Missfallet krossade mitt hjärta

När jag och min bästis var elva år tyckte vi att vi var bäst i världen. Osannolikt perfekta.  Coolast, roligast, smartast. Vi insåg att det MÅSTE vara något fel på oss, som inte märks nu. Vi kanske kommer dö i en naturkatastrof? Bli jätterynkiga 15-årsåldern? Eller förväxla socker med arsenik när vi bakar.

Vi ville båda väldigt gärna ha barn, och kom fram till att det måste ju vara DET. Vi skulle inte kunna få barn i framtiden.

När vi blev tonåringar fick vi finnar, dåligt självförtroende och var olyckligt kära vilket gjorde att rättviseteorin tappade relevans. Livet sög ju, så universum hade inte ett omedelbart behov av att späda ut lyckan med tragedi.

Men tanken på att jag aldrig skulle få barn levde kvar. Och om jag hade turen att bli gravid, då skulle jag högst troligt få missfall. Jag läste på om missfallsstatistik långt innan jag ens funderade på att försöka få barn.

Många år senare skrev Calle Schulman om att han och Anitha Schulman hade fått missfall. Jag tyckte att det var fantastiskt att de pratade om det som ingen annan pratade om, trots att det är så vanligt. Vem som helst får missfall. Kändisar får missfall. Jag mailade till Calle och tackade. Det slog mig att det lät som att jag själv hade fått en massa missfall men inte vågade säga det till honom, så jag skrev att en ”kompis” hade fått det. Så orutinerad ljugare, DET om något låter ju som att jag har fått tusen missfall.

Något år senare var jag själv gravid. Jag var överlycklig, men tog så klart absolut inte ut något i förskott.

I vecka 11 bokade jag ett ultraljud eftersom jag ville se att det fanns något där. Jag spydde och brösten spände, så innerst inne visste jag att jag skulle få se en räkliknande sak med pickande hjärta. Men jag ville veta säkert innan alla fick veta.

Jag lade mig på den där britsen med engångspapper hos gynekologen som gjorde ett vaginalt ultraljud. Han tittade länge. Var han inte misstänkt tyst? Jag hoppades för mitt liv att han bara var inkompetent, men sedan visade han mig skärmen.

Hjärtat pickade inte.

Jag var förstörd. Jag hade ju börjat älska den där därinne och vårt kommande liv tillsammans.

Vi berättade bara för familjen och vännerna. Jag förstod plötsligt varför vissa inte vill berätta för hela världen. I mitt fall handlade det om att jag var livrädd för att jinxa hela produktionen om jag tänkte för mycket på det, och om ”alla” visste om att vi ”höll på skaffa barn”. Jag tänkte att jag i så fall skulle sätta press på mig själv så att jag fick någon psykosomatisk blockering i livmodern, som gjorde att typ äggen inte fäste. Jag hade läst om de där blockeringarna på jättevetenskapliga (not) nätforum.

Det jag ville var att bli gravid snabbt igen. Inom nio månader. Jag ville nämligen kunna tänka att hade jag inte fått missfall så hade det varit omöjligt att JUST DET HÄR barnet hade kommit hit, och DET HÄR barnet är allt jag vill ha. Så att det skulle bli någon sorts mening med allt. Typ som när man råkar gå en omväg, och när man har kommit på att det är en omväg letar efter pengar på marken så att det ska bli värt omvägen (kanske bara jag). Samtidigt var jag livrädd att jag aldrig mer skulle bli gravid. Det här kanske varit min chans?

Jag blev dock snabbt gravid igen och det finns inget i världen som jag är så tacksam för.

Han som kom till oss är nu tre år. Och det blev exakt som jag hoppades. Missfallet krossade mitt hjärta, men hade det inte hänt hade inte Sixten kommit och han är det enda jag vill ha (och hans lillebror då). Det är till och med läskigt att tänka på hur nära det var att Sixten inte hade kommit. Jag fick gå en omväg men jag hittade miljarders triljarder upphöjt till oändligt. (Nu vet jag i och för sig inte hur bra den andra hade blivit, men..)

