Förlossningsberättelse del 2.

 

När vattnet precis har gått. Sjukt härligt. Som att kissa på sig.

 

Del 1 finns här.

 

När vattnet hade gått fick jag gå till kafeterian och invänta värkarna. Efter en timme, klockan halv sex, kom de typ var femte minut och gjorde så pass ont att det var pinigt att vistas bland folk. Jag tänkte att det kunde vara min gräns, eftersom man ändå okontrollerat förvrider ansiktet en del.

När jag kom in på mitt rum gjorde jag något väldigt konstigt. Undersköterskan bad mig säga till när jag ville ha lustgas och jag sa ”Ja tack, men nej tack, inte än”. Är det något jag bestämde att jag skulle göra annorlunda efter förra förlossningen så var det att ta lustgas PÅ EN GÅNG, och inte hålla på och vara duktig helt i onödan. Men jag såg visst någon tjusning med det IGEN. Typ för att impa på barnmorskan? Sjukt.

Fröken duktig.

En annan sak jag ville göra annorlunda var att utnyttja Linus mer. Jag har kompisar vars killar MASSERAT dem i typ ett dygn när de fött. Själva idén är ju fantastisk, de blir ju till och med nöjda och glada att vara till nytta, men det är bara det att det finns inget ohärligare än att någon tar på en under en värk. Så det enda han gjorde var att stå. Under hela värkarbetet gungade jag liksom mot honom. Det såg ut som att vi dansade tryckare och jag var aspackad. Barnmorskan tog kort för hon tyckte vi var gulliga.

Kvart i sju börjar värkarna komma astätt, med typ 30 sekunders paus. Jag hade hört att det kan vara så i flera flera timmar under igångsättningar.

Då kände jag mig sjukt uppgiven och tog äntligen LUSTGASEN! Det finaste som finns. Dessutom blir man glad i huvet av den.

 

Första konversationen MED:

 

Undersköterska: Känns det bättre nu?

Jag (sjukt nöjd): Ja, VÄRKligen!

Efter en kvart kände jag plötsligt något nytt. TYP som en extrem bajsreflex, vilket var märkligt eftersom krystvärkar känns just precis så, och DET kunde det ju inte vara. Jag frågade barnmorskan som sa ”Jo det kan det nog vara, men annars kan vi göra en undersökning och se vad det är som händer i kroppen”.

Det tolkade jag givetvis som ”Hehe, eh, nej, nej. Det är klart att det inte är en krystvärk redan. Känns som en bajsreflex sa du? Om du vill kan vi kolla om bebisen pressats ut fel håll, till ändtarmen, och du blir tvungen att bajsa ut den i stället. Sånt händer ibland, det är as(s)konstigt”.

 

Då kom en likadan värk till och det enda jag kunde tänka på då var Malin Wollins mardrömsförlossning, när hennes barnmorska inte kunde fånga bebisen och den åkte ner i golvet.

Jag slet av mig mina byxor (fortfarande klädd i mina egna kläder) under en värk och satte mig ner på en pall. Efter en stund sa barnmorskan ”Hej hej bebisen! Nu ser jag huvudet”. Jag blev alldeles pirrig i magen, mitt i allt det onda (på samma ställe). Hon sa att det bara var 1-5 värkar kvar nu. På nästa värk åkte hela huvudet ut. Om ni vill veta något som gör ont så är det att ha ett huvud som precis kommit ut ur ens slida, och vänta i evigheter på nästa värk.
Den kom till slut, men då hade Sidekick bestämt sig för att liksom simma ut med handen bredvid axlarna. Det gick lite trögare, och jag sprack lite mer. Men elva över sju var han ute och började skrika på en gång!

 

Ja.. Det var bara så. Drygt en och en halv timmes värkar, och allt gick superbra. Ledsen att jag inte kan presentera mer dramatik. Jag tror till och med det gjorde mindre ONT än sist. För att jag var så uttänjd sedan Sixten säkert. De fem första centimetrarna fick jag ju helt utan smärta och hann inte bli så uttröttad innan krystvärkarna för att allt gick så snabbt.

 

Saker jag hade glömt från förra förlossningen:

1. Att det forsar ut blod från underlivet när man skrattar efter en förlossning. Och att man konsekvent MÅSTE nämna det för alla man skrattar tillsammans med. Det är ju okej med barnmorskorna precis efteråt, men det blir lite konstig stämning när man börjar göra det med matsalspersonalen.

2. Att barnmorskor och undersköterskor dygnet efter förlossningen kollar hur mycket man blöder, genom att säga ”får jag kolla” och sedan dra ut byxorna och trosorna och kika ner i bindan. Det konstigaste av allt är att man tycker att det är helt okej. Snällt till och med.

3. Hybrisen! Man känner sig bäst i världen efteråt, som att man är värd lite mer än alla andra. SÅ irriterad när en kille framför mig i frukostkön tog alla mandarinklyftor utom två. Hur kan man ta sig den friheten när man uppenbarligen aldrig fött barn?

 

Sidekick, några sekunder gammal.

 

Vet inte vad de gör här riktigt. Någon ritual?

  1. jess skriver:

    Emerick eller Emrick tycker jag är fint. .

  2. sara skriver:

    ”Det såg ut som att vi dansade tryckare och jag var aspackad. Barnmorskan tog kort för hon tyckte vi var gulliga.” Hahahaha….

  3. Hittade just in till din blogg via lite slösurf på Bloglovin’. Och vad jag har hunnit skratta! Och ännu har jag bara hunnit läsa typ tre inlägg, haha! Måste följas!

  4. Cia skriver:

    Jag har inga minnen av att någon kollat min binda efter förlossningen. Kanske är olika på olika sjukhus? Däremot sa de att jag skulle säga till om jag blödde mycket, hur man nu skulle veta om man blöder ner än normal efter en förlossning… och pratade om utifall de skulle väga blöjan (för att kolla blödförlust) när jag var på toa och bytte binda men de kanske kolla då iofs när den inte var på man minns nog inte så mycket…när jag tänker efter ; ) Grattis till en lätt förlossning! Jag hade en sån där maratonlång på 2 dygn & krysta i 4h! och kände aldrig igen (snitt med första barnet). Hoppas allt går bra med lillen.

  5. Ariel skriver:

    Lite likt min förlossning nr två. Då fick jag en Sixten som simmade ut med handen bredvid huvudet. Och fort gick det! Tack och pris.
    Du är förresten mycket rolig du.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

LOADING..