Sluta kalla min man fantastisk för att han tar hand om barnen

En man är inte underbar för att han gör något så självklart som att ta hand om sina barn.

fbIMG_7870

 

Den senaste veckan har jag träffat två nyblivna mammor som varit med om att folk förskräckt frågat ”men var har du BÄBISEN?”, när de begett sig ut på strapats från familjen. I båda fallen var bebisen med pappan, men på folkets ansiktsuttryck verkade det mycket troligare att mammorna glömt bebisen på tunnelbanan.

Några månader efter mitt första barns födelse gick jag till frisören. Det var efter kontorstid, men frisören tog ändå för givet att jag hade skaffat ”barnvakt”.

Efter mitt andra barns födelse tyckte en annan frisör att det var märkligt att jag lämnade bebisen med pappan när han bara var två månader. (Sedan fick jag bannor för att jag inte klippt håret på så länge. Hur ska du ha det frisören, tycker du att jag skulle ha lämnat barnstackarn ännu tidigare nu.)

Under nästa besök undrade frisören om barnet var hos min syster. Inte? Hos min mamma? Det var liksom lördag, men sistahandsalternativet var att han var med pappan.

Nu låter det som att det är ett generellt frisördrag. Det är det ju inte, men det var förutom polare bara frisörer jag träffade när jag inte kunde ha med en bebis. (Och en tandläkare, som trodde att bebisen självklart var i väntrummet). Mitt urval är ju ingen äkta sifoundersökning, men det verkar ju som att en betydande andel folk TYCKER att nyblivna mammor ska vara hemma AT ALL TIMES och på sin höjd brodera korsstygn om pappan är så SNÄLL att han tar bebisen? (Inget ont om korsstygn, jag älskar att brodera. Inte. Men jag vet massor av coola som gör det.)

Nyligen var jag på en kräftskiva. Min man och jag hade bestämt att jag skulle vara gung- skrik- och lekjour först medan han koncentrerade sig på kräftorna. När jag hade ätit två kräftor och han typ 22, gick han in med barnen så att jag skulle få käka. En annan pappa gjorde samma sak. Då börjar en i sällskapet HYLLA VÅRA FANTASTISKA MÄN som TAR BARNEN! Någon annan hakar på. Vilka otroliga pappor! Offrar kräftskivan. Offrar livet!

Man ba okej? Ska jag och mina två kräftskal bocka och buga eller?

Under min förstföddes första år var jag borta typ tio gånger utan honom för att gå på någon fest eller vara med kompisar. Det är ju inte speciellt mycket, ändå fick jag nästan alla gånger höra från bekanta hur BRA min man var som var hemma. VILKET KAP. Världens bästa fining-man!

Inte så troligt att någon av dem min man träffade sa till honom ”Åh vilken fantastisk fru du har som låter dig vara här i kväll och spela bordshockey, leka med transformers, halsa jäger och äta blodig stek” (eller vad nu killar gör) (obs JAG är fri från fördomar.)

Jag har egentligen inget emot att han blir kallad världens bästa fining-man. MEN. BARA OM JAG BLIR KALLAD VÄRLDENS BÄSTA FINING-FRU av folk HAN möter när han är borta. Vilket en himla kräfta kan räkna ut ALDRIG har hänt, trots att han varit borta MYCKET mer.

Det är ju inte det att min man inte är fantastisk. Det är han (till och från, mehehe), men det är ju HEEELT irrelevant. Han är det ju INTE för att han gör något så självklart som att ta hand om sina barn. En man är inte fantastisk för att han äter kräftor och sedan låter sin fru äta kräftor. Så. Där har ni ett ordspråk ni kan brodera i korsstygn, ni som tycker tvärtom.

Detta är en krönika som tidigare har publicerats i tidningen mama.

