Le stress, le press, le småbarnsliv. It’s ohållbart!

Vart jag än vänder mig; kompisar, förskoleföräldrar, folk på typ Ica, alla med små barn i familjen vittnar om samma sak. ”Vi pallar snart inte mer!” Vi älskar våra barn, har valt vårt liv och vår situation men  nånting i livet vi förväntas leva funkar inte. Det krävs för mycket och det finns ingen plats för återhämtning. Det är lätt för läkare och psykologer att konstatera att vi måste ha sömn, vila och just återhämtning, men hur fasen då? När, liksom? Jag vill absolut inte tillbaks till 40-tal och hemmafruar, men jag fattar ju att det var en lösning. Att alla föräldrar jobbar heltid är liksom nästan absurt. 

På nyheterna idag hörde jag om ett försök på ett sjukhus där alla fick jobba 80% men behålla hela lönen. Sjukfrånvaron, sjukskrivningarna hade drastiskt sjunkit men effektivitet etc var intakt. Alltså, detta är nu, idag här i Sverige försöket pågår. Detta har forskning och försök visat massor av ggr, men vi verkar besatta av tanken på effektivitet, plikt och arbetsmoral. 

Det är inte fult att behöva vila eller att inte orka, att dra i handbromsen och sätta stopp. Det är tvärtom logiskt, mänskligt och sunt! 

Vi offrar för mkt för att imponera, skaffa prylar, boende och ha drömkarriären. 

Jag tror att vi har ungefär samma psyke som när vi bodde grottor. Evolutionen hinner inte med vår utveckling och vi kan inte forcera den. Vi pushar oss in i odrägliga, ohållbara livssituationer istället för att se våra egentliga behov. Vi offrar oss själva, vår lycka, våra relationer och ibland våra barn med. 

Om alla börjar jobba 80% och sen, under småbarnsåren eller andra extremt krävande perioder går vi ner ytterligare. (Alltså inte bara folk med barn behöver återhämtning men det säger dig självt, väl?) Det skulle kunna vara en start, eller? Jag vågar hävda att vår ökade möjlighet till återhämtning skulle göra oss mer effektiva i allt vi gör och därmed skulle vi ”prestera och leverera” minst lika bra som nu. Bättre säkert, med färre sjukdagar, frånvarotimmat etc. Men helst borde vi omvärdera ytterligare så att vi kan sänkta våra krav överlag. 

Så här tänker och tror jag iaf. 

Vill gärna visa dagens frilla. Hejdå!

Dagens lämning:

  1. Jag tror att många vill ha allt på en gång. Och det funkar inte. Du kan inte träna regelbundet när du har småbarn. Du kan inte ha egentid med tjejkompisarna när du jobbar och har småbarn. Du kan fixa naglarna på salong för då räcker inte pengarna.
    Jag har alltid varit ensam med min grabb å jag har valt att jobba 80 procent, utan att vara höginkomsttagare.
    Det jag betalar är att sätta mig själv i andra hand under några år. Men det gör jag gärna.

  2. Håller verkligen med. Jag har inga barn men gick fett in i väggen för snart ett år sedan. Är ingen prylhetsare direkt och behöver inte ha det direkt flashigt i mitt liv. Jobbet och en otroligt jobbig separation knäckte mig totalt. Fattar inte hur folk orkar ha familj, tre webergrillar, bygga alataner, skaffa båt och sommarstuga samt ha senaste bilen. Orka!! Vem f-n bryr sig?! Jag har fått en helt annan syn på saker ich ting sen jag blev sjuk och skiter totalt i prestige och vad man ”ska” göra och köpa. Så otroligt ytligt och löjligt.