Så förlåt Calle Schulman för att jag ljög, jag ville nog egentligen tacka å mitt eventuellframtida jags vägnar. Tack för att du gjorde att missfall inte kändes sjukt, utan vanligt och normalt. Jag fattade att allt kan bli perfekt även om allt går fel.

Nu är i och för sig allt så perfekt att jag börjar tänka på den där rättviseteorin igen, men det får vi ta en annan gång.

 

Detta är en krönika som tidigare publicerats i tidningen MAMA. (Förra vintern någon gång. Jag skriver krönikor där varje månad, köp gärna tidningen!)

 

knivlisa-jan-2014

Harry för övrigt två veckor gammal här och jag hade sovit två timmar den natten. Älskar smink.

  1. Det är hemskt, fick missfall i vecka 9 och trots att man veeeeet att det år tidigt osv osv så hade jag redan börjat drömma om liten och smyggoogla barnvagnar och amning.
    Vi hade berättat för rätt många att vi väntade barn och för mig hjälpte det mycket. Fick höra säkert tio kvinnors berättelser om deras missfall (alltifrån svärmors till tjejkompisarnas) och de hade varit med om det på solsemester i Grekland, i rulltrappan på Åhléns osv osv. Alla dessa kvinnor hade tillslut fått barn (även om jag år extremt medveten om att det inte blir så för alla)..

  2. Tack för en fin artikel om det det som inte får hända men händer oftare än vad som pratas om.
    Är själv gravid i v 13 och känner visst av vissa symptom som kan uppstå när man är gravid men inte mycket mer.
    Vill ha den där känslan av att faktiskt veta att det faktiskt ligger ett litet pyre där inne vore fantastiskt skön men det är många veckor kvar…
    Funderar på om man kan bekosta ett ultraljud själv innan?!
    Vore en sån lättnad att veta redan nu även om mycket kan hända på vägen men jag vill gärna börja glädjas på riktigt snart och skrika ut min lycka än att gå och oroa mig.
    Jaja the time will tell som man säger !

    Kram på dig

    1. Sandy!
      Det låter lustigt, man gör ett ultraljud runt v 12-13 och ett senare i v 18-20. Eller är det bara så där jag bor? Jag trodde i vilket fall att jag var gravid i v 12 men graviditeten var felaktigt och hade upphört i v 8. Hoppas på bättre tur nästa gång, om jag vågar!

      1. Emelie: Beklagar missfallet, klart du kommer våga och då kommer det gå bättre ska du se <3

        Ja det låter ju som en mycket bättre behandling man får i din kommun, men här har jag inte hört någon som får UL tidigare än v 17-18. Om man inte väljer att göra KUB då men då måste man åka 6 mil bort och dom ska hinna med det isf…
        Ska till BM på onsdag nästa vecka så ska "grina" lite hos henne så kanske man kan få ett fortare men tror faktiskt det är olika från kommun till kommun.
        Kram & lycka till i framtiden

    2. Om du är orolig borde du erbjudas ett ultraljud. Annars tex i Sthlms landsting erbjuds man kub-test o väljer man det så blir det ett extra ultraljud då.

      1. Det är såpass alltså, ska höra med min BM på onsdag, orkar inte med denna oroliga väntan.
        Här blir man inte erbjuden ett KUB om man inte är över 35 utan man får söka själv upp till v 13 men där är jag ju nu.
        Och det blir man bara bevilja om dom ”hinner med” så vi valde att skita i det men nu i efterhand ångrar jag mig, hade varit skönt att ha det där beviset liksom.

        1. Det förstår jag verkligen! Vilken otrolig skillnad, frågade barnmorskan om just kub inte brukar erbjudas från 35 när jag var där (jag är 34) men nu för tiden erbjuds alla det sa hon och då lät det som det var generellt, i och med att många graviditeter med kromosomfel inte upptäcks annars. Jag har som du i övrigt detta avståndsproblem när jag från UL gick till missfall och operation åkte jag ca 14 mil om dagen vid fyra tillfällen på kort tid. Små städer, få resurser! Jag tror det kommer gå bra för dig! Lycka till om ca 4 veckor 🙂 håll ut!!

