ANNONS

Sluta HÅNA hönsmammor – det är ju vi som är det ni sedan kallar änglavakt

/

– HJÄÄÄLP!

Min unge hade klättrat upp (för högt) i ett träd och insåg plötsligt att strapatsen medförde enorm risk för fall, blodsutgjutelse och benbrott. Han sträckte sig efter en gren och störtade sedan handlöst jättelååångt mot… min famn. Han skadade sig ingenting. Inte jag heller förutom att jag blev ett par centimeter kortare pga kompression av skelett.


– Vilken TUR att du STOD där, sa de närvarande vuxna. Det där hade ju kunnat sluta RIKTIGT illa för pojken.

Mm. Jättetur. Jag hade lika gärna kunnat vara på stan. Vilken otrolig SLUMP att jag bara råkade befinna mig exakt under trädet där mitt barn riskerade livet.

Ända sedan mitt första (väldigt vilda) barn föddes har jag fått höra att jag är hönsig och nojig.

”Chilla, ta en paus, lita på ditt barn (que?), du är så orolig, gör en RISKKALKYLERING, det är INTE stor risk att han ramlar i vattnet från bryggan, hoppar över balkongräcket, springer ut i vägen, äter upp rakbladet.”

HE. LA. TI. DEN, får jag höra det.

FÖRUTOM. De där tillfällena då något faktiskt inträffar och jag gör en hjälteinsats som får alla att tappa hakan av ren slumpfascination. Hur gick det där till? Vilken TUR att du var där just NU och räddade barnet?

Jag har hejdat barn från att dricka motorolja (som någon ställt utan lock på gräset) (jag bara ”råkade” vara på armlängds avstånd när min son förde den till munnen för att dricka), svälja spik, ramla ner för stup för att de tar plötsliga orimliga skutt åt konstiga håll, för att inte tala om alla gånger jag fångat dem i luften när de är på väg rakt mot körande bilar för att tävla om vem som har störst hållbarhet, barnkropp 2 km/h eller motorhuv 70 km/h.

Då säger någon alltid: ”Men vilken TUR!”. ”Barnet hade ÄNGLAVAKT!”.

Det märkliga är att det är samma personer som pratar riskkalkylering och klagar på hönsighet och noj, som blir fascinerade över att barnet klarar sig från skador när faran är framme.

Jag vet också att det är en minimal chans att barnet ramlar i vattnet. Säg att det är 1 chans på 100. Men då tar det ju bara hundra gånger av kutande ut på bryggan utan flytväst för att han statistiskt sett ska ramla i det grumliga vattnet (och sjunka). Alltså cirka 22 minuter.

Ni som är så bra på KALKYLERING, kan ni inte bara kalkylera att det är lite märkligt att barnen har ”änglavakt” de gånger det faktiskt händer något, och att jag är ”hönsig” som har koll alla andra gånger?

Det är ju hönsmamman som är den himla ängeln, hur svårt kan det vara?

Det kommer förmodligen som en överraskning, men det var inte TUR att jag befann mig exakt nedanför trädet när min son ramlade ner. Det är ju inte som att jag brukar stå nedanför träden mina barn klättrar i, men när de är så högt upp att det är förlamningsrisk om de ramlar ner – ja då är jag en hönsängel på stand-by.

Hönsmammor (och hönspappor) ska ha världens största eloge. Hönsmammor run egentligen the world. De kalkylerar bäst av alla. För de har redan räknat ut steg 6-7-8 när kalkyleringsförespråkarna inte ens lagt ihop ett plus ett.

OCH JA JA, hönsmammor går även till överdrift. Vi tänker tankar som ”Vad fasen har jag gjort. Skulle det hända mitt barn något är mitt liv slut. Varför gjorde jag mitt barn? VARFÖR? *panik*.”  Men SO BE IT. Vi vet redan att det är orimligt att tänka så. Det är VI som tycker att det är jobbigast, så ingen annan behöver liksom komma och berätta hur dumt det är. Men vi tänker att det kanske blir lättare med tiden.

Till dess, låt oss fortsätta potentiellt rädda liv ibland och faktiskt rädda liv ibland. Sluta säg att vi ska chilla. Det blir lite konstigt att först håna och sedan hylla EXAKT samma handling. Chilla själv liksom.

knivlisa

Detta är en krönika som tidigare publicerats i tidningen mama, nummer 10 2016.

13
189

Genom att klicka på "Skicka" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00