  3. Förstår ingenting, och det beror väl på att jag är 60 plus, högutbildad, bra jobb , jämställd man. Nu två högutbildade barn med bra jobb och inkomst och, inte minst jag har kvar min man och vi har en mycket bra relation till våra barn. Blir nästan ledsen när jag läser bloggar och annat, varför har ni gjort allting så svårt? Det finns väl inget som säger att det är svårare att uppfostra barn nu än för 30 år sedan? Sitter det mer i era huvuden? Jämställhet……..osv…

    1. Va roligt att det gått bra för dig och dina barn! Det är lätt att utgå helt från sin egen verklighet och erfarenheter. Dock ser det annorlunda ut för andra, och via den här bloggen får vi tex ta del av Kittys verklighet. Världen ser väldigt annorlunda ut idag jämfört med vad den gjorde för 30 år sedan. Så att utgå från sin egen situation och sedan säga att det sitter i andras huvud är en störigt förenklad slutsats. Lite analys och reflektion från en kvinna med din erfarenhet hade jag förväntat mig. Nu framstår din kommentar bara som dryg.

  4. Håller med dig! Och hoppas och tror att det måste bli en realitet med 6timmars arbetsdag inom några år. Oavsett hur mycket man gillar ditt jobb så har man bara ett liv, små barn växer upp. det handlar inte om ovilja att arbeta, men en vilja att fler ska få arbete och alla mer återhämtning. Ett bättre liv för alla.

  5. I vår familj har vi löst det så här. Jag är hemma på heltid. Min make jobbar. För varje lön min make drar in så går 2000 kr till en pensionsfond till mig. Jag gör nästan allt hushållsarbete när jag är hemma. När min make kommer hem så delar vi lika. Många kan tycka att detta är en kvinnofälla men vi har i alla fall sett till att jag får en riktig fet pension när jag blir gammal. Ingen av oss är trötta. Vi har tid med hemmet, barnen, varann och fritidsintressen. Ser hur många går på knäna. Vi kanske gör något väldigt gammalmodigt men vår familj är jätte lyckliga. Ska också tilläggas att min man tjänar väldigt bra så detta skulle inte funka för alla. MEN vi har också sänkt kraven. Litet gammalt hus som vi själva renoverar pö om pö. En gammal bil som får hänga med år efter år. Minimala utgifter för kläder, nöjen etc. Alla har EN fritidsaktivitet i veckan (inklusive jag). Jag tror att vi måste tänka om och sänka kraven för vad man vill ha ut av livet också. Mer tid eller mer prylar? Min make deltar självklart i allt vad som gäller barnen på kvällstid och det är inte så att han inte gör ett skit hemma bara för att jag är hemma. Vi jobbar sida vid sida. Vi behöver varann. Vi driver företaget Familjen tillsammans.

  6. Det kanske är bostadssituationen som är ohållbar? Med lägre boendekostnad och närmre till jobbet kanske det blir lättare att själv styra sin tid utan att lägga ansvaret på arbetsgivaren. Jag menar en verklighet som är möjlig för många utanför storstäderna. Heja dig Kitty!

    1. Poängen är att Kitty inte svarar utan att det grälas i kommentarsfältet= klick=pengar in.
      Skulle vi göra som du tycker, sluta läsa bloggen om vi har en annan åsikt än Kitty. Tja ingen inkomst för Kitty.
      Simple as that.

  7. Jag förstår faktiskt inte riktigt detta med ”livspusslet” och stressen. Vi har massor av maskiner i hemmen för att förenkla vardagen, städhjälp (några iaf), snabbare tillgång till information och kunskap, en utökad barnomsorg, bättre råvaror och utbud i affärerna, matleveranser till hemmet, gym som är öppna 24/7. Massor av tjänster och saker som ska minska vår stress. Men ändå tycks den bara öka? Vad lägger vi vår tid på? Varför pratade våra föräldrar aldrig om det besvärliga livspusslet?

    Jag och min sambo har inte råd att gå ner i tid, men vi har båda två (olika) yrken som man inte ”tar hem”. När jag kliver in genom dörren är jag ledig och kan umgås med mina barn. Lönen är kass, men friheten stor, likaså är det väldigt sällan jag upplever stress, utan njuter för det mesta av mina 8 timmar på jobbet, samtidigt som jag gillar ledigheten i familjen. Alltid förståelse för vab och sjukdagar bland mina kollegor. Kort sagt, bibliotekarier har de bästa jobben 🙂

    1. Håller med, jag har jättesvårt att relatera till all den här stressen och pressen. Jag vet om att jag är väldigt ”svårstressad” och sjukt effektiv, men jag känner inte alls av det där. Jag och min man jobbar heltid, har hus och två ungar. Tycker inte att det är särskilt ofta som vi inte ”får ihop det”. Men kanske lever vi lite slappare, lite mindre trendigt, lite tråkigare än genomsnittet, jag vet inte. Jobbigt att alltid känna sig stressad och pressad.