          1. Emelie:
            Jaha ok, det ska jag fråga min barnmorska om oxå då, kanske är så bara att dom inte ”går ut” med det för att få typ alla som gör det…
            Oj ja det blir lätt ett gäng mil snabbt i småstäder.
            Å tack snälla, det hoppas vi verkligen & håller tummarna för dig när det är dags igen 😉

  3. Det är så lätt att känna igen sig i detta om man varit med om det själv. Jag och min sambo fick missfall i vecka 15 för ett år sedan. Eller ja, vi gick till vecka 15 innan något hände som gjorde att vi förstod att det inte stod rätt till, När vi väl var till läkaren, fick vi veta att det som funnits varit dött sedan vecka 7-8. Så brutalt att gå så länge och inget veta. Utdragna missfall är tydligen mycket vanligare än vad man kan tro.

    Det var det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Man hade börjat bygga upp allting inom sig, hur det skulle bli och alla tankar som landat. Blir alldeles kallsvettig här på jobbet och får sätta igång en fläkt intill för att inte bli överhettad.

    Nu är vi gravida igen, i lördags klev vi in i vecka 10. Samtidigt nu som man är så otroligt glad, är man hela tiden nojig och oerhört rädd för att det ska bli fel igen. Men den här gången har vi redan gjort ett tidigt ultraljud och det lilla hjärtat slog <3

    Det är mycket märkligt att första ultraljudet annars görs så oerhört sent. Att man kan gå i flera, flera veckor och tro att det är någonting som lever, trots att det inte är så. Det blev långt det här, som ett eget inlägg. Det var skönt att skriva ur det, även om jag väljer att vara anonym. Nu tar vi dag för dag, varje lyckad vecka är en seger.

    Kram på dig Lisa, du är bra.

    /R.

  4. För 8 månader sen förlorade vi vår dotter, inte ett missfall utan en fantastisk liten nästan 4 månaders älsklingsunge, hennes tvillingsyster lever och mår bra men allt i mig säger att jag behöver ha två levande barn hos mig. Jag hoppas att längtan till ett nytt barn snart ska bli större än skräcken över en till graviditet. Men det rätta och perfekta hade varit om både mina barn levde, oavsett hur perfekta syskon de kanske får, men det är nog inte jämförbart med ett missfall (menar absolut inte att förringa det hemska med att få ett missfall, menar bara att jag nog inte kan tänka på samma sätt som du beskriver att du känner).

  5. Vi fick ett missfall men hade också ett barn kvar i magen. Min, nu 3-åriga son, skulle ha haft en tvilling som i vecka tolv blev ett missfall. Sjukvården vägrade förstå min sorg ”du har ju ett barn kvar i magen?!”. För mig hade jag förlorat ett barn och mina barn förlorade ett syskon.
    Nu har vi tre välmående barn, men sorgen av missfallet kommer vi alltid bära med oss.

    Kramar Ida

    1. Så oförlåtligt klumpigt… Vårdpersonal borde veta bättre. Eller skulle de i vilket andetag som helst sluta sörja sitt ena barn bara för att de hade ett barn kvar?!

  6. Jag fick missfall i v.32
    Eller missfall, mitt barn dog, men det är en så svår tanke att ta in så det känns ”lättare” att tänka missfall.

    Jag var ganska ung vilket fick folk att använda det som ursäkt vid samtal när jag från ena dagen hade en enorm mage till att nästa dag inte ha någon alls, varken mage eller barn.
    Helst hade jag velat gömma mig under en sten tills alla glömt att jag någonsin väntat barn för att jag liksom inte hade en chans att värja mig från kommentarerna när jag försökte gå på Ica och handla. Alltid fanns det någon där som kände igen mig och ville kallprata (bodde på liten ort).

