet, dvs allt jag gör, från den här bloggen, att engagera mig ideellt i viktiga grejer, nätverka, ha tid att sätta sig in i saker, till att skapa nya jobb och sånt blir kraftigt lidande. Jag skalar av och skalar av och hinner ofta inte med hälften av vad jag vill. Jag är dränerad och totalt slut största delen av tiden. Som att jag ständigt har vattenytan precis vid näsan. 

Första bedömningsperspnen på bup sa att anknytningen etc verkar superbra, att vi inte beh utreda för nån diagnos etc, men jag vill ändå göra en sk screening för att utesluta och leta överallt, så om jag fattat rätt nu så ska vi göra nån slags intervju med frågor och även ta med Nikki-Lo vi ett tillfälle. 

Jag vill liksom alltid våga be om hjälp. Till mig själv, till mig och Per som par och till barnen. Jag vill alltid bli mer upplyst, våga se mina tillkortakommanden, våga ifrågasätta, våga förändras (även om det kan vara sjukt obekvämt till en början) och kunna säga till mina barn att vi försökte, sökte hjälp, tog hjälp och utnyttjade alla resurser som finns till hands. Jag vill inte bara avfärda med ”jag gjorde mitt bästa, jag visste inte bättre då” och få den som frågat att känna skuld. Sen har jag ju såklart massa saker jag inte lyckas förändra, trots att jag vill! Jag är ibland för stresskänslig, humörstyrd och sånt, det är väldigt svårt att komma åt. Men jag jobbar på det! Aktivt. 

Jag skulle vilja göra så mycket annat inspirerande, kreativt och kul, ju! Jag får idéer hela tiden. 

Jag vill poängtera att jag inte säger att detta är Nikki-Los ”fel”, det finns ju liksom ingen skuld. Hon är fyra (Med allt vad det innebär som att upptäcka sig själv, samspel, relationer etc. Det måste vara ett heltidsjobb i sig.) och perfekt och underbar precis som hon är, men allt skulle bli lättare om vi kunde samexistera mer i harmoni, hehe. 

Ansvaret ligger ju hos oss vuxna, vi vill lära oss att hantera alltihop på ett sätt som för henne, och oss alla, framåt och som gör att vi/jag slipper läcka energi konstant och vara i ständig stress. Framför allt vill jag att det ska bli lättare och roligare för Nikki-Lo. Hon ska inte behöva känna sig som en ”krånglig” person. 
Just nu jobbar vi med lågaffektivt bemötande, att bokstavligt lyfta bort henne ur svåra situationer, att prata, men inte prata för mkt, att förebygga, planera och välja våra strider. 

Ibland misstänker jag att andra som ser oss utifrån kan tycka att vi inte sätter ner foten, men det handlar helt enkelt om att välja strider, att inte orka/kunna/vilja bråka konstant. Vi tror ju dessutom på demokrati och vill ju inte ha nånslags envälde hemma. Men när det kommer till taskiga ord, puttar, slag och annat fysiskt, tandborstning och liknande och vissa andra grejer så är vi obevekliga. Det är en balansgång.

En stor bov i dramat är astman. Så fort våra barn blir förkylda, eg vid minsta tecken, så ska har vi blivit instruerade att inleda en kortisonkur. 

Som vi hatar dom!
Vid astma får kidsen två olika mediciner, en vid behov, snabbverkande, luftrörsvidgande som är väldigt effektiv men som ger darrningar, hyperaktivitet och lite annat kul. Jag vet, för jag har själv tagit den hela livet. (Nu väldigt sällan.) Sen får dom kortison, långtidsverkande, inflammationshämmande och behandlande. Den ger liknande symtom. Framförallt Nikki-Lo förändras kraftigt vid kortisonbehandling, hon blir hyper, speedad och den lilla impulskontroll hon ändå besitter flyger rakt ut genom fönstret. Jag misstänker att hon är som jag, oerhört känslig för mediciner. Läkare har bekräftat att jag kräver väldigt låga doser och är otroligt känslig för nästan all medicin. Antihistamin, en vanlig allergitablett för andra, blir total däckning i timmar för mig. Inte riktigt, men typ så.

På föris går det helt ok. Det har tom varit riktigt bra och nästan ”problemfritt” länge nu. Med undantag för dom värsta kortisonbehandlingarna. Så det finns hopp. 

Jag älskar mina fina små tussar! Jag är så glad att få vara förälder till just dom här två. 

  1. Anna skriver:

    Jäkla sjukdomar. Tänkte på astman.
    Den kan vara såå jobbig o folk som ej har erfarenhet av det kanske inte alltid förstår hur många sömnlösa nätter o sjukbesök den orsakar. Småbarnsåren är jobbiga, men det är f.. ingen tröst.

  2. Emma skriver:

    Vilken fantastiskt fin och klok mamma/person du är!