    2. Norpan: Ja, precis! Mina barn är inte så stora än att båda har fritidsaktiviteter, men vi tänker att det räcker med en fritidsaktivitet i veckan var (äldsta rider). Vi åker till skogen eller mindre utflykter på helgerna, träffar kompisar som har barn själva, men går väldigt sällan ut eller är särskilt uppbokade. Vi har valt det livet nu. Vi åker och storhandlar tillsammans, städar huset själva, men tränar inte och har det ibland lite stökigt (en middag med kompisar och det blir tokstädning).
      När barnen är större finns säkert tid till kulturupplevelser och nöjesliv igen, men nu känns det skönt med ett lite enklare liv. Det viktigaste är att vara tillsammans (och nu låter jag kanske skitdryg 😉).

  8. Jag tror att din blogg skulle vinna på att du går in emellanåt och kommenterar Kitty.
    Jag vet att det är ett ”trick” av många bloggare att leverera inlägg utan att kommentera. Kommentarsfältet i sig genererar då klick som blir pengar in.
    Till slut blir det ointressant.
    Om det inte är Blondinbella såklart som använder sin blogg på det sättet.

    1. Det är ju vi läsare som väljer att fortsätta klicka oss in här och kommentera, att Kitty väljer att strunta i kommentarerna finns inte mycket att säga om. Tycker du att hon inte förtjänar sin lön från bloggen så är det ganska enkelt att sluta läsa 🙂

  9. Det är väl egentligen ok att gå ner hur mycket som helst i arbetstid så länge man har ekonomiska förutsättningar till det. Man kan däremot inte förvänta sig/ kräva att samhället ska försörja en bara för att man väljer att skaffa barn… Hur har ni själva gjort? Hur mycket/ lite jobbar du o Per för att få ekonomin att gå ihop?

  10. Bara för att 40h benämns som heltid eller 100% måste det inte vara ideal eller standard eller nått att sträva efter. Vissa jobbar 120% andra 80%. Eget val, eget ansvar. Jag jobbar 80% och har själv tagit ansvar för att arbetsuppgifterna blir just 80%. Jag är inte ensam på mitt jobb och nån annan får göra det jag gjorde på mina 20% genom att gå upp i tid.
    Pengar är inte allt och jag väljer bort saker till förmån för tid.
    Det är inget min man ska ta ansvar för och tvingas pensionsspara till mig. Jag väljer ju att inte jobba mer för att jag inte vill. Mitt jobb är jättekul men det är mitt privatliv också. Genom att göra långsiktiga kloka ekonomiska val kommer jag troligen överleva som pensionär också. Å andra sidan har jag aldrig varit i Thailand. Men jag är pigg och glad nästan var dag,

    1. ” Eget val, eget ansvar. Jag jobbar 80% och har själv tagit ansvar för att arbetsuppgifterna blir just 80%. Jag är inte ensam på mitt jobb och nån annan får göra det jag gjorde på mina 20% genom att gå upp i tid.”
      Kan du förklara det där? Vem är den där nån annan som får göra ditt jobb när du inte är där? Är denna någon informerad om att denne förväntas täcka för din bortavaro? Hur ersätts detta rent praktiskt? Såvitt jag vet får man sällan lön för 120% och övertidsersättning mer än som undantag skall ju inte förekomma.

    2. Rent praktiskt fungerar det så att en medarbetare med 75% tjänst blev erbjuden 20% till. Eftersom personen skrev nytt anställningsavtal är alla parter informerade. Min arbetsplats är bemannad samma antal timmar och alla på min arbetsplats är informerade och kan även lätt se det utifrån våra schema.
      Vad någon heter är inte relevant. Är personen medveten, ja! Hur ersätts det? 20% extra lön såklart.