    ”Du är ung, det finns gott om tid att skaffa flera!”
    ”Det var nog meningen, det va säkert något fel på barnet, typ downs syndrom”.
    ”Ryck upp dig, du hann ju aldrig lära känna barnet ändå”.

    Men det var MITT barn, det ENDA barnet jag ville ha, funktionsvariation eller ej, oavsett hur gammal jag än blir.
    Idag är jag livrädd att bli gravid igen, för jag bär konstant på rädslan att det kommer ske igen, å gör de det, så går jag under.

    Jag pratar väldigt sällan om detta men kände att jag behövde få skriva av mig.
    Att få prata om missfall som något oerhört smärtande och inget en bara kan skaka av sig på en vecka eller två.

  7. Jag känner så väl igen mig i det där. Alla mina närmsta vänner blev gravida och fick barn. Och det måste ju vara någon i en umgängeskrets som inte KAN få barn, och med hjälp av uteslutningsmetoden kom jag fram till att det ju var jag. Inte för att jag och min kille ens försökt, jag åt ju fortfarande p- piller. Men uteslutningsmetoden och min logik kunde ju inte vara fel. Och de tankarna höll på att äta upp mig. Tills jag slutade med p- piller, och en dag kissade på en sticka som sa att jo men visst, du är ju gravid. Då kom ju självfallet skräcken för missfall (för någon i kompisgänget måste ju drabbas av missfall, och det hade inte hänt någon annan så då var det ju jag), även om jag försökte tänka att det inte är något jag kan styra över. Att vid ultraljudet vecka 12 äntligen få se ett pickande hjärta var en sådan enorm lättnad. Barnet lever, allt ser bra ut. MEN. Alltid är det nåt. På bilden vi fick ser det ut som att det sitter en liten flintskallig gubbe med glasögon på barnets näsa. På riktigt. Det ska bli väldigt intressant att se hur den här ungen ser ut när den kommer ut i april…

  8. Skönt att läsa detta. Jag själv är en sån som känner att jag ”troligtvis aldrig kommer få barn” pga alla rädslor jag har inför det. Känner typ att det finns så många risker med att bli gravid att dessa risker inte är värt den lilla chansen att allt går bra och man får en fantastisk och frisk unge. Typ risk för missfall, risk för olika skador och sjukdomar relaterade till graviditet, samt förlossning, risk för att barnet eller jag själv inte skulle överleva en förlossning, risk för att barnet inte är friskt… jag har ingen längtan efter att skaffa barn men jag vet inte om den avsaknaden av längtan är naturlig (isåfall, bra och då gör det inget!) eller om den beror på alla mina graviditets- och förlossningsrädslor (isåfall, dåligt och kanske kommer jag ångra mig i framtiden?) (är 29 år)

    Vad ville jag säga med detta, jo att det känns skönt att det finns människor som faktiskt känner såna här rädslor och ändå väljer att ta risken. För jag tänker alltid ”hur tusan vågar folk skaffa barn, vet de inte/tänker de inte på alla risker?”

    Och det gör de/ni tydligen. 🙂

    1. Jag undrade precis som dig förut, är det mina rädslor eller inte som styr. Tog slut med dåvarande sambo pga att jag antagligen inte ville ha barn. Blev blixtförälskad ngt år senare (var 31) och vi råkade slarva lite och två veckor senare var jag gravid. Ren glädje och känsla av att detta är helt rätt från att vi insåg läget. Sedan smög sig gamla rädslor på och första halvan av graviditeten la jag på att förkovra mig (läs Att föda utan rädsla, Susanne Heli) för att sedan känna mig så säker och stark trots någon enstaka panik. En grav/förlossning är precis som livet – både upp och ner och det är naturligt. Tre år senare är jag så sjukt glad att jag vågade!!
      Har insett att min lillasysters födelse som var komplicerad (var 7 år) antagligen bidrog och ingen tog sig tid att kolla hur jag uppfattade det hela. Såg bara att min mamma kanske skulle dö.
      Hur du än gör, kolla bara av så att inte rädslan styr ditt beslut.

