”Oh, vilken underbar karl”

xx-613x920

 

Den senaste veckan har jag träffat två nyblivna mammor som varit med om att folk förskräckt frågat ”men var har du BÄBISEN?”, när de begett sig ut på strapats från familjen. I båda fallen var bebisen med pappan, men på folkets ansiktsuttryck verkade det mycket troligare att mammorna glömt bebisen på tunnelbanan.

Några månader efter mitt första barns födelse gick jag till frisören. Det var efter kontorstid, men frisören tog ändå för givet att jag hade skaffat ”barnvakt”.

Efter mitt andra barns födelse tyckte en annan frisör att det var märkligt att jag lämnade bebisen med pappan när han bara var två månader. (Sedan fick jag bannor för att jag inte klippt håret på så länge. Hur ska du ha det frisören, tycker du att jag skulle ha lämnat barnstackarn ännu tidigare nu.)

Under nästa besök undrade frisören om barnet var hos min syster. Inte? Hos min mamma? Det var liksom lördag, men sistahandsalternativet var att han var med pappan.

Nu låter det som att det är ett generellt frisördrag. Det är det ju inte, men det var förutom polare bara frisörer jag träffade när jag inte kunde ha med en bebis. (Och en tandläkare, som trodde att bebisen självklart var i väntrummet). Mitt urval är ju ingen äkta sifoundersökning, men det verkar ju som att en betydande andel folk TYCKER att nyblivna mammor ska vara hemma AT ALL TIMES och på sin höjd brodera korsstygn om pappan är så SNÄLL att han tar bebisen? (Inget ont om korsstygn, jag älskar att brodera. Inte. Men jag vet massor av coola som gör det.)

Nyligen var jag på en kräftskiva. Min man och jag hade bestämt att jag skulle vara gung- skrik- och lekjour först medan han koncentrerade sig på kräftorna. När jag hade ätit två kräftor och han typ 22, gick han in med barnen så att jag skulle få käka. En annan pappa gjorde samma sak. Då börjar en i sällskapet HYLLA VÅRA FANTASTISKA MÄN som TAR BARNEN! Någon annan hakade på. Vilka otroliga pappor! Offrar kräftskivan. Offrar livet!

Man ba okej? Ska jag och mina två kräftskal bocka och buga eller?

Under min förstföddes första år var jag borta typ tio gånger utan honom för att gå på någon fest eller konsert. Det är ju inte speciellt mycket, ändå fick jag nästan alla gånger höra från bekanta hur BRA min man var som var hemma. VILKET KAP. Världens bästa fining-man!

Inte så troligt att någon av dem min man träffade sa till honom ”Åh vilken fantastisk fru du har som låter dig vara här i kväll och spela bordshockey, leka med transformers, halsa jäger och äta blodig stek” (eller vad nu killar gör) (obs JAG är fri från fördomar.)

Jag har egentligen inget emot att han blir kallad världens bästa fining-man. MEN. BARA OM JAG BLIR KALLAD VÄRLDENS BÄSTA FINING-FRU av folk HAN möter. Vilket en himla kräfta kan räkna ut aldrig har hänt.

Det är ju inte det att min man inte är fantastisk. Det är han (till och från, mehehe), men det är ju HEEELT irrelevant. Han är det ju INTE för att han gör något så självklart som att ta hand om sina barn. En man är inte fantastisk för att han äter kräftor och sedan låter sin fru äta kräftor. Så. Där har ni ett ordspråk ni kan brodera i korsstygn, ni som tycker tvärtom.

 

Detta är en krönika tidigare publicerad i tidningen MAMA (ett år sedan). (väldigt bra tidning där jag dessutom skriver krönikor varje månad så köp gärna!)

 

xIMG_4993-594x920

Bild från kvällen. Jag tänker för övrigt alltid på denna bild när jag ser den:

Anne-Hat-Ann-Hathaway

  1. Skrev just ett inlägg om föräldraledigheten i Frankrike. Den existerar inte och det är nÄstan alltid kvinnan som stannar de 3-4 mânaderna hemma efter födseln (!!!! jag vet….)
    Men när det kommer till att varva och vara barnvakt tas det som en självklarhet att pappan kan stanna och ta hand om sitt barn. Min man har utan att tveka gâtt och trÄffat sina kompisar efter jobbet men med samma sjÄlvklarhet att jag ocksâ gâr pâ fest eller shopping eller vad jag nu vill göra utan barn 🙂
    Lite förvânad över att det är sâ i sverige….
    jag blir hyllad av min man för mitt tâlamod och vilja att vara hemma med vâr son (1 âr) och han blir inte speciellt hyllad för att han dâ och dâ tar över – dock är jag TACKSAM för att min man inte är macho som mânga kan vara i Frakrike utan är rätt investerad i sin son…

  2. Min kvinna tar hand om barnen då jag har världens sämsta tålamod. Jag åker till jobbet och hon tar hand om barnen i hemmet. Min tjej njuter i fulla drag av den uppdelningen. Det är väldigt attraktivt med kvinnor som vill vara med sina barn. Jag passar inte riktigt runt mindre barn, äldre barn har jag lättare för.