      120% Många i arbetslivet jobbar mängder av övertidstimmar, får komptimmar eller övertidsersättning. En del har två jobb och kommer därigenom upp i 120% totalt.

    3. Du utgår alltså från din extremt snäva arbetssituation där det fanns en fysisk, namngiven person som kunde ta dina 20 % när du önskade gå ner i tid. Men du fattar väl att dett är extremt ovanligt att det är så? De flesta som jobbar deltid gör det av en anledning och kan/vill inte gå upp tid pga dig eller mig. Och resten som jobbar heltid jobbar redan +100% i många falloch är väl inte supersugen att få 20% till på sitt bord.
      Och visst, många jobbar övertid idag, javisst. Men det är en himla skillnad mellan att jobba 100% och ha övertid ibland för att man inte hinner med sina egna arbetsuppgifter och att jobba 100% och jobba 20% övertid varje dag för att man inte hinner med någon annans arbetsuppgifter. Ser du skillnaden?

    4. Vad jag menar med hur många procent man väljer att jobba är att man inte av slentriantänk ska utgå ifrån att 40 h är normen att sträva efter bara för att det kallas 100%

      Min extremt snäva arbetssituation gäller samtliga anställda i kommunen (rätt många alltså…), vänner har samma situation på fabrik, som brevbärare, som undersköterska, inom handel både i livsmedels- och möbelbranschen samt inom hotell och restaurang. Samtliga branscher har anställda på olika procent. Hur du kan tro att min situation är extrem snäv övergår mitt förstånd, skulle snarare säga att de få som faktiskt inte har kollegor som utför samma typ av uppgifter är minoritet i Sverige. Kanske är det skillnad mellan oss vanliga sk arbetare mot specialister men Sverige består ju trots allt av rätt många arbetare…

  11. Har ni inte övervägt att flytta till Göteborg? Som jag förstått det så har ni möjlighet till att få avlastning/hjälp där.
    Ni har ju båda fria yrken så ni är ju inte bundna till Stockholm. En fundering bara.

  12. Jag valde när barnen kom att börja arbeta hemifrån – vilket naturligtvis inte alla kan. Detta innebär att jag arbetar under de 15 timmar barnen är på förskolan plus på kvällstid när de lagt sig. Det är utan tvekan något som kräver uppoffring i form av mindre pengar i plånboken men ack, den frihet det ger är såååå värd det! Inte något som passar alla men tror att många skulle må bra av att dra ned på en del utgifter / vänta med att köpa hus etc för att lugna ned tempot lite för sig själv. Vi älskar att göra saker och att resa och detta går tack vare lågprisbolag etc…! PS. Utan att tveka det hårdaste jobb jag haft att vara hemma så här så hemmafru är ungefär så långt ifrån verkligheten som det går att komma. 🙂

  13. Jag håller med dig i sak, men i så fall 80% arbetstid med full lön för alla. Varför skulle småbarnsföräldrar särbehandlas? Och vem skulle i så fall göra arbetet som de inte hinner med? 80% är en arbetsdag bort. Att välja att arbeta deltid när man har småbarn är för mig självklart, men jag får inte lön när jag inte är närvarande. Om det är mamman eller pappan eller bägge som går ner i tid är inte intressant, där gör varje familj vad som passar.

    1. Jag tänker snarare att heltidsmåttet behöver förändras om det finns evidens för (vilket det gör) att vi gör lika mycket i praktiken när vi arbetar mindre i tid. Då känns det ganska meningslöst att krampaktigt hålla kvar vid ett heltidsmått som inte förändrats en minut sedan vi i Sverige hade enförsörsörjarmodell och livet därmed hade helt andra förutsättningar för att få ett familjeliv att klaffa.