  9. Jag förstår den oro du har känt sen du var liten. Jag har känt så så länge jag kan minnas. Har i hela mitt liv längtat efter att få mina egna barn, ge dem det lyckliga liv jag själv har saknat. Känns så löjligt då jag fyller 19 om några veckor och fortfarande är så ung. Har en ständig oro att det inte kommer funka för mig. Att min sjukdom kan göra det svårare har inte gjort saken bättre. Är glad att du nämnde ditt missfall, önskar att fler gjorde det. Det är ju trots allt normalt, ändå känner sig de flesta ensamma.

  10. Bra o viktigt inlägg! Många styrkekramar till Anna ovan som fortf kämpar❤️ Har själv gått igenom 3 ivfer o 2 missfall men har idag två underbara barn, ett genom ivf.

  11. Bra att du tar upp detta!! Åh fick rysningar när jag läste att du upplevde den där tiden när han tittade på skärmen liite för länge. Exakt så kände jag också med min läkare. Hon nämnde något om att det fanns nåt där men det såg lite litet ut. Hon visade mig fosterhinnan och en liten mörk fläck som såg ut som en böna. Läkaren gick och hämtade en specialist och under den tiden hann jag tänka: ”det kanske är en liten bebis.” Allt för att inte ta in tanken på att något hade avstannat. Hemskt hemskt hemskt var det men jag klarade av det och är nu gravid i v 18. Ska på ul om två veckor och är livrädd för vad skärmen skall visa. Eller inte visa.
    Nu får jag förlita mig på att majoriteten av graviditeter faktiskt blir till bebisar och att allt flyter på som det ska!

    1. Ja! Alla gånger jag har varit på ultraljud har jag i och för sig tyckt att de kollar på skärmen lite för länge, hehe.
      Det är nog bra att tänka så, att det ska gå bra. Jag var otroligt mycket bättre på det med Harry än med Sixten. Det finns så klart ingen poäng med att tänka att det ska gå dåligt men ibland är det svårt att göra något åt det.

  12. Vi fick missfall när vi försökte skaffa ett syskon till 2-åringen. I v 7 o ”helt normalt”. Blev sen gravid direkt igen under extremt kontrollerade former, blev typ besatt av ägglossningstest. Dessa veckor innan vi fick göra ett ultraljud förra v i v 11 är det värsta jag varit med om. ”Dött barn i magen” var det enda jag intalade mig så jag inte skulle bli besviken, o typ vara förberedd på blod på toapappret varje jäkla gång man går på toa i 3 månader. Så extremt påfrestande. Jag berättade om missfallet för rätt många, tror jag tänker berätta för fler när jag går lite längre i denna graviditet. Det är ju absolut ingen konstig grej men man känner ju sig ensam o som att man aldrig kommer få barn. Bra att prata om det!!

    1. Så fort Sixten hade kommit ut kände jag också att det var bra att berätta för folk, och prata om det. En gång använde jag det typ som en icebreaker när jag snackade med någon på en fest. Det var inte lika lyckat.

  13. Vi försökte fem år och gjorde fem misslyckade ivf innan vi äntligen blev gravida. Då fick vi missfall. Det tog sig igen bara några veckor efter missfallet och han är 1,5 nu. Om något av alla de andra försöken hade fungerat hade vi aldrig fått just det här barnet som är världens bästa. Det är konstigt att tänka på.

  14. Tack för din öppenhet ♡ Har själv inte fått missfall utan kan bara tänka mig hur fruktansvärt det är. Men bra att du försökte och lyckades vända det positivt. Ja tänk nu har du ju finaste Sixten och Harry ?

  15. Hade precis samma tankar efter min ofostriga graviditet om att det måste funka igen inom nio månader. Det är snart 3 år sen och vi försöker fortfarande. Av nån jättedum anledning sätter jag upp nya ”mål”, typ att innan semestern måste det funka eller innan jul måste det väl ändå ha gått?

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..