Dagens fråga

Vanlig fråga: Märks det någon skillnad på Sixten och Harry, som bebispersonligheter?

Jag trodde lite att det var bebis som bebis, eller åtminstone att jag kunde tillverka en sorts bebis. Men de är typ varandras motsatser.
Eller motsats och motsats. Det är inte som att en har självdistans och den andra är dryg, en är punktlig och den andra är tidsoptimist, en är analytisk och lyhörd och den andra spontan, drivande och bitchig. De är bebisar FFS.

Men. Till exempel. Sixten var helt ointresserad av att gosa vid Harrys ålder (4 månader). Jag fick tvångsgosa. Han älskade att ligga själv på golvet och fippla och fäktas. Sjukt självständig och aktiv. Han tyckte att kramar och sånt var helt onödigt.

Harry däremot. Han älskar att kramas. Han är lugn och vill helst vara kind mot kind at all times. (Annars blir han arg)

Och de sover helt olika, men det orkar jag inte skriva om pga extrem sömnbrist.

Sen vet jag inte hur bestående bebisdragen är? (jobbigt om Harry vill vara kind mot kind när han är 23) (eller ja, kanske inte om han inte är jätteskäggig). Sixten är ju fortfarande extremt aktiv. Sportig liksom, springer och klättrar och hoppar nästan all vaken tid, men numera gosar han också. Speciellt sedan Harry kom, han noterade väl äntligen min oerhörda gospotential. På morgonen, strax innan han börjar hoppa, kommer han och säger ”Sixten vill gosa” och kryper upp i min armhåla.

Sixten 4 månader.

20140207-173432.jpg

Harry snart 4 månader.

20140207-173520.jpg

Harry som älskar min hud.

20140207-180350.jpg

  1. Maria skriver:

    Alltså, lägg av… För sött! Jag, som så länge jag kan minnas har protesterat mot att skaffa barn med varenda fiber i min kropp, blir fan lite sugen av sådana här inlägg. Du är bäst, Lisa!
    Förresten, min hjärna läser ”knivslida” varje gång jag går in på din blogg.

  2. Det är inte så konstigt att barn pratar i tredje person när mamma och pappa också gör det. ”kom till mamma, mamma älskar dig” haha. Jag reflekterade mycket över varför min son jämt pratade om sitt jag som Julian. Helt självklart eftersom att vi kallar oss mamma och pappa när vi pratar. Nu när han fyllde 2 så testade vi att byta ut mamma, pappa, Julian till dig, mig, du, jag! Nu vet han precis vart dessa ska vara också ”hjälp mig, jag älskar dig, vad gör du” det låter så gulligt 😀 något ni kanske borde testa? Det var svårt iallafall för mig att sluta med att kalla mig mamma hela tiden 😉 MVH Mamma!

  3. sanna skriver:

    alltså du, jag måste bara fråga en sak? inläggen som du skriver är ju alltid briljanta, fantastiska, roliga, sarkastiska, underbara och framförallt geniala. ( menar det ) det jag undrar är, Kommer det av sig självt på en sekund, eller måste du tvinga fram det roliga i en vardag? jag är alltså bara så fullkomligt charmerad av dina inlägg, hur du kan blanda glädje, humor och fantastiska inlägg, om och om och om igen. du är fanemej bäst ! när jag försöker vara rolig så tar det tusen år typ, och i slutet av inläggen brukar jag avsluta med hahahaha ( ifall någon inte fattat för att jag är så dålig på att skämta ) all eloge till dig. din blogg är en guldgruva och jag går ofta in här. det jag tänker är tex, låt säga att sixten välter ut ett filmjölkspaket över golvet du nyss dammsugit… en normal person hade kanske suckat och tänkt helvetes jävla skit, medan du tänker: GÖTT, ROLIGT INLÄGG !! 🙂 eller? 🙂 oavsett så är du så jävla skön ! kramar. http://www.sannaengstrom.bloggagratis.se

    1. Alltså GULL!!! Så himla fin du är som skriver så!!! TACK!! Du gjorde typ min dag. För att svara på din fråga, det är rätt olika. Om jag inte bloggat på länge kan jag ibland känna press att tvinga fram något men såna inlägg blir aldrig bra. Jag bloggar oftast bara OM det händer något kul och då går det ju snabbt. Om det inte är någon formulering jag vill fila på lite. Puss och kram

  4. Missan skriver:

    Precis så var det med mina med. Den äldsta undrade typ aldrig om jag var i rummet eller inte 🙂 Hon ville vara på golvet och utforska och var vansinnigt motorisk. Slog sig aldrig. Jag hånskrattade åt föräldrar som använde bärsele och sån där skumgummihjälm. Vilket daltande! tänkte jag.

    Det fick jag äta upp. Nr 2 ville helst bo innanför mitt skinn och när hon lärt sig stå hängde hon i mina knäveck. Hon skulle promt lära sig att sätta sig upp innan hon kunde sitta… Hon välte och slog i huvudet var femte minut och vips gjorde hjälmen entré 🙂

    Men vid 1,5 år hände nåt och hon blev väldigt social och självständig, och det håller i sig. Kanske får du också tillbaka lite ‘personal space’ om ett år eller så 🙂

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

LOADING..