  3. Det är ju utmärkt med mammor som vågar lämna från sig sina barn några timmar eller till och med dagar under barnens första levnadsår. Däggdjur låter normalt sett mödrarna ta hand om avkomman men som man tycker jag det vore utmärkt om denna tradition morderniserades då modern inte längre är oumbärlig vid barnets sida på samma sätt och även fadern kan kosta på sig att vara hemma och mysa medan mamman fixar mat och försörjning till familjen…

  4. Tjejen min har fått en del bannor när hon varit borta och lämnat ungarna med mig. En som kallade henne för dålig mamma pga hon lämnade ungarna med mig och åkte iväg på en kurs. Hon tyckte att tjejen skulle ha fixat en kvinnlig barnvakt

  5. Herregud vad utvecklingen måste gått bakåt eller åtminstone stått still… Mina ”barn” är i 25-årsåldern ochvi delade ungefär 50/50, och jag känner inte igen att jag fick sådana kommentarer från jämnåriga. Lite från äldre personer, men jämnåriga var helt på samma linje. Vad har häntmed jämlikheten ??

  6. Ja vad ska man säga? EXAKT sa är det ju! Och sa jävla manga ganger jag har velat skrika: Men JAG da??? Jag gör fortfarande minst lika mycket med barnen för barnen och at barnen som min man, ända är det bara han som far komplimanger av dagisfröknarna, MIN MAMMA och PAPPA (halla?!) och alla kompisar fran landet där vi bor – där pappaledighet inte finns – som tycker att han ‘hjälper till’ sa himla mycket, och oj vilken ‘pli’ jag har pa honom. Orkar snart inte ens ga in i den diskussionen eftersom det gör mig sa förbannad vareviga gang!

  7. Jag gick tillbaka till jobbet efter 4 månader. Min mamma sa då förskräckt men om xx (min man) inte tycker om att vara hemma då? Som om han hade ett val?! jag hade inget val, eller jo när jag bestämde mig för att skaffa barn men det var INGEN som frågade vad ska du göra med barnet om du inte tycker om att vara hemma..

  8. Jag är en sådan där ”supermamma”. Fick höra det massor med tredje barnet. Pluggade på universitetet på heltid(distans dock), jobbade 25%och tog hand om barn och hemmet 🙂 – ammade länge också.
    Att det funkade var ju just för att jag har en sådan där fantastisk man, som alltid tagit VAB när de varit sjuka, som tagit ledigt för tandläkarbesök och som varit föräldraledig betydligt fler dagar än vad jag varit.
    Ändå tycker hans kompisar att han har en snäll fru som släpper i väg honom på fisketurer med polarna varje kväll i perioder. Så tyvärr här är det nog jag som fått all cred. fast jag är min egen frisör ;-). Jag känner dock igen fenomenet.

  9. SÅ. Jäkla. Sant. Varenda ord!!
    Och det sorgliga är att där jag bor, på Nya Zeeland är det 100 ggr värre. Min man ses som världens bästa pappa för att han ”är barnvakt så ofta”. Åt sina egna barn! Alltså va fan, inte säger nån till mej att ”vad duktig du är som är barnvakt idag igen” när jag dyker upp med våra barn. Sverige är så mycket mera jämlikt (OBS nu jämför jag med NZ och Australien) och här kan pappor båda byta blöjor och skjuta en vagn framför sej utan att folk dör av chock. Men helt jämlikt är det uppenbart inte. Och frisörer verkar vara en egen sort…. Sjukt bra skrivet hursomhelst!

  10. Word!
    Jag började jobba heltid i januari när vårt barn var 6 månader. Folk på jobbet höll på att smälla av! Flera kunde inte riktigt ta in att NEJ hen är inte på dagis, NEJ hen har ingen barnvakt. Hen har en pappa som har föräldraledigt. Såååååååå många som gett mig blickar och antydanden till att jag valt bort mitt barn, och många som också sagt ”JAHA, men sååå kan man ju också göra!”, att det inte ens funnits i deras värld…

  11. Bra skrivet! Blir också tokig på sånt! Ett barn har två föräldrar, vad är problemet?! Väntar vårt första barn nu och kommer nog att få svårt att hålla mig om jag får sådana kommentarer..