 

  1. Sara skriver:

    Med andra barnet vägrade jag vara hemma hela föräldraledigheten, utan efter 6 månader började vi dela. Jag älskar mina barn, men behöver också vuxentid som inte handlar om barn. Fick många förvånade blickar när jag dök upp i korridorerna igen, MEN men var är barnet? Hos sin pappa!
    Som grädde på moset blev jag allvarligt sjuk när yngste va 10 månader och tillbringade månader på sjukhus. Barnens pappa fick mycket hyllningar då han fick gå hem på heltid, då barnet va för litet för förskolan. Men få hyllade mig när jag kämpade med barnen när jag kom hem från sjukhuset, det var ju min plikt som mamma…

  2. Jessica skriver:

    Relaterar äckligt mycket. Hos oss är det jag som grejar med ALLT administrativt (schema, planering blabla la), men det är också jag som är den händiga och praktiskt lagda. Det är jag som tapetserar, köper och bygger ihop möbler, borrar och sätter upp hyllor, lägger golv… Gör även allt annat som hör till hushållet (disk, tvätt osv) vilket min sambo också gör. Där är vi nog väldigt jämställda. Sambon får fortfarande beröm för att han är så bra på att typ byta däck, medan jag aldrig hört en gillande kommentar från någon om att jag grejar. Eller jo förresten : en
    äldre dam kommenterade tacksamt när jag hjälpte henne med att forsla bort trädgårdsavfall: ”men du jobbar ju som en karl!”. 😑😑😑 Nej. Jag jobbar som mig själv.

    Hoppar vilt till när yngsta sonen var typ fyra månader och jag LÅG PÅ SJUKHUS i fem dagar pga blindtarmen. Mycket bekymrad uska blev förskräckt när jag berättade att sonen var hemma med pappan.” Men han har väl hjälp av nån?!” Jag pallade inte, sa att min mamma fanns tillgänglig. Annars hade jag nog blivit hemskickad på stört, alternativt fått en utställning. 😇

    Gah.

  3. adde skriver:

    männen jobbar medans kvinnan är hemma och tar hand om barnen = mannen spenderar inte lika mycket tid med barnen = när mannen tar hand om barnen blir det en ”GREJ” av det.
    Sluta gnäll o gå o jobba du istället o se hur det blir, kommer bli exakt samma sak av det om han skulle va hemma nåt år med ungen o om du jobbar, för mannen skulle inte ha lika mycket tid med t.ex sina polare, när han sen efter 3 veckor säger till sin polare att han då har tid o hänga, LOVAR JAG DIG att polarn kommer säga, WOW vilken schysst FRU du har som kunde ta ungen så vi kunde hänga TROTS att hon jobbar 5 dagar i veckan medans du är hemma, matar en unge, söver en unge, o käkar flåtig mat.

    1. Nehe. Jag har jobbat halvtid sen bebis var 2 veckor och du har fel. Och alla tror typ bebis är på förskola eller med nån annan. Pappan gissas det aldrig på.

  4. Joel skriver:

    Väldigt bra krönika! Jag har snopp och min fru snippa. Vi har gjort barnet/barnen tillsammans. Det är bara här kön betyder nått. Hon har låtit dem växa och lagrat dem länge i sin kropp och fött det (det i sig ett skäl att få extra egentid!). Varför skulle vi inte ha lika stort ansvar för barnet…jag begriper inte. På samma sätt som att både mammor och pappor behöver slippa barnen ibland och göra något på egen hand. Sorgligt att vår generation inte lyckats inse det heller. Hoppas det hinner ändras tills min dotter och son är vuxna!

  5. Tina skriver:

    Två kompisar (män) promenerade på stan och den ena hade sin bebis i sele på magen. Bebisen var missnöjd och skrek varpå en främmande farbror stannade framför dem och sa: VAR ÄR BARNETS MOR??? Som om barnets mor svikit barnet och bara lämnat hen hjälplös hos en oduglig far:-)
    Personligen säger jag och mina väninnor att vi ”passar barnen” när vi är med våra barn. Precis som papporna passar dem när vi gör annat.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

LOADING..