    Dina barn kan verkligen skatta sig lyckliga 🙂

    Stor kram

  3. linda skriver:

    Som du har framställt det på bloggen och skrivit om innan på bloggen så har du berättat att ditt liv har varit i kaos under flera flera år fram tills du träffade per. Att du har festat hårt och gjort lite ditt och datt jobb mässigt och mått fruktansvärt dåligt. Du skriver att du fortfarande inte får ihop livet med dig själv att du fortfarande mår dåligt och att det är svårt att få ihop det med jobb och att det är svårt med att få ihop livet med barnen och att du måste ha hjälp med barnen varje gång när per är bortrest. När du är i kaos med dig själv och livet så kanske det är du som behöver hjälp? Barn gör som vi gör och inte som vi säger.

    Sedan är alla barn olika. Min yngsta har autism. Han fungerade inte med andra barn när han var yngre. Jag var tvungen att vara med hela tiden för att förhindra missförstånd och ev ”bråk” när andra föräldrar kunde låta sina barn leka själva och visste att de kunde fungera bra. Detta gällde från tidig ålder. Jag försökte få hen att sitta och äta vid köksbordet, pyssla, leka på lekplats, leka med jämnåriga vänner, gå på bio, gå på nöjespark, leka med leksaker jag köpte eller som hen fick, överraskningar, åka och hälsa på hos folk, bjöd hem folk fastän hen inte egentligen hade förmåga till det och det blev inte heller bra. Jag försökte få mitt barn att göra ”normala” barnsaker som hens syskon kunde klara av tills jag en dag tänkte vems behov går först? Mitt behov eller mitt barns behov och förmåga?

    Mitt barn tyckte om att bygga kojor själv med mig, att kasta sten i havet med mig, samla på stenar, kottar, pinnar som vi målade och gjorde tavlor av, åka kickbike tillsammans när det inte var för många på skejtparken, strunta att klä på sig vissa dagar för att kläderna kändes konstigt på huden som kunde förklaras i ord senare, låta hen äta den maten som hen klarade av pga att konsistensen kändes konstig – ibland samma rätt en vecka i rad- som också kunde förklaras i ord senare, lyssna på musik och titta på vissa tv klipp/program för att det var en slags avslappning för just hen vid vissa tillfällen när hjärnan gick på högvarv ofrivilligt, slippa jobbiga ljud från andra människor på stan. Mitt barn har autism/adhd. Det tog några år innan hen fick en diagnos men jag jag märkte långt innan vad hen blev stressad av, vad hen absolut inte klarade av, vad som gav lugn. När man har autism så kan det blir väldigt uppdelat att antingen ”ser” man eller ”hör” man eller ”känner” man. När man ”ser” något är det svårt att höra och känna något samtidigt. När man blir störd i sitt ”seende” kan man reagera på lite olika sätt. Djupt och starkt. Både på gott och ont. Även den som vill ha kontakt kan ex höja rösten för att ropa eller komma fram o ta på axel för att få kontakt vilket inte alltid är bra heller. När någon ser får man kommunicera så den ser. Men som sagt…..Det gäller att lära känna sitt barn….Har man kaos med sig själv är det inte lätt att se sina barn heller.

    Det hjälper inte hur jag bemöter någon som befinner sig i en miljö som gör en person så stressad så personen blir blockerad igen och igen. Barn har oftast inte ord för allt men kan visa genom handling. Om jag ska packa 100 kartonger från ett rullande band i timman spelar det ingen roll om hon bredvid mig är snäll eller inte jag är fortfarande på en plats som jag inte trivs på, med en hög stress med konstiga ljud men kanske för många människor och jag kommer inte där ifrån för någon annan bestämmer att jag ska göra detta varje dag och jag vet inte hur jag ska kunna förklara i ord hur dåligt jag mår av detta. Sedan när jag kommer hem är det någon annan som bjuder hem människor som pratar och någon som bestämmer att jag ska hitta på saker med några personer som ska ta på mina saker som jag inte vill. Jag kanske vill vara ifred och det är folk som pratar överallt osv osv….. sätter man sig in i detta är det enklare att förstå vissa barn ”utåtagerande” och ”explosiva” och ”trotsiga” ”bråkiga” ”svåra” Det behöver inte ha med att man inte är sträng nog. De är stränga nog mot sig själva varför de inte kan passa in och anpassa sig och flyta med…..när det bara tar emot….

    1. Du har en egen röst och du kan formulera den. Du vet också vad du pratar om. Det var väldigt intressant att läsa ditt inlägg!

  4. Kära du! Det ÄR så här att vara förälder. Varför har vår generation fått för oss att det ska gå som på räls och allt ska vara gulligt och roligt? Att tro att det måste vara något fel som går att rätta till när det är jobbigt….
    Utgå från att det inte finns någon tid alls för dig själv förutom när du är på jobbet. Allt annat är bonus.

    1. anna1 skriver:

      Vad är din poäng? Att man inte ska söka hjälp och stöd om tillvaron oavsett anledning upplevs som övermäktig? Varför?

    1. Men skriver:

      Är du på riktigt?! Tror du BUP engagerar sig i alla som tror att livet bara ska vara gulligt? Skärp dig!

  5. Hej Kitty!

    Jag försöker kolla i ditt arkiv, men det funkar inte. Vet du om det är något känt fel?
    Ha en fin dag!

    Med vänlig hälsning Therese

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..