  12. Om någon undrar varför avkomman inte är på förskola är det för det kostar 1000 SEK per dag och vi jobbar deltid/studerar ;P (ska dock börja 2 dagar i veckan om 2 månader hittade ett där det ”bara” kostar 500 SEK per dag för 9-3 WOHOOOO) *någon slags glädjedans*

  13. Här i Australien existerar inte pappaledighet överhuvudtaget så varje gång min man rullar vagn/är på lekplatsen med nästan-2-åringen på någon veckodag får han stående ovationer, hejjarop och allmän gudsdyrkan av alla hemmamammor. Father of the year award varje dag han är hemma ;P Jag not so much (vi är typ hemma halva veckan var har ingen betald ledighet alls så vi varvar lite deltidsjobb/studier). Det värsta är ju att det egentligen är nervärderande för papporna.. som att deafault är att vara oduglig och att man inte kan förvänta sig mer ;P

  14. När jag började arbeta fick jag frågan var jag hade gjort av min son på nio månader.
    Ehh, jag har en pappa till barnet svarade jag. Flera fattade inte.
    Jaa, han är pappaledig sa jag, vi är två personer som skaffat barn och delar lika på föräldraledigheten.

  15. Okej 1. Jag håller med om allt du skriver.
    2. MEN jag har tänkt (kanske också sagt rakt ut) att mina vänner har hittat bra pappor som är hemma med sina barn för jag har lika många vänner vars barnfädrar är vidriga svin på olika sätt och vissa näst intill ointresserade av sina avkommor. Och jag umgås med dessa kvinnor ändå, de kanske har dålig smak men folk får leva sina liv sol de vill tänker jag. Och när de andra vännerna då hänger med på fest, kommer och fikar, går och tränar med mig, utan barn, då göra det en jämförelse i min hjärna och jag tänker; bra man du har ändå.
    Fattar du hur jag menar? Vi är inte där ännu. Det är inte självklart ännu.

  16. I januari när min son var nio månader och jag började jobba tog folk för givet att han börjat förskola. Ingen tänkte på att min man kunde vara pappaledig… ”Oj, har han redan börjat förskola?”.

  17. Min sambo får liknande kommentarer, folk får ju nästintill panikattack när det kommer fram att han tagit halva föräldraledigheten.
    Han är duktig som orkar ge barnet mat och byta blöjor och leka och jaga den busiga ungen.
    Jag fick aldrig höra att jag var duktig, blöjbyte sågs som att det bör vara något kvinnor föds till att gilla, och laga mat likaså.
    Det gör mig irriterad ibland, för jag tycker att min sambos pappa-egenskaper nedvärderas. Sedan förstår jag att de äldre runt mig har en gammal syn, men de jämnåriga?
    Ja, där blir det väl tydligt varför dessa mammor imponeras av min sambo när deras egna kallar kvalitetstid för att de ”är barnvakter.”

  18. Ha ha ha, ja jag förstår vad du menar. Världen har inte kommit så långt än i utvecklingen och sin syn på detta men den är på gång . Vissa saker förväntas helt enkelt av mammor , andra saker än av pappor . Det behöver inte nödvändigtvis vara fel och framför allt inte illa menat. Man är van vid att vi alla har våra roller och utveckling tar tid. Personligen gillar jag utveckling men strävar inte heller aftnar att det ska bli 50/50 när det gäller att vara hemma med barnen. Jag tycker om att ha den tiden, vill att båda ska vara involverade och ta sitt ansvar men har absolut inget emot att vara den i förarsätet, tvärtom. Kvinnor och män.

  19. Har din man varit ensam med barnen?? Och med ensam menar jag han + din svärmor. Eller granne. eller syrra. Alltså kort fråga: Vilken kvinna var med honom när du var borta de där 10 gångerna?

    Läste dessutom nyss någon som på BB fått kommentaren att man ”var föräldraledig för att amma”. Sedär, fakta. Pappaledighet kan alltså strykas helt. Phu!

  20. Jag måste få flika in här hur hyllad till molnen jag blir varje gång min man ”får” resa, gå ut, handla, RINGA sina vänner m.m
    Jag känner mig så unik och fantastisk att jag går med näsan högt i stort sätt hela tiden. Dock är min man den typiskt husligt feminina figuren här. Han städar, diskar, shoppar, speglar sig, tar hand om barnet, tvättar medan jag jobbar, lagar mat och grisar ner (han städar upp) och sitter i soffan.
    Jag vet inte om detta är en könsfråga eller en rollfråga?

  21. Men JA, precis så! Jag blir lika irriterad vareviga gång kollegor, släktingar eller random person jag möter på gatan berättar vilket finfint mansexemplar jag hittat, när det kommer fram att han faktiskt ibland är själv med sina egna barn. Jag vill bara vråla MEN JAG DÅ?!?

  22. Jajumiela: Ja exakt! Jag sa också till vissa som höll på och berömde honom, och då höll de ju med. ”JARU, du är ju också själv med barnen. Rätt mycket”.

  23. Stor igenkänning och jag fick seriöst spunk på de bland mina vänner som höll på sådär. Jag fick ett utbrott och JA min man är fantastisk men inte fasiken får jag applåder och beundrande blickar när jag tar hand om barn/plockar undan efter middagen/städar/whatever. Jag blev alltså lite bitter, sen ruskigt arg och sen fick de sig en tankeställare och sen dess har ingen vågat säga nått så nu får vi inte applåder nån av oss mehehehe! Ska jag vara utan ska alla vara utan tametusan! *slår näven i bordet*

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..