Missfallet krossade mitt hjärta

När jag och min bästis var elva år tyckte vi att vi var bäst i världen. Osannolikt perfekta.  Coolast, roligast, smartast. Vi insåg att det MÅSTE vara något fel på oss, som inte märks nu. Vi kanske kommer dö i en naturkatastrof? Bli jätterynkiga 15-årsåldern? Eller förväxla socker med arsenik när vi bakar.

Vi ville båda väldigt gärna ha barn, och kom fram till att det måste ju vara DET. Vi skulle inte kunna få barn i framtiden.

När vi blev tonåringar fick vi finnar, dåligt självförtroende och var olyckligt kära vilket gjorde att rättviseteorin tappade relevans. Livet sög ju, så universum hade inte ett omedelbart behov av att späda ut lyckan med tragedi.

Men tanken på att jag aldrig skulle få barn levde kvar. Och om jag hade turen att bli gravid, då skulle jag högst troligt få missfall. Jag läste på om missfallsstatistik långt innan jag ens funderade på att försöka få barn.

Många år senare skrev Calle Schulman om att han och Anitha Schulman hade fått missfall. Jag tyckte att det var fantastiskt att de pratade om det som ingen annan pratade om, trots att det är så vanligt. Vem som helst får missfall. Kändisar får missfall. Jag mailade till Calle och tackade. Det slog mig att det lät som att jag själv hade fått en massa missfall men inte vågade säga det till honom, så jag skrev att en ”kompis” hade fått det. Så orutinerad ljugare, DET om något låter ju som att jag har fått tusen missfall.

Något år senare var jag själv gravid. Jag var överlycklig, men tog så klart absolut inte ut något i förskott.

I vecka 11 bokade jag ett ultraljud eftersom jag ville se att det fanns något där. Jag spydde och brösten spände, så innerst inne visste jag att jag skulle få se en räkliknande sak med pickande hjärta. Men jag ville veta säkert innan alla fick veta.

Jag lade mig på den där britsen med engångspapper hos gynekologen som gjorde ett vaginalt ultraljud. Han tittade länge. Var han inte misstänkt tyst? Jag hoppades för mitt liv att han bara var inkompetent, men sedan visade han mig skärmen.

Hjärtat pickade inte.

Jag var förstörd. Jag hade ju börjat älska den där därinne och vårt kommande liv tillsammans.

Vi berättade bara för familjen och vännerna. Jag förstod plötsligt varför vissa inte vill berätta för hela världen. I mitt fall handlade det om att jag var livrädd för att jinxa hela produktionen om jag tänkte för mycket på det, och om ”alla” visste om att vi ”höll på skaffa barn”. Jag tänkte att jag i så fall skulle sätta press på mig själv så att jag fick någon psykosomatisk blockering i livmodern, som gjorde att typ äggen inte fäste. Jag hade läst om de där blockeringarna på jättevetenskapliga (not) nätforum.

Det jag ville var att bli gravid snabbt igen. Inom nio månader. Jag ville nämligen kunna tänka att hade jag inte fått missfall så hade det varit omöjligt att JUST DET HÄR barnet hade kommit hit, och DET HÄR barnet är allt jag vill ha. Så att det skulle bli någon sorts mening med allt. Typ som när man råkar gå en omväg, och när man har kommit på att det är en omväg letar efter pengar på marken så att det ska bli värt omvägen (kanske bara jag). Samtidigt var jag livrädd att jag aldrig mer skulle bli gravid. Det här kanske varit min chans?

Jag blev dock snabbt gravid igen och det finns inget i världen som jag är så tacksam för.

Han som kom till oss är nu tre år. Och det blev exakt som jag hoppades. Missfallet krossade mitt hjärta, men hade det inte hänt hade inte Sixten kommit och han är det enda jag vill ha (och hans lillebror då). Det är till och med läskigt att tänka på hur nära det var att Sixten inte hade kommit. Jag fick gå en omväg men jag hittade miljarders triljarder upphöjt till oändligt. (Nu vet jag i och för sig inte hur bra den andra hade blivit, men..)

Så förlåt Calle Schulman för att jag ljög, jag ville nog egentligen tacka å mitt eventuellframtida jags vägnar. Tack för att du gjorde att missfall inte kändes sjukt, utan vanligt och normalt. Jag fattade att allt kan bli perfekt även om allt går fel.

Nu är i och för sig allt så perfekt att jag börjar tänka på den där rättviseteorin igen, men det får vi ta en annan gång.

 

Detta är en krönika som tidigare publicerats i tidningen MAMA. (Förra vintern någon gång. Jag skriver krönikor där varje månad, köp gärna tidningen!)

 

knivlisa-jan-2014

Harry för övrigt två veckor gammal här och jag hade sovit två timmar den natten. Älskar smink.