  14. Kanske är frågan vem som förväntar sig vad från vem. Att arbetsgivaren förväntar sig att man utför sina arbetsuppgifter är ju självklart men de krav som läggs på en utanför arbetet är väl jag själv som styr över,eller? Vem är det annars som kräver nystädat hem å flashig middagsmat & istället för att ta barnen på hundra aktiviteter kanske det kan vara ok att slappa på soffan medan barnen leker själva… i alla fall är det ok för mig! 🙂

  15. Jag håller med dig och har själv småbarn men sen funderar jag hur du tänker kring de som inte har eller vill ha Barn? Ska dessa behöva jobba heltid o slita för samma lön som någon som jobbar deltid o får lika i lön med mer tid för återhämtning? Om vi inte jagade massa prylar och status så skulle många kunna gå ner i tid o få mindre lön (obs! Menar inte de som redan har det knappery) och ändå ha ett bra liv, men ibland upplever jag att de som vill jobba mindre för samma lön är även de som inte vill ge upp sin livsstil med eller utan barn, och för mig blir det skevt, för man inte både kräva att jobba mindre, få återhämtning plus en heltidslön och ändå aldrig kunna tänka sig att dra ner på lyxkostnader. Jag ser olika bloggar och Instagram med främst mammor som köper dyra leksaker i trä o märken osv som i min mening är heeeöt meningslöst och i samma veva klagar på utbrändhet och för dålig lön för att de inte orkar jobba heltid. Mina tankar bara och vill inte shama någon heller, är själv helt slut och själv med två barn o jobbar deltid men med en man som jobbar heltid, men vi är sparsamma med vad vi lägger pengar på o på så sätt så kan jag leva på deltidslönen

  16. Spot on Kitty! Jag vill inte heller vara hemmafru men varför är det inte möjligt att både jobbar deltid? Innan var det ju rätt vanligt att leva på en inkomst! Vad hände?! Kredd till alla ensamstående föräldrar, ni är fan det tuffaste som finns!

  17. Det säger sig självt. Det går inte hinna med familj och annat om bägge ska jobba heltid. Tror att det handlar om att vi vill ha en viss standard. Själv har gått ner i tid för 6 år sedan då jag fick min första o min man i perioder. Det är inte alla som kan men vid två löner så borde man kunna. Kanske få tänka om i sina utgifter istället!!

    1. Fast det är inte så enkelt för alla. Jag kan tänka mig att om man ex är sjuksyrra på ett sjukhus funkar deltid bra, man schmalägger utifrån de timmarna. Jag är däremot specialist på mitt jobb och den ende som sköter mitt ansvarsområde. Jag gick ner till 80 % för att få mer tid för återhämtning, men iom att arbetsbelastningen inte förändrades blev min arbetssituation ohållbar. Jag åt inte lunch en enda gång under de 6 månader som jag provade detta och var en långt tröttare mamma då än jag är nu när jag jobbar heltid igen. Vet många vänner som också provat detta, men med samma resultat. Så jag blir lite trött på kommentarer av typen ”det är bara att dra ner på konsumtionen” för arbetslivet är mer komplext än så för många.

    2. Jo, det är ju också hur arbetsplatsen är utformad. Själv är jag anställd inom vården så där ha du rätt att jobbet inte hopar sig om man går ner i tid. Men då kanske partnern kan gå ner istället. Men det är väl det som är bra. Att alla kan göra som de vill. Men för mig är jag glad att det finns någon lucka för barnen under veckan. Det är ju oftast livspusslet som sliter både på barnen o föräldrarna.

  18. Tyvärr förväntas man på väldigt många jobb uträtta lika mycket på deltid som på heltid. Dvs lika mycket jobb men på mindre tid och med lägte lön. Så det blir inte mycket återhämtning där, snarast tvärtom.

    1. Tillägg: både min man och jag jobbar deltid nu under småbarnsåren. Det innebär att barnen får kortare (30 h/v) på förskola och vi mer tid med barnen (vilket såklart är superbra och det vi vill), men inte att vi som föräldrar får någon återhämtning att tala om. Arbetsuppgifterna på jobbet måste ju fortfarande utföras om än på 20% kortare tid.

  19. Tror att om fler delade mer lika på arbete (t ex båda föräldrar gick ner lite i tid istället för bara en) och sysslorna och ansvaret hemma så skulle färre kvinnor i alla fall vara stressade. För det är fler kvinnor som är utmattade av kombon småbarnsliv och arbete. Inte alltid pga att de tar mer ansvar (i er familj verkar ni ju dela bra) men ofta är det så tyvärr.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..