Le stress, le press, le småbarnsliv. It’s ohållbart!

Vart jag än vänder mig; kompisar, förskoleföräldrar, folk på typ Ica, alla med små barn i familjen vittnar om samma sak. ”Vi pallar snart inte mer!” Vi älskar våra barn, har valt vårt liv och vår situation men  nånting i livet vi förväntas leva funkar inte. Det krävs för mycket och det finns ingen plats för återhämtning. Det är lätt för läkare och psykologer att konstatera att vi måste ha sömn, vila och just återhämtning, men hur fasen då? När, liksom? Jag vill absolut inte tillbaks till 40-tal och hemmafruar, men jag fattar ju att det var en lösning. Att alla föräldrar jobbar heltid är liksom nästan absurt. 

På nyheterna idag hörde jag om ett försök på ett sjukhus där alla fick jobba 80% men behålla hela lönen. Sjukfrånvaron, sjukskrivningarna hade drastiskt sjunkit men effektivitet etc var intakt. Alltså, detta är nu, idag här i Sverige försöket pågår. Detta har forskning och försök visat massor av ggr, men vi verkar besatta av tanken på effektivitet, plikt och arbetsmoral. 

Det är inte fult att behöva vila eller att inte orka, att dra i handbromsen och sätta stopp. Det är tvärtom logiskt, mänskligt och sunt! 

Vi offrar för mkt för att imponera, skaffa prylar, boende och ha drömkarriären. 

Jag tror att vi har ungefär samma psyke som när vi bodde grottor. Evolutionen hinner inte med vår utveckling och vi kan inte forcera den. Vi pushar oss in i odrägliga, ohållbara livssituationer istället för att se våra egentliga behov. Vi offrar oss själva, vår lycka, våra relationer och ibland våra barn med. 

Om alla börjar jobba 80% och sen, under småbarnsåren eller andra extremt krävande perioder går vi ner ytterligare. (Alltså inte bara folk med barn behöver återhämtning men det säger dig självt, väl?) Det skulle kunna vara en start, eller? Jag vågar hävda att vår ökade möjlighet till återhämtning skulle göra oss mer effektiva i allt vi gör och därmed skulle vi ”prestera och leverera” minst lika bra som nu. Bättre säkert, med färre sjukdagar, frånvarotimmat etc. Men helst borde vi omvärdera ytterligare så att vi kan sänkta våra krav överlag. 

Så här tänker och tror jag iaf. 

Vill gärna visa dagens frilla. Hejdå!

Dagens lämning:

  1. Jag tror att många vill ha allt på en gång. Och det funkar inte. Du kan inte träna regelbundet när du har småbarn. Du kan inte ha egentid med tjejkompisarna när du jobbar och har småbarn. Du kan fixa naglarna på salong för då räcker inte pengarna.
    Jag har alltid varit ensam med min grabb å jag har valt att jobba 80 procent, utan att vara höginkomsttagare.
    Det jag betalar är att sätta mig själv i andra hand under några år. Men det gör jag gärna.

  2. Linda skriver:

    Håller verkligen med. Jag har inga barn men gick fett in i väggen för snart ett år sedan. Är ingen prylhetsare direkt och behöver inte ha det direkt flashigt i mitt liv. Jobbet och en otroligt jobbig separation knäckte mig totalt. Fattar inte hur folk orkar ha familj, tre webergrillar, bygga alataner, skaffa båt och sommarstuga samt ha senaste bilen. Orka!! Vem f-n bryr sig?! Jag har fått en helt annan syn på saker ich ting sen jag blev sjuk och skiter totalt i prestige och vad man ”ska” göra och köpa. Så otroligt ytligt och löjligt.

  3. Anna skriver:

    Förstår ingenting, och det beror väl på att jag är 60 plus, högutbildad, bra jobb , jämställd man. Nu två högutbildade barn med bra jobb och inkomst och, inte minst jag har kvar min man och vi har en mycket bra relation till våra barn. Blir nästan ledsen när jag läser bloggar och annat, varför har ni gjort allting så svårt? Det finns väl inget som säger att det är svårare att uppfostra barn nu än för 30 år sedan? Sitter det mer i era huvuden? Jämställhet……..osv…

    1. Va roligt att det gått bra för dig och dina barn! Det är lätt att utgå helt från sin egen verklighet och erfarenheter. Dock ser det annorlunda ut för andra, och via den här bloggen får vi tex ta del av Kittys verklighet. Världen ser väldigt annorlunda ut idag jämfört med vad den gjorde för 30 år sedan. Så att utgå från sin egen situation och sedan säga att det sitter i andras huvud är en störigt förenklad slutsats. Lite analys och reflektion från en kvinna med din erfarenhet hade jag förväntat mig. Nu framstår din kommentar bara som dryg.

  4. lotta skriver:

    Håller med dig! Och hoppas och tror att det måste bli en realitet med 6timmars arbetsdag inom några år. Oavsett hur mycket man gillar ditt jobb så har man bara ett liv, små barn växer upp. det handlar inte om ovilja att arbeta, men en vilja att fler ska få arbete och alla mer återhämtning. Ett bättre liv för alla.

  5. I vår familj har vi löst det så här. Jag är hemma på heltid. Min make jobbar. För varje lön min make drar in så går 2000 kr till en pensionsfond till mig. Jag gör nästan allt hushållsarbete när jag är hemma. När min make kommer hem så delar vi lika. Många kan tycka att detta är en kvinnofälla men vi har i alla fall sett till att jag får en riktig fet pension när jag blir gammal. Ingen av oss är trötta. Vi har tid med hemmet, barnen, varann och fritidsintressen. Ser hur många går på knäna. Vi kanske gör något väldigt gammalmodigt men vår familj är jätte lyckliga. Ska också tilläggas att min man tjänar väldigt bra så detta skulle inte funka för alla. MEN vi har också sänkt kraven. Litet gammalt hus som vi själva renoverar pö om pö. En gammal bil som får hänga med år efter år. Minimala utgifter för kläder, nöjen etc. Alla har EN fritidsaktivitet i veckan (inklusive jag). Jag tror att vi måste tänka om och sänka kraven för vad man vill ha ut av livet också. Mer tid eller mer prylar? Min make deltar självklart i allt vad som gäller barnen på kvällstid och det är inte så att han inte gör ett skit hemma bara för att jag är hemma. Vi jobbar sida vid sida. Vi behöver varann. Vi driver företaget Familjen tillsammans.

Lämna ett svar till Anni Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..