  1. E skriver:

    Jag fick precis som du ett missfall i v11, men det tog sig nästan direkt efter och nu har även jag en liten Sixten <3

  2. Louise skriver:

    ❤️❤️❤️

  3. Erika skriver:

    Det är hemskt, fick missfall i vecka 9 och trots att man veeeeet att det år tidigt osv osv så hade jag redan börjat drömma om liten och smyggoogla barnvagnar och amning.
    Vi hade berättat för rätt många att vi väntade barn och för mig hjälpte det mycket. Fick höra säkert tio kvinnors berättelser om deras missfall (alltifrån svärmors till tjejkompisarnas) och de hade varit med om det på solsemester i Grekland, i rulltrappan på Åhléns osv osv. Alla dessa kvinnor hade tillslut fått barn (även om jag år extremt medveten om att det inte blir så för alla)..

  4. Sandy skriver:

    Tack för en fin artikel om det det som inte får hända men händer oftare än vad som pratas om.
    Är själv gravid i v 13 och känner visst av vissa symptom som kan uppstå när man är gravid men inte mycket mer.
    Vill ha den där känslan av att faktiskt veta att det faktiskt ligger ett litet pyre där inne vore fantastiskt skön men det är många veckor kvar…
    Funderar på om man kan bekosta ett ultraljud själv innan?!
    Vore en sån lättnad att veta redan nu även om mycket kan hända på vägen men jag vill gärna börja glädjas på riktigt snart och skrika ut min lycka än att gå och oroa mig.
    Jaja the time will tell som man säger !

    Kram på dig

    1. Emelie skriver:

      Sandy!
      Det låter lustigt, man gör ett ultraljud runt v 12-13 och ett senare i v 18-20. Eller är det bara så där jag bor? Jag trodde i vilket fall att jag var gravid i v 12 men graviditeten var felaktigt och hade upphört i v 8. Hoppas på bättre tur nästa gång, om jag vågar!

      1. Sandy skriver:

        Emelie: Beklagar missfallet, klart du kommer våga och då kommer det gå bättre ska du se <3

        Ja det låter ju som en mycket bättre behandling man får i din kommun, men här har jag inte hört någon som får UL tidigare än v 17-18. Om man inte väljer att göra KUB då men då måste man åka 6 mil bort och dom ska hinna med det isf…
        Ska till BM på onsdag nästa vecka så ska "grina" lite hos henne så kanske man kan få ett fortare men tror faktiskt det är olika från kommun till kommun.
        Kram & lycka till i framtiden

    1. Anna skriver:

      Om du är orolig borde du erbjudas ett ultraljud. Annars tex i Sthlms landsting erbjuds man kub-test o väljer man det så blir det ett extra ultraljud då.

      1. Sandy skriver:

        Det är såpass alltså, ska höra med min BM på onsdag, orkar inte med denna oroliga väntan.
        Här blir man inte erbjuden ett KUB om man inte är över 35 utan man får söka själv upp till v 13 men där är jag ju nu.
        Och det blir man bara bevilja om dom ”hinner med” så vi valde att skita i det men nu i efterhand ångrar jag mig, hade varit skönt att ha det där beviset liksom.

        1. Emelie skriver:

          Det förstår jag verkligen! Vilken otrolig skillnad, frågade barnmorskan om just kub inte brukar erbjudas från 35 när jag var där (jag är 34) men nu för tiden erbjuds alla det sa hon och då lät det som det var generellt, i och med att många graviditeter med kromosomfel inte upptäcks annars. Jag har som du i övrigt detta avståndsproblem när jag från UL gick till missfall och operation åkte jag ca 14 mil om dagen vid fyra tillfällen på kort tid. Små städer, få resurser! Jag tror det kommer gå bra för dig! Lycka till om ca 4 veckor 🙂 håll ut!!

          1. Sandy skriver:

            Emelie:
            Jaha ok, det ska jag fråga min barnmorska om oxå då, kanske är så bara att dom inte ”går ut” med det för att få typ alla som gör det…
            Oj ja det blir lätt ett gäng mil snabbt i småstäder.
            Å tack snälla, det hoppas vi verkligen & håller tummarna för dig när det är dags igen 😉

  5. R skriver:

    Det är så lätt att känna igen sig i detta om man varit med om det själv. Jag och min sambo fick missfall i vecka 15 för ett år sedan. Eller ja, vi gick till vecka 15 innan något hände som gjorde att vi förstod att det inte stod rätt till, När vi väl var till läkaren, fick vi veta att det som funnits varit dött sedan vecka 7-8. Så brutalt att gå så länge och inget veta. Utdragna missfall är tydligen mycket vanligare än vad man kan tro.

    Det var det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Man hade börjat bygga upp allting inom sig, hur det skulle bli och alla tankar som landat. Blir alldeles kallsvettig här på jobbet och får sätta igång en fläkt intill för att inte bli överhettad.

    Nu är vi gravida igen, i lördags klev vi in i vecka 10. Samtidigt nu som man är så otroligt glad, är man hela tiden nojig och oerhört rädd för att det ska bli fel igen. Men den här gången har vi redan gjort ett tidigt ultraljud och det lilla hjärtat slog <3

    Det är mycket märkligt att första ultraljudet annars görs så oerhört sent. Att man kan gå i flera, flera veckor och tro att det är någonting som lever, trots att det inte är så. Det blev långt det här, som ett eget inlägg. Det var skönt att skriva ur det, även om jag väljer att vara anonym. Nu tar vi dag för dag, varje lyckad vecka är en seger.

    Kram på dig Lisa, du är bra.

    /R.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..